En dag, när regnet öste ner som allra mest och ljudet ekade från det att dropparna träffade mitt fönsterbleck, låg jag uttråkad i min säng. Min rygg gjorde ont och det var ingen hemma som kunde massera mig eller assistera mig med något. Själv orkade jag inte röra mig ur fläcken där jag låg i min pyjamas under det blommiga täcket. När jag hade hunnit se tre filmer och klockan bara var tre på eftermiddagen bestämde jag mig för att ta en paus från den fantastiska världen och smaka lite på verkligheten i form av sociala medier. Twitter var först ut och här hade jag nu nästan hundratusen följare tillsammans med en himla massa personliga meddelanden. Jag svarade på några trevliga fans frågor om hur jag mådde och var noga med att inte nämna för mycket eller vara för brutalt ärlig. Något verkade dock konstigt men jag hade ingen som helst lust till att finna några idiotiska rykten nu som några journalister knåpat ihop. Näst ut var facebook där antalet subscribers hade ökat markant. På one directions fansida fanns en ny video upplagd som visade en intervju killarna gjort för bara någon timme sen. Nyfiken, orolig och förvånad klickade jag på en länk som jag blivit taggad i och långsamt började videon spela. Det var en intervju med killarna, med Ellen Degeneres, och jag höjde volymen på datorn för att kunna höra vad de sa. Liksom alltid kom frågan om flickvänner upp och Zayn och Louis var snabba med att bekräfta att de hade seriösa förhållanden och Niall var inte långt efter. Jag antog att han var tvungen att säga så, att det skulle se rätt illa ut han förklarade att vi gjort slut så fort han fått reda på att vi fått ett barn. Fast inget av det spelade ju faktiskt någon roll längre. Han kunde få spela hur länge han eller managementet ville men jag hade inga planer på att vara en del av all denna sörja.

...........................................................................................................................

Nialls perspektiv

"And you Niall have been with your girlfriend for six months now" log Ellen och publiken började busvissla och applådera.
"Yes I have" svarade jag självsäkert, det hade jag ju faktiskt.
"Is it serious?" fortsatte hon och publiken satt som på nålar.
Jag skrattade lite generat åt publiken "Yeah I guess you could say so". Jag tog en paus och Ellen tittade på mig och tyckte att jag borde fortsätta. "And...?" började hon för att hjälpa mig på traven och publiken skrattade. I det ögonblicket orkade jag inte bry mig om vad våra managers skulle säga.
"And you're looking at a father to become", helt utan någon tvekan eller ånger i rösten.

Publiken visste inte hur de skulle reagera men enades snart om att applådera till vad jag precis sagt.
"WOW that's amazing, congratulations" övertygade Ellen när det kändes som att minuter gått och publiken och de andra killarna applåderade mycket mer än förut nu.
"So how does she feel?" undrade hon och jag kunde höra att hon fortfarande var lite chockad.
"Just fine I hope" försökte jag med ett leende och skruvade lite på mig.
"You hope..?". Ellen var nyfiken. 
"Yeah I haven't seen her in a while so" förklarade jag och önskade att hon kunde släppa det. 
"But I bet you talk over the phone all the time" uppmuntrade hon och jag försökte att svara med ett leende tillbaka samtidigt som publiken stönade nöjt.
Jag mumlade bara innan jag hörde hur Ellen förklarade att de skulle vara tillbaka efter pausen. I ögonvrån såg jag hur Paul log mot mig men att de andra bakom honom inte såg riktigt lika nöjda ut. De viftade häftigt på händerna för att visa att jag skulle komma dit och jag insåg att jag skulle vara tvungen att möta konsekvenserna redan nu.

..........................................................................................................

Det hade varit svårt att veta vad jag skulle packa med mig. Jag skulle stanna i London i fyra dagar och hade planerat att möta upp killarna från 5SOS som jag kommit i kontakt med via youtube för snart två år sedan. De hade blivit väldigt populära och jag såg fram emot att träffa de australienska killarna som nu jobbade på ett nytt album i utkanten av London. Det var första gången som jag skulle resa på egen fot. Anna, som egentligen skulle ha kommit med, hade åkt till USA där hon fått en praktikplats och skulle stanna fram till jul. Hon hade fått veta det bara några dagar efter vår Stockholmsresa och jag kunde inget annat än känna mig glad och en gnutta avundsjuk på henne. Jag visste ju hur hårt hon jobbat för att ta sig in i branschen och att få in en fot hos producenterna hade varit väldigt svårt. Det förvånade mig inte att de tagit sig an henne, hon om någon skulle klara av allt vad jobbet innebar och hon hade ringt några gånger och berättat hur fantastiskt det var där. Sena nätter och tidiga morgnar hade ännu inte avskräckt henne och hon hade fått tillfälle att träffa stjärnor som Ne-Yo, Miley Cyrus och Justin Bieber. Trots att hennes jobb mestadels innebar att ta emot samtal eller följa efter Derek hack i häl för att ständigt finnas till hands hade hon på något konstigt vis lyckats få en bra kontakt med Justin. Han hade lite oskyldigt flirtat med henne och hon hade verkat ointresserad och obrydd precis som vanligt. Det hade kanske fått honom ännu mer intresserad och snart frågade han efter hennes nummer. De hade kommit bra överens och när hon påstod att de bara var vänner hade jag inte tvivlat för en sekund. Allt det hon berättat om honom tydde på att de var väldigt lika om än så olika. Mitt i mina tankar stötte en kille, något äldre än jag själv, försiktigt till mig i sidan.

"Excuse me but do you want anything". Han pekade på vagnen i mitten av gången som var omgiven av flygvärdinnor några meter bort.
Jag skakade på huvudet. "Nej".
"Jaha, du är svensk" sa killen skrattandes. "James". Han sträckte ut handen mot mig. Jag hälsade artigt tillbaka innan han frågade vad jag skulle i London och göra. Jag tvekade några sekunder, om jag skulle vara fullständigt ärlig visste jag det inte ens själv.
"Besöka några vänner" klämde jag sedan fram. Utan att jag behövde fråga förklarade han att han sökte efter något nytt och trodde att London var svaret. Jag nickade förstående, jag hade gjort precis samma sak för ett år sedan.

När han pratat på om sig ett tag frågade han sedan det jag förstod att han kände sig tvungen till
"Är det ditt första barn?". Han nickade mot min mage. Han hade alltså sett den muttrade jag.
"Ja" skrattade jag och lade försiktigt händerna ovanpå den. "Jag är helt ny med allt detta".

"Det kanske syns" fortsatte jag.
"Du ser ut att klara dig ganska bra" svarade han och log och det var först då som jag märkte att han hade ett väldigt fint leende. De små smilgroparna gjorde att han såg yngre ut och fick en pojkaktig charm. "Du såg bara så ung ut" sa han sen.
"Jag är bara arton så jag antar att jag rätt ung" konstaterade jag.
"Jag är äldst av sex syskon så jag kan nog påstå mig ha rätt bra koll" skrattade han.
"Verkligen? Jag är näst yngst av sju" svarade jag och kände mig glad över att vi hade något gemensamt. "Och jag har flera syskonbarn men det har ändå inte förberett mig på detta" sa jag och tittade ner på magen.

Hela flygresan gick åt till att prata med killen i sätet bredvid mig och jag blev förvånad när piloten berättade att vi landat. James hjälpte mig att ta ner väskan från hyllan ovanför innan vi skyndade ut genom planets framdel. I rulltrappan på väg ner såg jag fem välbekanta ansikten och min första instinkt var att vända mig om och springa men folkmängden bakom mig gjorde det omöjligt. James, som stod bakom mig, granskande blick innan han frågade om jag såg personen jag skulle träffa. Jag nickade osäkert till svar och jag hann bara gå några meter innan Niall rusade fram mot mig, gav mig ett litet ulligt gosedjurslamm och omfamnade mig. De andra fyra slöt upp bakom honom tillsammans med ett stort gäng vakter.
Jag tittade på gosedjuret jag hade i min hand för att försöka förstå vad det precis var som hände.
"I didn't thought that you'd be here" stammade jag fram, fortfarande i chock.
"And I didn't even thought that you'd come" sa han och tog ett hårdare tag om mig.

....................................................................................................

Folkmängden runt oss hade tätnat och jag tror inte att det undgått någon vilka fem personer som befann sig inne på flygplatsen den där dagen. Det var dock det sista jag tänkte på när vi stod nedanför rulltrapporna och Niall vägrade att släppa sitt grepp om mig. Jag hörde en harkling bakom mig och förstod att det var James. Jag halade mig ur Nialls grepp för att presentera dem för varandra. De nickade bara mot varandra innan James, på svenska, mimade "så", satte en liten lapp i min hand med orden "om du någonsin behöver barnvakt" innan han sakta började gå mot utgången. Jag kunde nästan förstå att det var hans telefonnummer så jag satte försiktigt ner den i min ena shortsficka.
"A new friend" förklarade jag. Niall nickade förstående och det gladde mig att han faktiskt verkade tro mig.

Vakterna började bli otåliga och sa vänligt men bestämt åt oss att vi var tvungna att gå nu innan någon blev skadad. Vi skyndade ut och fortsatte till den stora svarta bil som väntade utanför. Tystnaden i bilen kunde inte döljas och kanske var det därför som Paul höjde volymen på radion.

"So you..?" började Liam och lät uppriktigt förvånad fastän jag förstod att han visste. 
"Yep" svarade jag. Jag visste ju vad han syftade på och hans blick på min mage bekräftade det.
"Congratulations then!" utbrast han och de andra stämde in.
"Thank you" svarade jag och log mot dem, jag visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det med tanke på att jag inte visste vad Niall valt att berätta för dem. Jag insåg att det var bästa tillfället att ge honom hans present så jag halade upp det lilla paketet ur min handväska.
"It's not a big thing but we promised each other to not buy gifts so.. Happy birthday" sa jag osäkert och räckte över paketet åt honom. Han såg uppriktigt förvånad ut när han försiktigt började riva upp pappret. När pappret rivits av och nu låg i en hög på bilgolvet återstod en liten fyrkantig ask. Han började försiktigt riva bort tejpen från kanterna innan han osäkert skymtade dess innehåll. Han lyfte upp de tre bilder som fanns där i.
"I did a ultrasound two weeks ago and I thought.." började jag men hejdade mig själv när såg hur rörd han blivit. "It's a girl" fortsatte jag.
"She's so tiny" skakade han fram och jag inbillade mig att jag såg hans ögon tåras.
"She's just 18 weeks yet" sa jag och log. Jag kunde känna hur ögonen vattnades.
"It's these hormones" skämtade jag, det som jag skyllt allt på de senaste månaderna. De andra killarna hade trängt ihop sig och hängde nu över Niall för att också få en skymt av bilderna. Men Niall sa ingenting, han satt bara där och tittade på bilderna han hade i sina händer. Jag sträckte mig efter hans hand, han satt mittemot mig och Zayn och Louis hade satt sig till rätta på var sida om mig.
"Niall, I'm really not expecting anything from you but there was never another choice for me. I had to keep her" försökte jag.
"I know". Niall vände upp blicken från bilderna till mig. "I know you'd never take her away".
Jag nickade bara långsamt.
"You can visit her whenever you want and we can tell her that you're her uncle" föreslog jag för att få honom att förstå att han kunde vara så mycket eller lite delaktig han ville.
Niall skakade på huvudet. "That wouldn't be right" menade han.
"May be but when she's old enough I can tell her what really happened and she'll might understand. And think about your fans" sa jag och försökte mig på ett leende. All den ilska jag samlat på mig för att åka hit hade runnit iväg och jag kunde inget annat än att tycka lite synd om honom. Jag hade ju hoppats att han skulle bli arg istället så att jag kunde skrika ut alla de argument jag laddat upp med. Jag ville inte se honom sådär sårbar, jag tyckte inte om det. Det fick mig bara att känna mig elak, som en dålig människa som kom och rörde om i en fin människas liv.
"My friends told me not to come here and maybe I shouldn't have. I'm meeting some friends outside London tomorrow and I'll stay there until Wednesday" sa jag för att förklara att han inte skulle behöva stå ut med mig och jag slippa framstå som någon som ville förändra situationen. Övertala honom att stanna och hjälpa mig. Jag ville inte det. Jag ville inte behöva tvinga honom att stanna kvar vid min sida, ville han inte det så förstod jag honom. Han hade ett helt eget liv och jag hade inget intresse i att förstöra allt det som han byggt upp. Då skulle han en dag i framtiden klandra mig för att jag satt stopp på allt och han skulle leva olyckligt och det var inte något jag önskade honom. Jag såg fram emot att uppfostra det här barnet. Jag visste att det inte skulle bli lätt alla gånger och att det skulle krävas mer än den tid jag hade varje dag men på något vis kändes det lätt jämfört med detta. Att spela duktig, modig och stark inför Niall, inför de andra, när jag egentligen bara ville lägga mig ner och ge upp.

Hela flygresan hem satt jag som i trans och skådade på molnen som flöt runt utanför fönstret. Anna höll ett vakande öga på mig men jag låtsades inte om henne utan lyssnade bara på musiken som strömmade genom mina hörlurar. När vi landade på flygplatsen i Luleå kunde jag inget annat än att önska att flygresan skulle ha tagit längre tid. Jag var inte redo att komma hem och jag var inte redo att berätta för någon. Jag ville bara vara för mig själv. För ett ögonblick tänkte jag hoppa på första bästa plan till ett land långt bort men jag förstod att det inte skulle vara någon vits med det. Så småningom skulle jag ändå vara tvungen att återvända hem och då också vara tvungen att förklara varför jag flytt landet.

På parkeringen utanför stod två bilar intill ingången och väntade på oss, Annas mamma och min pappa. Jag vinkade trött åt Annas mamma innan jag kramade Anna hejdå och styrde stegen mot bilen där pappa väntade.

"Har du haft det bra?" frågade han när jag lastat in väskan i bagaget och hoppat in i framsätet.
"Ja, jättebra" svarade jag och tittade stumt ut genom rutan när vi lämnade KALLAX.
Pappa sneglade på mig och bestämde sig nog att det inte lönade sig att försöka trösta nu eller ställa massa frågor, han visste säkert redan hur det låg till med allt. Istället skruvade han upp radion där Taylor Swift sjöng genom högtalarna. Jag lutade huvudet mot bildörren och somnade inom loppet av några sekunder.

Direkt jag kommit hem hade jag gått upp på mitt rum och lagt mig i sängen. Precis när jag fått av mig alla kläder och på den stora sovtröjan kom mamma in i rummet med en stor kopp thé, tre olika sorters choklad och ett paket b&j. Hon satte brickan på sängbordet innan hon försiktigt satte sig på sängkanten.
"Det kommer att bli bra det här" konstaterade hon när jag tagit handen om koppens öra och försiktigt börjat smutta på den varma drycken. Jag nickade matt för att visa att situationen var lite ostabil just nu och att jag helst inte ville prata om det. Hon förstod nog min hint och sa istället åt mig att inte tänka mer på det nu utan att saker skulle lösa sig.

"Jag och pappa kommer vara här hela tiden och hjälpa dig. Om du har några frågor eller funderingar, tvivla inte på att fråga mig" sa hon bara innan hon vände sig om och gick ut ur rummet igen. Hade det varit en vanlig dag i mitt gamla vardagliga liv hade jag säkert tyckt att situationen med mamma varit pinsam, hon hade aldrig någonsin varit den som strykt mig över ryggen när jag inte kunnat sova eller torkat bort mina tårar när jag varit ledsen, men trots det kunde jag inte låta bli att känna mig tacksam. Det var så skönt att ha någon där, någon som inte skulle försöka bli av med mig. 

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Jag hade märkt hur magen växt för varje dag som gått och det fanns nästan inte ett enda plagg i min garderob som satt bekvämt längre. Jag, som var van vid att ha tajta jeans tillsammans med åtsittande tröjor, gick nu omkring i klänningar mest hela dagarna för att inte sjunka in i "jag-har-bara-på-mig-mjukisbyxor"-träsket. Mamma hade föreslagit en shoppingtur under gårdagens middag och klockan tolv nästa dag satt vi i bilen på väg mot storheden. Det var augusti och det myllrade av människor i klädbutikerna. Vi plockade på oss mammaplagg efter mammaplagg innan jag styrde stegen mot provhyttarna. Det tog längre tid än vanligt att få på sig allt, magen gjorde det så svårt att mamma vid ett antal tillfällen fick komma in och hjälpa mig. Efter det att vi gått till kassan där mamma bestämt sagt att hon skulle betala allt föreslog hon att vi skulle ta en fika på det närliggande caféet. Jag hade nickat hysteriskt åt idéen och insåg att det var länge sen det bara varit hon och jag och jag såg fram emot att sätta mig ner med henne och bara prata. Precis som vi satt oss ner vid det lilla bordet vid fönstret plingade telefonen till. Louis namn lyste upp displayen och jag kunde inte låta bli att undra vad han kunde vilja.

"Hey, how are you these days? Long time, no see! Well, I just wanted to ask you if you you're willing to come over here September 13 to celebrate Nialls birthday or just hang with us!  I don't wanna force you but, we miss you! So.. what do you say?"

Jag funderade en stund, bollade tankar fram och tillbaka i huvudet. Jag ville verkligen komma härifrån och det var väl ändå lika bra att passa på innan jag var för långt gången att jag inte ens fick flyga. Jag kände plötsligt hur självklart svaret var.

"Hey! Of course, I'll be there, but not for long".

"It was my mom who asked me if I was. I was so surprised and so mad, how could she even think that?". Jag tog en paus. "She asked me if everything was alright and if I wanted her to get me a pregnancy test".

Det var sant. Mamma hade en dag vid köksbordet bara kastat det ur sig. Mitt gnällande på illamående och min växande aptit hade startat en varningssignal och jag det började sakta gå upp för mig att hon kunde ha rätt. Jag hade ringt till Anna och gråtandes berättat för henne och hon hade kommit över direkt efter att hon svängt förbi apoteket och köpt ett graviditetstest. Minuten i väntan på stickans färgförändring hade känt som en evighet och när den lyste med den där klara blåa färgen kändes det som att hela min värld rasade samman och att jag stod där och lät det hända. Jag hade sprungit ner till mamma och berättat och hon hade tröstat mig och sagt att allt skulle bli bra. Tårarna hade strömmat som floder nerför mina kinder och jag låg i sängen i fyra dagar efter det bara för att låta det sjunka in.

Jag började resa mig upp, sa att jag inte förväntade mig något men att jag tyckte att han skulle veta. Plötsligt bröt han tystnaden

"How? we used protection" stammade han fram.
Jag stod bara där tyst innan jag ryckte på axlarna för att visa att jag var minst lika förvånad som han var.
"Sometimes that's not enough, apparently".
"I'm going to keep this baby" fortsatte jag. Jag visste redan från början att något annat alternativ aldrig var förhandlingsbart.
"This is not what I planned" nästan suckade han.
Jag kände hur ilskan växte inom mig. Vadå inte enligt hans plan trodde han att jag gjort detta med vilja? Att jag försökt få honom att göra mig gravid?
"Me neither" svarade jag bara surt samtidigt som jag kände hur tårarna började bränna innanför ögonen. Jag ville inte visa att jag var det minsta sårad så jag började tänka på hur sur jag var istället, hur arg jag kände mig.
"What do you want me to say? "That's great news"? "congratulations"?" undrade han efter en stunds tystnad.
"It doesn't matter" pustade jag. "It's all over".

Hur mycket jag än försökte lyckades jag inte övertala mig själv att hålla inne gråten så jag vände mig istället hastigt om för att gå tillbaka till de andra, ta med mig Anna och skynda iväg ut igen. Jag kunde känna hur halsen tjocknade ännu mer och jag hälsade bara snabbt på de andra innan jag viskade till Anna att vi var tvungna att gå. Hon nickade bara förstående, vi kramade alla innan vi skyndade ut igen. De andra killarna hade tittat förvånat efter oss.
Borta i korridoren satt Niall fortfarande kvar, som förstelnad, med huvudet vilande i händerna. Jag kastade bort blicken från honom och klev in i hissen efter Anna. Jag hade ingen lust att se på honom just nu.

Vi kom ut i den friska luften och trots det kändes det tungt att andas.

Vi passerade folkmängden och jag styrde med raska steg oss mot hotellet för att hämta väskorna, checka ut och åka ut till Arlanda. Anna, som hamnat efter, kom småspringande efter mig och tog tag i min arm så att jag vände mig om. Hon tittade mig allvarligt i ögonen och då kunde jag inte hålla tillbaka längre utan bröt ihop i gråt, mitt på torget. Anna drog mig intill sig och kramade om mig samtidigt som jag pressade ner huvudet mot hennes axel för att ingen skulle se hur instabil jag var. Det är hormonerna försökte jag skrattande när Anna släppt taget om mig och jag desperat försökte torka bort tårarna under ögonen. Hon log tillbaka samtidigt som hon torkade bort några tårar som hamnat på min kind.
"Du behöver inte oroa dig, jag lovar att vara världens bästa pappa till det här barnet" sa Anna och jag skrattade bara innan hon tog mig under armen och vi tillsammans började gå mot hotellet.

Luften utanför flygplatsen var varm och tung. Bilarnas tutande ekade i öronen och jag fick kämpa för att höra vad Anna sa fastän hon bara stod en halvmeter ifrån mig. Vi åkte in till staden för att fortsätta bort till hotellet vi skulle bo på under dessa tre dagar. Det skulle bli massvis med shopping, tid för bara oss två och sen skulle vi överraska Niall och de andra vid studion den sista dagen. Vi vandrade långsamt bland alla de stressade människorna och pratade om allt vi ville hinna göra under vår visit i huvudstaden. Våra väskor gav ifrån sig bullrande läten där de rullade över gatstenarna men ljudet dränktes av alla människor som rusade förbi oss, alla skyndande i olika riktningar till synes förvirrade över vart de skulle.

Mitt i folkmyllret tog Anna tag i min arm och drog med mig till sidan för att fortsätta in i något som visade sig vara hotellentrén. Vi klev fram till disken, jag lite smått förvirrad och Anna självsäkrare än någonsin förut, där vi checkade in och fick nycklarna till vårt rum. Anna tog täten upp i hissen och jag följde efter henne efter bästa förmåga. Väl inne på rummet dumpade vi bara våra väskor, fixade till oss lite efter resan, och fortsatte sedan ut i sommarluften igen. Här väntades shopping.

Att shoppa bara jag och Anna hade gått bra, jag hade blivit på avsevärt mycket bättre humör bara av att promenera vilsen i stadens innergator utan minsta aning om vart vi befann oss. Vi hade gått arm i arm, skrattat hejdlöst när vinden tagit tag i min svarta hatt för att sedan desperat springa efter den. Vi hade satt oss mitt på gräset i en stor park och viskande skvallrat om alla som gått förbi. Tonårstjejer, sminkade upp till öronen, som doftade starkt av parfym fastän vi satt minst sju meter ifrån dem och söta gamla par med rullatorer som tog sig minst tio minuter för att gå genom hela parken.
Jag hade mått bra. Storstad var precis vad jag behövde. En stad där ingen kände mig och en stad där jag kunde sjunka in i mängden. En stad där jag och Anna bara var två töntiga bästa vänner och där folk kollade snett på oss där vi asgarvade på pendeln.
Precis när vi kommit ut från en alldeles för fin restaurang och börjat gå i en obestämd riktning lyfte Anna försiktigt av hatten från mitt huvud och placerade den på sitt eget. Den hade nästan samma färg som hennes eget hår, till skillnad från mitt ljusa där den fungerat som en avbrytande kontrast. Det var kväll, klockan måste ha varit kring tio, men trots det skymtades solen vid horisonten och kastade varma strålar mot oss.
"Är du redo för imorgon?".
Det tog mig minst tio sekunder innan jag förstod vad hon menade.
"Så redo man kan vara antar jag" svarade jag.
"Jag har tänkt på en sak..." började Anna när det varit tyst en stund.
"Vadå?".
"Jag vet att vi brukade skratta åt tjejer som var som oss, åt en som varit för oförsiktig och åt hennes kompis som trodde att allt skulle bli bra. Men vi är inte som de där tjejerna, visst vet du det."
Jag tyckte på axlarna, fastän frågan var mer retorisk än något annat.
"Vi är inte som de där tjejerna" upprepade hon "För till skillnad från dem så har vi varandra, på riktigt. Det finns ingen som är som oss".
Jag tittade mot henne, jag log.
"Och vet du vad mer?". Jag skakade på huvudet.
"När du berättade allt det här för mig och jag kastade mig över dig för att krama dig så var det på riktigt. Jag låtsades inte, jag var verkligen hur glad som helst för din skull. Eller för er skull" rättade hon sig. "Och det tror jag att alla som hör det kommer att vara".

Jag hade sovit orolig den där natten. Jag hade vridit och vänt på mig tills klockan var åtta och jag bestämde mig för att jag inte kunde dra ut på tiden längre utan att jag lika gärna kunde kliva upp. Jag gick fram till fönstret och vek undan den ena gardinen med baksidan på handen, det verkade vara en fin dag idag också tänkte jag där jag satte av mot badrummet. Jag försökte att dra ut på tiden, bestämde mig för att ta en dusch, och klev in i duschkabinen. Det varma vattnet sköljde över mig och fastän jag var helt klar så stod jag kvar i den varma strålen i flera minuter.
Jag ryckte till mig en morgonrock som jag låtit hänga på en krok precis utanför och klev med långsamma steg bort mot handfatet. En av de stora vita handdukarna placerade jag i mitt hår i form av en turban och en annan torkade jag av ansiktet med. Jag betraktade min spegelbild och för första gången på länge kunde jag känna igen mig själv. Mina stora, hasselnötsbruna ögon, mitt ljusa, långa, vågiga hår, mina långa ögonfransar. Jag kände till och med igen mitt leende.

Trots att jag försökte dra ut på tiden hade jag sminkat mig färdigt på mindre än en kvart. Eyelinervingarna satt där de skulle, ögonfransarna var prydligt böjda och ögonbrynen var ifyllda så som jag brukade ha dem.
Jag tassade ut ur badrummet för att se att Anna låg vaken i sängen.
"Jag tyckte att jag hörde vatten spola" sa Anna och satte sig upp.
"Jag tror det blir varmt ute idag" svarade jag, fastän det inte hade med någonting att göra. Anna nickade.

Att välja kläder från resväskan hade känts som en omöjlig uppgift och jag hade hunnit byta om två gånger sedan det att vi varit ner och ätit frukost i den stora hotellmatsalen. När vi styrde riktningen mot studion på Segeltorg kände jag dock att jag valt rätt. Den gröna, plisserade kjolen dansade runt mina ben i takt till vinden och det ljusa linnet på min överkropp passade perfekt till den fantasifullt gröna färgen.
Det tog bara några minuter att gå och väl framme möttes vi av ett dussintals tjejer som satt placerade utanför entrén. Jag suckade lite lätt innan vi gick över gatan för att komma närmare. Närmare människorna, närmare dörren, närmare killarna. Jag förstod att det inte var en sådan bra idé att gå fram till Paul, hälsa på honom som att vi känt varandra länge och sedan bli insläppta med alla blickar på oss men jag förstod också att vi inte hade något val. Vi trängde oss emellan tjejerna och plötsligt stod vi framför Paul som såg förvånad ut över att se oss. Vi hälsade glatt till honom och han var minst lika trevlig tillbaka innan han sa att han inte visste att vi skulle komma.

"It's a surprise" viskade jag och han nickade bara leendes innan han släppte in oss. Skriken från tjejerna ökade i skala och de frågade efter oss vad vi skulle där och göra. Jag vände mig inte ens om utan fortsatte med bestämda steg, med Anna vid min sida, i den riktning som Paul pekat ut. Vänster , höger, hissen upp till sjuan, höger och sedan höger igen. Nu stod vi utanför den dörr som skyltade med "STUDIO" och vi stannade upp för en sekund innan vi försiktigt knackade på dörren och långsamt vred ner handtaget. Det blev tyst i rummet och det enda vi kunde klämma ur oss var surprise. Liam, Zayn och Niall tittade med stora ögon på oss innan de reste sig upp och kom fram mot oss för att ge oss kramar. Louis och Harry, som höll på att spela in en melodislinga, hade ännu inte sett oss från den andra sidan glaset och kanske var det bäst att arbeta sig framåt tänkte jag. Niall höll mig i ett fast grepp samtidigt som Anna samtalade med de andra.

"What are you doing here?" frågade han, glatt överraskad.
"Just wanted to surprise you" flinade jag. "And to do some shopping" erkände jag.
"It's so good to see you" sa han samtidigt som han pussade mig. "It feels like it's been ages".

Jag nickade instämmande innan jag tog till orda igen.
"Actually, I need to talk to you about something" viskade jag, fortfarande med huvudet på hans axel och blicken mot Anna bakom mig.
"Sure, anything".
Han tog tag i min hand och drog med mig bort i korridoren på andra sidan om dörren, långt bort ifrån de andra. Vi satte oss på golvet, mittemot varandra, och jag tittade mig oroligt från höger till vänster för att se att vi verkligen var ensamma. När jag var säker på att ingen annan kunde höra oss flyttade jag tillbaka blicken till Niall för att titta in i hans ögon. Jag väntade några sekunder innan jag öppnade munnen. Detta skulle antagligen förändra allt. "I'm pregnant".

Våren hade passerat snabbt. Dagarna hade bytt av varandra en efter en och tagit med sommaren. Jag vaknade av att pappa lätt skakade i mig.

"Vakna gumman, vi måste snart åka".

Jag satte mig långsamt upp i sängen för att kasta blicken mot den stora väggklockan som hängde på väggen mittemot. Nio. Jag lyfte av täcket från mig och tog de två korta stegen som behövdes för att komma fram till garderoben. Jag tog på mig en blommig jumpsuit, sminkade mig så lite som möjligt och drog några varv med plattången genom håret innan jag tog väskan i handen och bökade min väg nerför trappen. Vid köksbordet satt mamma redan och pappa slöt upp bredvid henne och väntade på att jag också skulle komma och sätta mig. Frukosten stod redan framdukad och jag hade trettio minuter på mig tills vi var tvungna att hoppa i bilen och hämta upp Anna för att sedan åka mot flygplatsen. Jag fick i mig en stor kopp thé tillsammans med lemon curd som jag rörde ut i turkisk yoghurt. Mamma granskade mig igen, precis sådär som hon gjort varje dag i snart tre veckor, men jag undvek hennes blick. Jag hade ingen lust att prata om det där igen, den månad som varit hade mer eller mindre brutit ned mig helt och hållet och jag ville inget hellre än att komma bort från staden med min bästa vän.

Telefonen plingade till och jag halade försiktigt upp den ur min cardigan samtidigt som jag tog en stor klunk från min kopp. Det var Anna som berättade att hon lyckats klämma ihop väskan till sist, fått igen dragkedjan, och nu satt vid köksbordet och åt sin frukost medan hon väntade på oss. Hon påminde mig om att inte glömma pass, biljett, hörlurar och allt det andra som jag förväntades ha med mig. Jag svarade inte utan satte ner telefonen i fickan igen.

När jag druckit upp mitt thé och den turkiska yoghurten i min skål var slut reste jag mig långsamt upp, lastade in alla mina grejer i diskmaskinen, tackade för frukosten och styrde stegen mot hallen. Just som jag dragit på mig mina nya, vinröda, converse och den där jeansjackan jag hittat på second hand kom mamma fram till mig och kramade mig samtidigt som hon viskade att jag skulle ta det lugnt. Jag ska mamma suckade jag tillbaka och jag kunde känna hur hon tog ett hårdare tag om mig innan hon till slut släppte och tittade rakt in i mina ögon med en blick som tydde på att hon var orolig.

"Mamma, jag kommer hem igen" tröstade jag och hon såg om möjligt ännu oroligare ut. Ta hand om dig ropade mamma innan jag smällde igen dörren och gick mot bilen där pappa redan satt och väntade. Det var tjugo grader varmt ute och jag frös inte det minsta om mina bara ben, vilket pappa var väldigt noga med att fråga om jag gjorde.

Hela bilresan hölls samtalet igång, precis som det alltid hade tendens till att göra när vi var ensamma. Jag och min pappa hade en speciell relation, en relation där det rådde fullständig ärlighet och en relation utan rädsla eller oro. Vi kunde verkligen prata med varandra och jag kände mig glad över hur lättsamt han tagit allt, att han inte frågade eller tittade på mig sådär som mamma gjorde. Han hade bara kramat mig och sagt att allt skulle bli bra och att jag alltid var välkommen hem. Jag hade, med gråten i halsen, tackat och kramat honom hårt tillbaka. Han visste att det var det enda jag behövde höra när allt det andra var så överväldigande.

Nu stod vi utanför Annas dörr och efter bara någon minut kom hon rännandes nerför uppfarten. Hon vinkade glatt till oss och placerade sig i baksätet samtidigt som hon frågade om vi fått vänta länge. Pappa skakade på huvudet och sa att vi precis kommit och jag kunde höra hur hon spände fast säkerhetsbältet samtidigt som hon nickade med ett stort leende på läpparna.

Det tog bara femton minuter tills vi stod på avlastningsplatsen utanför KALLAX och pappa klev ut för att lyfta ur våra väskor ur bagageutrymmet. Sedan vände han sig om och gav mig en lång och varm kram. Ha det bra nu manade han samtidigt som han släppte taget om mig. Jag nickade bara snabbt, en aning för mycket för att det skulle se naturligt ut, vände mig om och vinkade i farten av honom. Nu styrde vi stegen mot säkerhetskontrollen och Anna var snabb med att snappa upp ett samtalsämne för att utelämna tystnad. Hon hade, precis som min pappa, inte ältat det där utan hon visste att jag gjorde det nog mycket i mitt stilla sinne. Hon hade istället bara kramat om mig och önskat mig grattis säkert sju gånger. Jag återupplevde minnet samtidigt som jag lastade upp väskan på bandet och försökte lyssna med ett halvt öra på det Anna sa innan vi fortsatte upp för trappan och gick mot gaten. 

Jag vaknade av att solen lyste in genom de transparenta gardinerna och dess varma strålar träffade mina ögon. När jag tittade över mot min vänstra sida såg jag hur Niall fortfarande vilade sitt huvud på kudden bredvid och jag kunde inte låta bli att försiktigt föra fingrarna genom hans hår. Han vaknade till och lyfte blicken mot mig, fortfarande med huvudet tungt på kudden, och jag viskade ett god morgon till honom och bemöttes av ett nyvaket good morning. Han lade sig på sida och håvade in mig intill sig så att vi låg ansikte mot ansikte. Jag strök mina fingertoppar över hans bara överkropp och kände mig lyckligast i världen, fastän jag om bara några timmar skulle vara tvungen att åter lämna honom och återvända hem igen. Det kändes nästan som att han kunde läsa mina tankar när han tog till orda.

"Do you have to leave today?"

Jag fortsatte att följa mina fingrar med blicken när de gled ner mot hans arm.

"You know I do"

"Why don't you move in with me?"

"You're crazy"

"I'm serious, I would love to wake up next to you every morning".

Han höll min blick i ett stadigt grepp med sin tills jag blev för generad och vek bort den. Jag sträckte mig istället ur sängen för att nå bhn och en av Nialls vita tröjor och drog på mig det under täcket. Jag gjorde en snabb visit i badrummet för att borsta igenom mitt ännu så lockiga hår för att sedan tassa ut ur sovrummet för att möta Liam och Harry i köket. De granskade mig samtidigt som de frågade hur jag sovit. Jag mumlade till svar samtidigt som jag plockade upp en pannkaka från tallriken bredvid spisen och förde den till munnen.

"How about you?" frågade jag sedan artigt tillbaka när jag svalt tuggan. De nickade bara långsamt och flinade när jag började lasta upp frukt på ett fat. De satte sig bredvid mig vid bordet och började också de roffa åt sig av den serverade frukosten. Precis när de var som mest upptagna ställde jag den där frågan jag så himla länge velat ställa men aldrig riktigt vågat.

"How many has been here like me?"

De tystnade och vända sina blickar mot mig.

"What do you mean?". Liam hade brutit tystnaden som varat i något som kändes som en evighet.

"How many girls have Niall been with?" fortsatte jag.

De tystnade igen och tittade på varandra som om de skulle resonera sig fram till ett svar.

"I would ask Niall but it feels so wrong, you know" sa jag och tittade på dem, försökte få dem att berätta för mig. Dolde de någonting?

"I'm not sure..." började Harry men mer hann han inte innan det hördes en röst från dörrvalvet.

"Not sure of what" frågade Niall när han satte sig bredvid mig.

"Nothing" mumlade jag och började äta på vindruvorna.

Han tittade på mig med sin allvarligaste blick innan jag reste mig upp för att förklara att jag borde göra mig i ordning och lämna samtalet för att återuppta det någon annan gång. Jag pussade Niall på kinden innan jag rusade in till vårt rum där mina kläder fortfarande låg utspridda över golvet.

Klockan två stod jag åter i hallen med mina vita converse på fötterna, skinnjackan över axlarna och resväskan i handen. Fem av de bästa människorna i världen stod framför mig och var redo att ge mig en sista kram innan jag skulle gå ut genom dörren och försvinna ut i staden, ut bland alla människor och ut bland allt det vanliga. Sist att krama mig var Niall och jag bävade mig nog lika mycket som honom att behöva göra det. Ta det där sista farvälet och få sakna honom i flera månader igen. Nu kunde jag dock inte vänta längre, tiden hade rusat iväg och jag hade dubbelkollat att jag hade biljett, pass och plånbok med mig säkert fem gånger redan. Jag satte min ena hand på hans kind och mötte honom i en kyss, en sådan som man aldrig ville skulle ta slut. De andra stod obekväma på sidan och försökte verka obrydda, utan några som helst goda resultat.

På väg ner i hissen proppade jag hörlurarna i öronen och gick självsäkert ut genom bakdörren, krigade mig igenom folkmassan på framsidan innan jag fortsatte ut på gågatan. Jag hade ingen lust att svara på frågor nu och de mörka rayban-solglasögonen gjorde det svårt att känna igen mig. Genom hörlurarna ljöd Olly Murs omlott med Ed Sheeran när jag vandrade kullerstensgatan fram. Ensam men självsäker.  

Mina mungipor hade stelnat uppe vid öronen när sista tonen spelats och det var först när Niall kom fram till mig och gav mig en lätt puss som jag kände hur ont det gjorde i mina kinder. Han greppade min hand i farten och drog med mig bak i logen där alla applåderade åt varandra för en lyckad show. Konversationen mellan killarna pågick för fullt och snart kom managern in för att gratulera till ännu en fantastisk konsert. Han berättade också att vakterna haft fullt upp med att bära bort paralyserade tjejer från publikhavet och att atmosfären innan konserten hade varit hysteriskt. Killarna log nöjt där de stod med sina vattenflaskor och uppmärksamt lyssnade på vad alla hade att säga.

En halvtimme senare hade alla packat ihop sina saker och vi var redo att återvända till hotellet. Klockan var just efter elva när vi ännu en gång hoppade in i bilen där det samtalades livligt. Jag kände hur jag fått en dos av deras adrenalin och hängde vant med när samtalsämne gång på gång byttes till ett nytt. När vi klev ut på bakgården till hotellet åkte vi raka vägen upp till den stora sviten. Planerna om att gå ut och fira hade avfärdats av vakterna som påstod att trycket var alldeles för stort utifrån. De, eller vi, skulle kunna skadas av alla de hundratals, ja tusentals, tjejer som nu åter stod utanför hotellets entré och febrilt hoppade och vinkade i hopp om att få en skymt av någon dem. Säkerhetsvakter tillsammans med poliser hade fullt upp med att blockera entrén och försöka få bort så mycket folk som möjligt från gatorna. Stockholm hade invaderats av directioners och enligt twitter nådde hysterin nya gränser.

Hissens dörrar åkte åter upp och vi kunde kliva ut i den folktomma korridoren. Någon öppnade dörren in till sviten och vi klev in och drog hastigt av både jackor och skor för att tillsammans dumpa våra trötta kroppar i den stora soffgruppen. Niall satte sig tätt intill mig och jag lyfte upp mina ben i hans famn där jag lutade ryggen mot ena armstödet. Liam och Zayn hjälptes åt att plocka fram saker från köket men det var först när de stora paketen B&J kom fram som de fångade min uppmärksamhet. Det var nog inte hungern i sig som spelade in utan det faktum att adrenalinet i våra kroppar nu tagit slut och lämnat oss tomma på energi. Jag matade duktigt Niall med en stor sked glass och han log bara mot mig och gav ifrån sig nöjda läten och åmade sig när han ville ha mer glass.

Klockan närmare sig halv två på torsdagsmorgonen och vi bestämde oss för att dra oss undan, in till oss. Niall bar iväg mig och jag vinkade godnatt till de fyra andra där satt fast i honom med mina fötter säkrade bakom hans rygg.

Han släppte försiktigt ner mig på rygg i sängen och stängde dörren innan han kom krypandes över mig. Jag fnittrade till när han kysste mig över halsen innan han fortsatte upp till mina läppar och fick mig att tystna. Jag placerade mina händer vid hans nacke och drog honom närmare intill mig så att hans kropp formade sig efter min. Jag började dra av hans t-shirt och han hjälpte till efter bästa förmåga och var, om än för en sekund, tvungen att lämna mina läppar. När min tröja och mina byxor kastats iväg mot golvet och hans chinos efter dem kröp vi ner under täcket. Fönstret stod lite på glänt och den kyliga majluften smet in i rummet och gav mig gåshud över min numer bara kropp. Nialls händer närmade sig min mage och jag stannade kyssen för hejda honom. You know you're not allowed to touch that flåsade jag. Han låtsades inte om mig utan placerade sina händer där ändå.You're perfect flåsade han tillbaka och bara därför vågade jag låta hans händer stanna kvar där. Hans händer fortsatte ner över mina höfter och han flyttade oss i en bekväm rörelse så att mitt huvud nu fick stöd av kuddarna i rätt ände av sängen.

Hans hjärta slog snabba slag mot min bröstkorg när han försiktigt förde sina händer mot linningen på mina trosor. Andetagen, de varma och fuktiga, träffade den bara huden på min hals och fick mig att rysa till i hela kroppen. Hade jag lyssnat det minsta lilla på omgivningen skulle jag ha hört hur sirener ljöd sju våningar längre ner. Hur tjejer skrek. Hur Liam skrattade ljudligt från andra sidan dörren. Men jag hörde inget av det. Det enda jag hörde var Nialls andetag i kombination med mina. Hur våra hjärtan slog i otakt. Det enda jag hörde var mig själv. Och honom. 

Jag förstod att mamma hade haft ett allvarligt snack med hela släkten medan det att jag sagt hejdå till Niall. Jag visste inte exakta hennes exakta ord, förstås, men jag kunde ana att hon bett dem att hålla sig utanför hela Niall-dramat. Trots det verkade min nyfikna släkt inte kunna hålla sig borta från frågan, de var bara tvungna att få reda på allt som hade med min nya pojkvän att göra. Jag hade nämligen aldrig någonsin presenterat någon för dem som varit annat än min vän så någonstans kunde jag ändå förstå deras entusiasm.

Mina syskonbarn frågade fnissande om jag fått "killbasiller" och mina farbröder och systrars respektive sa att jag skulle vända mig till dem om han någonsin gjorde mig illa.

"Då får de med oss att göra" skämtade de lite halvt ironiskt och spände musklerna för att visa vad de skulle ställa till med om han någonsin skulle såra mig.

Januari, Februari, Mars och April hade passerat långsamt. Dagarna blev allt längre och gjorde det lättare att överleva och de allt ljusnande nätterna gav mig hopp om att sommaren var på väg. Samtalen och smsen från Niall kom med jämna mellanrum utan att de kändes påtvingade och jag försökte att fästa blicken på åttonde maj då jag skulle få träffa honom igen.

Rätt vad det var kom den där majdagen. Den dag jag satte mig på flyget mot Arlanda, Stockholm och dagen då jag skulle få återvända till Nialls trygga famn. När pappa släppte av mig på flygplatsen och kramat mig hejdå tog jag min svarta resväska på hjul och banade väg mot säkerhetskontrollen. På flygplatsen var det lugnt och jag fick bara vänta drygt tio minuter innan jag och övriga passagerare kunde kliva på planet som skulle ta oss till huvudstaden. Efter en timme och tjugo minuter klev jag ut och tog Arlanda Express in till staden och överallt hade jag undrande blickar fästa mot mig. Storstadsluften slog emot mig och kändes ovan och skrämmande mot min hud men var ovanligt varm och välkomnande.

Jag började blicka ut mot det rusande folkhavet och såg ett välbekant ansikte bredvid fyra muskulösa män. Niall hade både solglasögon och en färgglad keps på sig när han skyndade fram till mig för att håva in mig i sin famn. Han höll mig där i några sekunder för att sedan fläta in sin hand i min och följa med livvakterna ut till en bil som stod på tomgång. När vi skyndat in i bilen och stängt dörren om oss satte han försiktigt handen på min kind innan han lät sina läppar träffa mina.

"Hello to you too" log jag.

"Hello" viskade han tillbaka.

Bilen tog oss till baksidan av ett hotell jag aldrig sett förut och vi rusade upp till hotellrummet som låg på högsta våningen och stormade in för att möta Harry, Zayn, Louis och Liam.

"Hi guys!" ropade jag och kunde se hur alla fyra skyndade mot mig för att, en efter en, ge mig kramar och lyckönskningar. Jag log förtjust och berättade hur mycket jag saknat dem också och hur kul det var att träffas igen.

Jag visste att vi skulle vara tvungna att åka igen om fyrtio minuter och fick, så artigt jag kunde, förklara att jag var tvungen att göra mig klar. Niall visade mig vårt rum, ett rum vi tydligen skulle dela, innan han kastade sig på sängen. Jag drog snabbt upp dragkedjan på resväskan och fiskade målinriktat upp de saker jag letade efter. De mörka jeansen med hög midja, den tajta, vita spetströjan med bar rygg och slutligen ett par JC i samma mönster som tröjan. Jag kopplade in kontakten till locktången i eluttaget bredvid spegeln och rusade in i badrummet för att dra på mig alla kläder och bättra på sminket. Tio minuter senare satt jag med benen i kors på golvet och gjorde vant lockar i mitt redan något vågiga, långa och ljusa hår. Niall betraktade mig förundrat från sängen och jag skrattade bara när jag såg hur hans blick följde mina rörelser med locktången.

Snart låg allt mitt hår vilande på mina axlar i jämna och till synes naturliga lockar. Jag sprayade försiktigt lite hårspray i håret för att få det att hålla hela kvällen innan jag knöt på mig mina skor. Skorna gjorde mig drygt elva centimeter längre mot för vad jag brukade vara vilket betydde att jag nu var i nästan jämnhöjd med Niall. När jag var klar stod jag och speglade mig i den stora spegeln för att fixa med än det ena, än det andra innan Niall bad mig att komma till honom. Jag närmade mig honom med långsamma steg och när jag var på räckvidds avstånd ifrån honom drog han in mig nära intill sig.

"You look beautiful" viskade han och drog med sina fingerspetsar längs min bara handled. Min parfym, den där med vanilj, blandades med hans och skapade otippat nog en perfekt kombination i rummet.

"Yeah, yeah, save it" skämtade jag och gick för att öppna dörren då jag tyckte mig ha hört en häftig knackning. In kikade Liam för att berätta att vi skulle börja åka så jag drog Niall med mig förbi uppehållsrummet och ut i hallen där de andra väntade. Jag drog varsamt på mig jackan och lyfte försiktigt på lockarna för att inte förstöra dem innan vi, en efter en, spatserade ut i korridoren mot hissarna som låg belägna i andra änden. Vi fick ta bakdörren, den genom hotellköket, för att komma ut till den stora vanen som stod parkerad. Vid huvudentrén skrek tjejer med ljusa röster och viftade med skyltar i regnbågens alla färger och jag kunde inte låta bli att undra hur de kunde veta så mycket om killarna, hur fick de reda på allt?

En kort bilresa senare stod vi utanför bakdörren till Friends Arena och följde efter några män i vaktuniform in i byggnaden. Jag försökte hålla låg profil och satt placerad i den stora soffan i killarnas loge under tiden de hade ett sista soundcheck. Några fans stod redan exalterade längst framme vid stängslet och lyssnade när killarna fånade sig på scen. Jag fick sen veta att tjejerna som redan befann sig i arenan hade köpt VIP-pass och det var bara en del i hela VIP-upplevelsen. Jag himlade med ögonen, mest som en gest för mig själv då ingen annan fanns där att se mig.

Femton minuter innan konserten började och förbandet dragit sig av scenen stod killarna och hoppade upp och ner framför mig. Harry fixade otåligt sina lockar i en helkroppsspegel som satt fast på ena långsidan i logen och Louis pratade i telefon med någon som jag uppfattade var hans mamma. Ljudet från publiken trängde sig in genom den stängda dörren och gjorde antagligen att adrenalinet rusade ännu häftigare innanför killarnas vältränade kroppar.

Tre minuter innan de skulle komma inspringande på scen stod de uppställda längs med scenens två kanter, jag inte långt ifrån Niall. Harry och Niall stod längsmed den ena sidan, Zayn, Louis och Liam längs den andra. De stod undangömda från publiken, de var taggade, fyllda av adrenalin.

När deras introduktionsvideo nästan var slut och bara sekunder återstod tills de skulle vara tvungna att springa iväg till tonerna av Up all night gav Niall mig en oväntad kyss.

"I'll save it for tonight" var det sista jag hörde honom säga innan han stod ute på scen framför ett trettiotusen-tal människor. Jag stod kvar vid sidan och såg hela framträdandet.  

"Merry Christmas" viskade han när han såg att han fått min uppmärksamhet.

"Merry Christmas" viskade jag.

Jag visste att han skulle åka snart, lämna mig ensam kvar här bland snö och kyla. Vi hade bara spenderat en dag tillsammans. EN dag. Men det tycktes inte spela någon roll, allt hade varit bättre än alla drömmar jag någonsin drömt, sammanlagt, och fastän det fortfarande inte fanns några löften uttalade i ord kändes det som att det var på riktigt, allt det där. Jag satte mig sömndrucket upp i sängen för att ta på mig de numer torra kläderna som hängde i badrummet. De tajta, svarta jeansen satt ännu tajtare idag och den luftigt stickade tjocktröjan med den djupa u-ringningen i ryggen kändes hårdare mot för igår. Kläderna luktade dock fortfarande av vaniljparfymen jag använt under gårdagen och mitt rena hår dansade över min bara rygg när jag hoppade upp i Nialls famn.

"Do you have to leave me?" gnällde jag.

"You know that I don't want to" tröstade han.

Jag borrade in mitt ansikte i hans axel och andades in den välbekanta doften av hans parfym.

"'Please don't do that, I'll cry" stönade han mer eller mindre ironiskt. Jag svarade genom att krama honom ännu hårdare.

Han hade envisats om att jag skulle följa med till flygplatsen för att ta avsked där. Jag hade gång på gång avböjt inbjudan, försökt förklara vilken dålig idé det var men han var envis och jag hade till slut gått med på det, fastän jag förklarat att rykten skulle bli spridda och att han skulle hamna i trubbel.

De tjugo minutrarna som återstod tills vi var tvungna att springa ner till entrén spenderade vi i sängen. Jag hade först tvekat till att ens återvända till de mjuka lakanen då jag visste att det skulle sluta med att vi fick kämpa oss upp sen och komma fem minuter sent till skjutsen som skulle vänta utanför. Jag hade ställt mig med armarna i kors och totalt vägrat att närma mig högen med täcken och kuddar när Niall kom upp bakom mig och med ett bestämt grepp om mig lyfte mig dit. Jag fnittrade förtjust när han borrade in sina fingrar i min midja samtidigt som jag mellan varven försökte förklara att han inte skulle röra mig. Han låg över mig och höll mig i ett försiktigt men stadigt grepp. I en undanmanöver puttade jag undan honom med höften så att jag hamnade överst, en grej jag lärt mig på självförsvarslektionen vi haft i skolan för något år sedan. Jag triumferade stolt där jag satt, grensle över honom, och han lät mig hållas och låg duktigt kvar.

Jag kände hur det vibrerade i bakfickan vilket Niall tydligen också noterat.

"Your ass is ringing" utbrast Niall och jag fiskade vant upp telefonen ur bakfickan och svarade skrattande. På andra sidan hördes Harrys röst där han berättade att vi hade två minuter på att ta oss ner till entrén innan de skulle åka utan oss. Jag lade på mitt i hans mening om att de hade flyg att passa och människor att träffa och vände istället blicken mot Niall och förklarade vår situation. Han stönade och satte sig hastigt upp och styrde stegen mot hallen, med mig fortfarande i min famn. Jag stretade emot så mycket jag kunde innan han släppte ner mig på hallgolvet så att jag skulle få ta på mina skor ifred. Jag knöt mina fodrade dr Martens runt fotlederna, drog på mig min tjocka vinterjacka och stängde den ända upp i halsen, dubbelkollade så att jag hade telefon och hemnycklar i fickorna och följde sedan efter Niall ner. Ner till entrén och ut till bilen där Harry redan satt tillsammans med en tystlåten chaufför. Till min stora förvåning såg jag inte Anna och jag antog att det kunde vara en bidragande faktor till hans lätta irritation. Jag hälsade lätt på honom och han mumlade någon ursäkt om att han varit så irriterad samtidigt som bilen började rulla ner för gatan.

Nialls hand var ihopflätad med min hela vägen till flygplatsen och jag satt med huvudet lutat mot hans axel under tiden som killarna berättade hur deras kommande veckor skulle se ut. Dublin, Paris, New York, Brasilien och Australien. De skulle turnera i många månader med deras nya album och alla konserter var slutsålda för länge sedan. Jag kände mig stolt över hur mycket de åstadkommit samtidigt som det gjorde ont i mig när jag tänkte på hur länge det skulle dröja tills vi skulle ses nästa gång. I maj hade vi dock bestämt att jag skulle flyga ner till Stockholm för deras enda konsert i Sverige och fram tills dess fick vi helt enkelt längta som vi alltid gjort förut.

Jag kunde plötsligt känna att bilen bromsade in och jag förstod att vi var framme vid flygplatsen. Vi gjorde oss redo att hoppa ut i den kalla vinterkylan.

Flygplatsen var proppfull men Niall höll mig fortfarande hårt i handen där han banade väg efter livvakter och poliser. Jag gick precis bakom honom, nervös med blicken fäst på min hand i hans, och fick skydd av alla fotoblixtar som kastade sig över honom och Harry så fort människor insett vilka de var. Vakterna hade svårt att hålla bort alla fans som skrek i både frustration och förtjusning och det var först när Niall plötsligt stannade framför mig som jag tittade upp. En handfull reportrar från några tidningar hade lyckats kriga sig fram till vår sida och stod med ens framför oss och blockerade vår väg till säkerhetskontrollen.

"Who is this girl you're with". En kvinna med mörkt lockigt hår såg frågande på oss med ett anteckningsblock i den ena handen och en penna i den andra. Fastän skriken var precis lika höga och gälla som förut kändes det som om folkhavet stod och höll andan och en absolut tystnad inföll. Jag svalde, hårt, och det kändes med ens som om alla hörde hur hårda mina andetag lät. Det kändes som en oändlig tystnad. Jag blickade tillbaka ner mot golvet och inspekterade mina skor. Jag skämdes, men jag visste inte varför, och jag led av att stå där i folkmassan fastän jag hade Nialls hand i min. Jag kände hur jag började orma mig, ville krypa ur min kropp och begrava mig någonstans långt under jorden. Niall vet inte vad han ska svara tänkte jag. Han vill inte svara. Precis när jag tänkt klart min mening kände jag hur Niall kramade min hand hårdare i sin.

"She's my girlfriend" förklarade han sedan. Sakligt, glatt och nästan stolt. Eller det var vad jag inbillade mig i vart fall. Jag ville begrava mitt ansikte på hans axel i det tjocka vinterfodret på hans jacka men insåg att det inte skulle göra någoting bättre. Istället såg jag upp, bara på honom, och plötsligt kunde jag åter höra alla människor som skrek omkring oss. Men det spelade ingen roll, han höll fast mig i sin blick och log mot mig med ett leende jag inte ens visste att jag sett förut. Jag log tillbaka, betydligt mer stelt och betydligt mindre kärleksfullt än vad jag planerat i mitt huvud. Han drog mig intill sig och lät alla ta sina bilder medan han fortfarande hade blicken fäst i mig. Mina tankar hade hunnit vandra någon helt annan stans...

 "What?" fnittrade jag genant.

"It's just. You...".

"Me what...?". Jag kände mig nästan lite orolig och bekymrad och försökte att fånga upp hans blick för att tvinga honom att svara.

"I just can't explain, it's just YOU". Han lade extra betoning på ordet you och jag kastade generat blicken mot det vita hotelltäcket och låtsades släta ut det framför mig.

"It's a good thing!" var han snabb med att tillägga och jag skrattade till och nickade lite desperat samtidigt som jag drog i ärmarna på min lånade tröja och utan betänksamhet kastade mig om halsen på Niall. Han var snabb med att omfamna mig som svar varpå jag tog ett hårdare tag om honom. Han strök mig över ryggen och tystnaden som svepte över oss var varken obekväm eller stel. Jag släppte taget om honom men höll fortfarande mina händer om hans nacke.

"You are like the greatest guy ever"förklarade jag och jag kunde se hur han plötsligt började att le innan han svarade att jag inte var så dålig jag heller. Jag flinade och böjde mig fram för att, för första gången någonsin, ta initiativ att låta mina läppar möta hans. Kyssen varade länge och än en gång bubblade ett lyckorus genom hela min kropp. Det var så underligt hur en kille aldrig någonsin fått mig att känna sådär så som han gjorde. När våra läppar lämnat varandra drog jag handen genom hans ljusa hår och kände hur mina mungipor levde sitt egna liv. Niall lade sin ena hand på mitt vänstra skulderblad och placerade mig i liggande läge på sängen samtidigt som han lät den andra handen vila på min ena kind när han kysste mig. Kyssarna blev allt intensivare och jag kände hur lyckoruset stegrade när jag förstod vad det var som var på väg att hända. Han lyfte blicken och tittade något frågande på mig för att leta efter mitt godkännande. Jag nickade bara försiktigt för att visa att jag var okej samtidigt som jag drog av hans tröja som svar. Hans vältränade magmuskler skymtades och jag flinade nöjt när jag drog mina fingertoppar över dem. Han mötte mitt leende med ett lika stort samtidigt som han försiktigt hjälpte till att dra av hans huvtröja som prydde min kropp.

Jag kunde känna hur han nervöst fipplade med spännet på min bh och det dröjde inte länge innan han fått upp det och kastade ner den på golvet tillsammans med alla de andra klädesplagg som låg utspridda. Inget förutom naken hud återstod under det stora, fluffiga täcket. Jag andades häftigt, jag var så nervös och spänd att min rygg inte kunde slappna av fastän jag låg på den mjuka sängen. Jag gjorde några halvdana försök till att ta ett djupt andetag men flåsade gång på gång ut luften i ren frustration.

Ingen hade någonsin varit såhär nära mig förut. Aldrig någonsin hade jag låtit någon komma mig såhär tätt inpå. Visst, folk hade försökt, folk hade testat och folk hade misslyckats. Men det var inte mer än så, det hade aldrig varit mer än så. Jag visste ingenting om någonting av det här. Det var så det kändes.

Det var mörkt i rummet men fastän Niall inte kunde se mer än min siluett kunde han tydligen känna att någonting var fel.

"Do you want me to stop?". Han vilade hela sin kroppstyngd på sina två armar han nu placerat på varsin sida om mig.

Jag skakade på huvudet. Jag ville, mer än jag någonsin velat någonting med någon annan. Men jag vågade inte. Jag hade aldrig gjort det förut.

Jag kunde känna hur Niall granskade mitt ansikte med sin blick samtidigt som hans andetag blev allt mer regelbundna.

"If you don't want to, we don't have to you know...". De sista orden uttalade han så tyst att jag inte ens kunde urskilja dem.

Med ens kände jag mig säkrare, modigare, bättre. Jag svarade med att hasa mig upp en bit genom att stödja min tyngd på mina armbågar. Jag låg närmare hans kropp nu. Om jag bara andades ut så hävdes bröstkorgen upp så pass mycket att mina bara bröst snuddade vid hans kropp. "Are you sure?". Jag nickade. Jag kände mig plötsligt ivrig. Jag ville ha honom nu. Bara honom. Jag vickade bak mitt huvud och kände hur några av mina hårlockar kittlade mig på ryggen. Jag log. Jag la mig försiktigt ner igen och Niall följde efter på lika stort avstånd. Hans beröring fick mig att slappna av helt och hållet, den gjorde att jag till och med vågade släppa ena handen, som jag haft placerad på hans kind, och långsamt föra den mot slutet på hans rygg.

Nästan utan att jag hunnit märka det plockade han upp en kondom ur något som jag antog var hans byxor från golvet och jag log åt tanken att han varit så pass självsäker att han förvarat den där. Eller var den tänkt till någon annan, någon annan gång? Fanns den bara där uti-fall-att? Innan jag hunnit tänka vidare på alla de hundratals möjliga orsakerna hade han försiktigt brutit upp förpackningen och trätt på den. Med ens glömde jag alla tankar, för första gången någonsin fanns där bara han och jag. Både i rummet och i mitt huvud.

"I should go home" viskade jag. Det hade gått minst tjugo minuter sedan jag halvt trött, halvt utmattad lagt mig bredvid honom i sängen. Ingen hade sagt ett enda ord och det enda som hördes var ett elements termostat som stundtals klickade.

"It's a storm outside" manade han. "Please, stay the night"

Jag flinade. "I don't have the answer to that". Han förstod vad jag syftade på och insåg nog att han redan lyckats övertala mig tillräckligt. Faktum var att jag faktiskt hoppats att han skulle säga just det så jag plockade lite för snabbt upp telefonen från golvet och slängde iväg ett sms till mamma där jag berättade att jag inte skulle komma hem ikväll. Snön utanför hade ju faktiskt tätnat och jag skulle troligtvis inte komma hem ikväll ändå. Jag var dock snabb med att återvända tillbaka till hans famn, tillbaka till värmen och tryggheten.

Han hade satt sig upp och åt återigen av all den frukt som blivit placerad på sängbordet. Jag sträckte mig över honom för att nå skålen med mango men han hann före mig, tog tag i mina höfter och drog mig intill sig. Jag skrek till i förvåning innan jag, stöttande på mina ben, satte mig på honom. Jag böjde mig fram, mot honom, för att möta hans blick med min, komma honom närmare. Innan han hann röra mig med sina läppar kastade jag håret bakåt och satte mig upp igen, räckte mig efter skålen med mango och satte mig återigen över honom. Bara för att retas. Jag flinade hånfullt mot honom innan jag gav med mig och matade honom med en mangobit.

Jag hade, redan när jag kommit in i rummet, lagt märke till den gitarr som stod lutad mot byrån i hallen och jag bestämde mig för att lämna den varma sängen för att hämta den. Jag tog ett skutt och fortsatte vidare innan jag, med gitarren i handen, rusade tillbaka till Nialls famn. Jag räckte över gitarren till honom innan jag ödmjukt frågade om han kunde spela något för mig.

"What do you want to hear?"

"I don't know, just something".

Jag låtsades fokusera på en vindruva som jag höll i min hand för att ta bort pressen från honom. Jag inspekterade den noga ända tills dess att Niall börjat spela på den välstämda gitarren och jag kunde luta mitt huvud mot den ena handen med det tjocka täcket om mig. Mitt hår hade hunnit torka och lockarna vilade naturligt kring axlarna och luktade gott av schampo. Jag lekte med håret under tiden som han spelade de låtar jag inte kunde och nynnade omedvetet med till hans sång.  

Previous:

"But what?"

"But sometimes I feel kind of jealous when all of those pretty girls screams your name and wants the perfection that you are" erkände jag.

Niall fick mig att lyfta huvudet genom att lägga sin fria hand under min haka och försiktigt föra min blick i hans riktning. Han fuktade läpparna mot varandra, andades ut varm luft som träffade min kind innan han öppnade munnen: 

"They should be jealous of you instead". Hans röst var mjuk men självsäker och just som jag blinkade till var han alldeles framför mig och pussade min panna. 

Jag började le som ett fån, hur kunde han alltid säga de bästa sakerna och göra de bästa gesterna när jag var som mest osäker? Mina ben letade upp hans under täcket och virade in sig där. Are you cold frågade Niall och jag nickade. Han drog mig närmare intill sig och placerade sina varma händer på min ännu så kalla kropp. Jag rös till när jag kände hur värmen började sprida sig genom varje liten blodådra samtidigt som han berättade om hur han spenderade sina traditionella jular. Hans beskrivningar fick mig att le förnöjt samtidigt som jag bad honom att berätta mer och mer och mer. Hans irländska accent blev som till en melodi och jag njöt av att bara lyssna på det samtidigt som han strök min arm med sina fingertoppar.

Mitt i en av hans berättelser knackade det plötsligt på dörren och in kom Harry och Anna. De hejade glatt på oss innan vi bad dem att slå sig ner på sängen mittemot oss samtidigt som jag diskret satte mig tillrätta i sängen. Vi frågade hur deras dag varit och de berättade om allt de hunnit med under dagen innan de tittade på oss och frågade samma sak. Vi turades om att kortfattat berätta allt det som hänt innan vi hörde hur mamma ropade att det var mat från nedervåningen. Vi kravlade oss upp ur sängen innan vi banade väg nerför trappen. Arton trappsteg senare gick vi mot köksbordet där jag placerade mig intill Niall, mittemot Harry och Anna. Samtalet runt middagen hölls på engelska och jag kunde inget annat än känna mig lite stolt över min familj som skötte sig så bra. De ställde artigt frågor till både Niall, Harry och Anna och svarade minst lika trevligt när någon av de nämnda tre ställde en fråga. Jag flinade mest hela tiden, åt den absurda situationen och åt hur lycklig jag kände mig över att vara vän med de människor som satt placerade runt det stora köksbordet. När drygt två timmar passerat och efterrätten bestående av glass och mängder med fika försvunnit från skålarna på bordet tackade vi för oss innan rörde oss mot hallen och våra ytterkläder. Vi skulle som bestämt åka tillbaka mot stan och mina föräldrar ropade goodbye till oss innan vi smällde igen ytterdörren och åter var ute i den friska luften.

Bilen stod på tomgång och lamporna lyste upp den annars så mörka uppfarten. Jag klev in i bilen efter Niall, tätt följt av Anna och Harry och chauffören hejade genom en nickning i backspegeln. Anna och Harry skulle fortsätta bort mot Annas familj medan jag och Niall lät saker förbli oplanerade.

Vi blev avsläppta på en öde parkering, mitt i snöstormen, för att vandra vidare in mot gågatan. Vi vandrade förbi en liten affär för att köpa frukt, godis och thépåsar för att sedan fortsätta bort till hotellet där Niall och Harry bodde. Täckta av snö tog vi hissen upp till våningen var rummet var beläget innan han låste upp dörren och vi kunde kliva in i värmen. Vi kastade av oss alla de snöfyllda ytterkläderna på stolen i hallen och vandrade sedan in i rummet för att se hur stormen utanför fönstret hade tätnat. Snön, som tinat innanför mina kläder, kylde hela mig, trots att rummet var varmt, och Niall erbjöd mig att ta en dusch. Jag tackade vänligt ja innan han visade mig in i badrummet, plockade fram en stor handduk och sedan gick ut ur rummet. Jag tog långsamt av mig alla kläder och klev sedan in i duschen och lät varmvattnet skölja över mig samtidigt som samtalet med Niall fortsatte på andra sidan dörren. Fem minuter senare hade jag hunnit schamponera håret och sköljt bort all tvål från kroppen. Jag torkade bort det värsta av vattnet från håret som lämnades lockigt, tog på mig mina mintgröna trosor i spets och min bandlösa bh tillsammans med tjocksockarna och lindade sedan handduken tätt om mig innan jag klev ut i rummet igen. Jag skakade av köld och Niall, som såg mig vibrera av kyla, kastade en av sina tjocka huvtröjor till mig. Jag släppte handduken så att den föll mot golvet för att sedan dra tjocktröjan över huvudet och låta mitt fuktiga hår vila på mina axlar och ner över ryggen. Mina ben var fortfarande rätt bruna efter sommarens långa dagar på stranden och väldigt lena efter duscholjan jag använt dagen innan och jag kunde se hur Niall granskade mig uppifrån och ner. Han hade hunnit ta på sig mjukisbyxor och en vanlig t-shirt under tiden jag varit i duschen och frukten, godiset och théet låg på en bricka på sängen. Jag kröp ner under täcket och såg på när Niall hoppade ur sängen för att låsa ytterdörren innan han fortsatte bort till min sida. Vi började äta av mangon, jordgubbarna och vindruvorna samtidigt som jag försökte lära honom några ord på svenska. Med mer eller mindre goda resultat frågade han plötsligt vem fotografiet på pianot hemma föreställde.

"That's my brother" svarade jag kort och tittade ner i koppen i hopp om att han skulle lämna ämnet. Hur fasen kunde han ha sett det? 

"Oh, is he coming home for Christmas?" frågade han igen och tittade på mig och försökte le.

"I wish" fnyste jag och så fort jag hört hur dryga orden jag uttalat lät var jag tvungen att försöka rädda situationen. "He died when I was four"

Jag gissade att det inte var ett svar han förväntat sig då jag kunde höra hur han drog efter andan i en bekymrad suck innan han frågade vad som hänt. Jag förklarade i stora drag om den där novembermorgonen för snart fjorton år sedan när Magnus hostade sådär mycket blod och aldrig riktigt slutade. Hur mamma och pappa drog med honom ut i bilen för att åka mot sjukhuset och om hur jag stod i trappen och hindrades av mina syskon från att springa efter honom. Jag berättade om tomheten och om sorgen som höll oss i ett järngrepp i över ett år och som hindrade oss från att kunna leva på riktigt igen. Tårar hade på något märkligt vis hittat sin väg ut genom mina tårkanaler och bildade små täta floder längs med mina kinder. Jag kunde se hur Nialls ögon var blanka samtidigt som jag försökte hålla mig i balans, förgäves. Niall drog mig närmare sig, så att jag var placerad mittemot honom under täcket, och torkade vant bort tårarna från mitt ansikte. Jag var, trots allt, tacksam över att jag tvättat bort allt smink i duschen så att jag slapp svarta fläckar under ögonen. Det kändes så fånigt att fortfarande gråta över det, det var ju så jävla länge sedan nu. Jag förklarade för Niall att jag var tacksam över att ha en sådan fin vän som honom och han tittade bara på mig med sina blåa ögon och skakade på huvudet i en halvt bekymrad gest. 

Bildörren öppnas och vi klev ut på den tomma uppfarten utanför mitt hus. Den decimetertjocka snön gjorde det svårt för oss att ta oss till ytterdörren utan att få snö i skorna och just som vi trodde att vi klarat oss puttade jag försiktigt ner Niall i snön. Niall, som höll ett stadigt tag om min hand, drog med ner i fallet och jag landade ovanpå honom samtidigt som snön yrde om oss. Jag skrattade förtjust innan han rullade över, så att han låg ovanpå mig, och kysste mig. Jag log mitt i den varma kyssen och kände hur ett lyckorus började röra sig genom blodådrorna. Snön var dock genomträngande kall och fick mig att raskt hasa mig upp ur snön så fort Nialls läppar lämnat mina. Nu stod vi bägge två och försökte att efter bästa förmåga att sopa av oss snön för att sedan fortsätta in i värmen. Jag satte nyckeln i låset innan jag drog igen dörren tätt efter oss samtidigt som känslan efter kyssen höll mig i ett hårt grepp. Niall, som redan hunnit få av sig sina ytterkläder, hade satt sig vid det stora pianot i vardagsrummet och börjat plinka på någon melodi. Jag hängde upp jackan på en galge innan jag tassade bort och satte mig på pianopallen bredvid honom med blöta byxben och fuktigt hår. Han tittade på mig, hans fingrar rörde sig vant över tangenterna. Bess, ess, bess, eff. Said I'll never leave her cause her hand fit like my t-shirt. Tongue tight over three words, cursed. Running over thoughts to make my feat hurt, bodies intertwined with her lips började Niall.

Now he's feeling so low since he went solo fortsatte jag och han tittade bara på med den där blicken bara han kunde ge mig. På refrängen började han äntligen sjunga igen och snart lade också jag mina händer på pianot för att spela med honom på de ljusaste tonerna till höger. När sista tonen klingat ut och inget ljud längre kom från våra munnar kände jag mig med ens sårbar. Ingen hade någonsin känts så nära förut, som att jag nu blottat hela mitt liv framför honom och allt låg i hans händer. Jag ville kyssa honom men visste inte om jag vågade och precis då mötte han mig mitt i min tanke och kysste mig snabbt och fjäderlätt. Jag började flina samtidigt som jag försiktigt bet mig i underläppen. "Tea?" viskade Niall manande och jag följde tätt efter honom in i köket, glad över att han räddat min sårbara situation.

Vi tryckte igång vattenkokaren som genast började susa samtidigt som jag tog fram det dussintal olika thésorter som vi hade i skåpet. Som den thédrickande familj vi var hade vi alla möjliga sorter, röda, gröna, svarta och vita théer i alla de olika smaker. Niall tittade imponerat på mig när jag plockat ner samtliga av alla théer innan han sa att vi till och med var värre än dem och med dem menade han britter Jag skrattade förtjust och stoltserade lite när han till slut valde Luleåblandning som fanns i den stora blå burken. Jag valde att följa hans exempel vad gällde thésort och hällde sedan upp det nu kokheta vattnet i de två muggar som han ställt fram. Jag frågade om han ville dricka teet i min säng och han nickade innan han följde efter mig upp för trappen samtidigt som han smuttade på det varma teet. Vi ställde ifrån oss kopparna på sängbordet innan vi hjälptes åt att dra bort överkastet från min stora säng och kröp sedan ner under täcket innan vi på nytt greppade varsitt fast tag om örat på kopparna. Jag plockade upp datorn som låg hopslagen bredvid sängen för att be Niall att visa mig hur man gjorde sina användare på diverse sociala medier till privata. You caused this sa jag bara medan han skrattande klickade på än det ena, än det andra. Efter att ha ändrat sidorna till engelska tog det dock inte lång tid innan han löst det och då tittade han bara stolt på mig utan att göra ett ljud. Luck menade jag och roffade åt mig datorn innan jag på nytt placerade den på golvet. Niall insisterade på att vi skulle ta en bild tillsammans, som tack för att han hjälp mig. Jag bemötte förfrågan med skepsis innan jag slutligen gick med på det. Ett antal bilder senare lutade jag mig på nytt mot sänggaveln med ett berg av kuddar bakom mig. Niall följde mitt exempel och satte sig tätt intill mig.

"It's weird" började jag. "It all feels so weird"

"Because I am who I am?"

"What..no!" övertygade jag. "Because it has been six months and it feels like you've been here with me since forever".

Niall log och verkade uppriktigt glad över den riktiga anledningen till att saker kändes så konstigt.

"Why do you have to live in England" gnällde jag och lutade mitt huvud på hans axel.

"Do you wish that I wasn't famous?" frågade han och gjorde ett citattecken så fort han nämnde famous. 

"Honestly? No. I know that you love your life, I would never want you to live it any other way. But if it comes a day when you don't wanna do it anymore, I'll be totally fine with it" förklarade jag och lyfte blicken för att möta hans.

"Do you really don't care about all the things that comes with this?"

 Jag skakade på huvudet.

"Not even the bad?". 

Jag fortsatte att skaka på huvudet. "I couldn't care less about wealth or the fame but.."

"But what?"

"But sometimes I feel kind of jealous when all of those pretty girls screams your name and wants the perfection that you are" erkände jag.

Niall fick mig att lyfta huvudet genom att lägga sin fria hand under min haka och försiktigt föra min blick i hans riktning. Han fuktade läpparna mot varandra, andades ut varm luft som träffade min kind innan han öppnade munnen: 

Efter att ha suttit där i en dryg halvtimme hade folkmängden ökat, inte bara på grund av den sjungande kören utan det faktum att rykten om att en världsstjärna vid namn Niall satt ibland publiken. Jag frågade honom om han ville gå och han svarade att jag fick bestämma. Vi satt kvar en stund men det började kännas allt mer olustigt med alla ögon riktade mot oss. En blick mot Niall fick honom att, tillsammans med mig, försvinna lika diskret som han kommit. Trodde vi. Just som vi kommit ut på gågatan igen kom en hjord med tjejer springande mot oss och det enda jag ville göra var att springa därifrån, inte för att jag ogillade uppmärksamheten utan för att jag inte ville att Niall skulle hamna i trubbel. Alla hade ju idag mobiltelefoner med kameror och det var så lätt att föreviga något och jag var osäker på om det var vad han ville. Jag ville ligga lågt utifall att det var vad han ville att jag skulle göra. Jag släppte taget om hans hand för att stoppa in den i min stora jackficka och Niall tittade snopet på mig. Jag ryckte lätt på axlarna och log mot honom för att visa att det var okej samtidigt som hjorden av tjejer tätnade kring honom. Tjejerna var fullt upptagna med att fota bilder med sina mobilkameror, skrikandes fråga om de kunde få Nialls autograf och samtidigt förklara hur mycket de älskade honom. Mängden människor ökade kring oss och jag blickade lite förvirrat bort för att hitta en utväg. Plötsligt körde en stor svart bil upp vid vår sida och Paul hoppade ut för att dra med sig mig och Niall in i den. Fansen skrek som galna och bankade hysteriskt på rutorna som nu skiljde dem från Niall.

"Why did you do that?" frågade Niall när hysterin lagt sig något och Paul tryckt ner gasen för att skjutsa oss tillbaka hem till mig.

"I'm sorry, the fans just love me too much to leave me alone" svarade jag sarkastiskt.

"You know what I mean" svarade han och jag kände hur hans allvarliga blick var fäst på mitt ansikte.

"Does it really matter?" frågade jag och tittade ut genom den tonade bilrutan i hopp om att vi kunde lämna händelsen och samtalet bakom oss.

"Are you ashamed of me?".  Jag vände hastigt mitt huvud mot honom innan jag fäste mina ögon i hans.

"Do you really think that that's what it's all about?" svarade jag förvånat innan jag ömkande tittade på honom för att få svar.

"How should I know? You don't want people to see us holding hands, you don't want people to know that you're seeing me" svarade han med den allvarligaste min jag inte visste att han hade.

"I would LOVE to get all public about you but I thought that you didn't want me to" svarade jag skyldigt. "Do you even know how hard it has been for me not tweeting about our dates?" fortsatte jag och pressade fram ett leende när jag såg hur han gjorde detsamma.

"Why shouldn't you?". Hans förvåning gick inte att dölja.

"I don't know, I'm just so usual comparing with you. I just thought that you had to be careful about which people you were seen with" svarade jag.

"Hey, I've known you for six months! People has been engaged for less!". "I thought you had found someone else".

"Who said I haven't?" skämtade jag och flyttade min hand närmare hans.