"Ja, jo, jag är bara hemma över jul. Hur mår du?" frågade han.

"Jag mår så himla bra" sa jag och såg hur han sneglade mot Nialls håll. Plötsligt slog det mig att jag kanske skulle presentera honom för de två killarna som stod vid min sida.

"Niall, Harry, this is Adam. Adam, this is Niall and Harry" De hälsade artigt på varandra och jag tyckte mig kunna se hur Adam höjde på ögonbrynen i en förvånad gest samtidigt som jag undrade hur jag skulle förklara situationen för allihop senare. Jag kramade om Adam ännu en gång innan vi skiljdes åt, mest för att jag helst av allt ville spendera tiden med Niall, inte Adam. Just som vi skulle till att gå kom Anna gående emot oss med mungiporna uppe vid öronen. Harry skyndade fram för att omfamna henne och hon såg så positivt överraskad ut när hon äntligen lyckats lägga ihop ett och ett och insett att det faktiskt var Harry som var på väg mot henne. Niall fumlade efter min hand och höll den hårt samtidigt som han tittade på mig med ett stort leende på läpparna.

"Look how happy she is!" viskade jag och fortsatte att le.

Så snart vi fått Annas och Harrys uppmärksamhet vinkade vi försiktigt åt deras håll innan vi vände på klacken och började vandra åt andra hållet. Två av livvakterna skyndade efter Harry samtidigt som de resterande tre vandrade några meter bakom oss. Det kändes en aning obekvämt till en början men när Niall tog ett stadigare tag om min hand glömde jag snart bort männen som följde i våra spår. Vi pratade lågmält med varandra, vi skrattade och snön lämnade vita prickar i mitt ljusa, vågiga hår. Niall hade en mössa nerdragen på huvudet och försökte att fästa blicken på mig, marken eller långt borta för att inte dra uppmärksamhet till sig. Han visste att jag inte var på humör för dussintals kameror upptryckt i ansiktet och det var inte han heller. Jag ville bara få spendera så mycket tid som möjligt med honom. Jag visste inte hur länge han skulle stanna och fastän jag visste att jag inte borde frågade jag honom ändå.

"When are you leaving again?". Min röst lät ynklig och osäker.

"Tomorrow morning, early. I'm going to spend Christmas with my grandparents in Ireland." svarade han och vände blicken tillbaka mot mig, själv osäker på om han skulle le eller inte. 

Jag gjorde ett försök till ett leende innan jag kastade tillbaka blicken mot snön på marken.

Vi närmade oss en liten théaffär och jag fattade ett stadigare tag om hans hand innan jag drog med honom in. Jag ville helst glömma det faktum att han faktiskt skulle lämna mig igen. Affären kan inte ha varit mycket mer än femton kvadrat och doftade gott av alla de olika blandningar av thé, kaffe och hemmagjort godis. Framför en hylla med thé i affärens högra hörn stod en samling välkända människor och jag vandrade långsamt fram mot dem innan jag försiktigt frågade vad de hade för sig.

"Hej!" utbrast mamma samtidigt som jag mötte hennes förvånade blick. Min syster hamnade också hon i ett smärre chocktillstånd samtidigt som jag presenterade Niall för min syster, mamma och kusin. De hälsade artigt tillbaka samtidigt som mamma, liksom alltid, ställde till synes oskyldiga frågor till honom på den engelska hon alltid använde under sina föreläsningar som forskare. Martina, min syster, granskade Niall diskret från topp till tå och jag gav henne en skarp blick för att få henne att sluta. Nu kom Anders, Martinas pojkvän, upp till hennes sida för att också han hälsa artigt på oss. Jag kramade honom och frågade hur hans flygresa upp hit hade gått samtidigt som jag diskret blickade över axeln mot Niall. Niall, som hade blivit lite mer avslappnad nu, stod fortfarande och samtalade med min mamma så jag passade på att förklara för de andra vem han var.

"Så han är din pojkvän" påstod Martina och flinade lurigt mot mig.

Jag skrattade tafatt i försök att få henne att prata om annat, typ fick jag sedan fram och kastade en blick på alla de théfyllda hyllorna.

Hon kastade nu ännu en gång en diskret blick mot Niall varpå jag slog till henne löst på armen för att få henne att sluta. Jag ville fortsätta vandra genom staden och fick mer eller mindre tvinga mamma att sluta prata med Niall. Vi bestämde att vi skulle äta middag tillsammans hemma hos oss och att Harry och Anna, som hunnit nämnas under samtalet, också var varmt välkomna. Jag drog en lättnadens suck när jag klev ur den lilla butiken och ut i den friska luften.

"They seems to like you" sa jag mitt i sucken. Niall skrattade bara och frågade hur jag någonsin kunnat tro att de skulle göra annat. Sanningen var den att min mamma ofta kunde känna en viss skepticism mot nya människor hon träffade samtidigt som hon alltid var så varmt välkomnande mot alla hon mötte.

Vi vandrade vidare genom den snöbeklädda staden var skymningen kröp sig allt närmare inpå. Min hand vilade stadigt i Nialls samtidigt som vi gungade fram bland ljuset från neonskyltarna och julpyntet i varje litet glasbeklätt fönster. Som från ingenstans frågade Niall hur jag kunde tro att bilderna från förra månaden varit något annat än de var. Jag tittade generat ner i marken och mumlade att jag inte visste vart "vi" befann oss.

"I'm not that kind of person that will ask you where are we heading but it felt like you'd forgotten all about me or something" fortsatte jag, fortfarande med blicken fäst på mina skor.

"How could I ever do that?" frågade han med en nedstämd ton i rösten.

"This is just..." började jag men hindrades av min genans. "this is just something new to me and I don't know how to act".

"New to you..?" Niall höjde på ögonbrynen. "I'm the one who went to an only boys-school".

Jag skrattade. "Yes I know, I have never worried about these things before but now it somehow feels different".

Niall log ett stort och malligt leende innan han klämde ur sig:

"I haven't been able to get you out of my mind during the past six months and I don't think I ever will".

"Is this now I'll throw myself at you and cover you with kisses?" frågade jag sarkastiskt.

"I guess it is" svarade han och låtsades göra sig redo.

"Too bad that we're just friends then" flinade jag.