"How are you feeling mate?". Det var Harry som kommit in i rummet och som nu stod vid min sida. Om mindre än tio minuter skulle vi in på scen för att göra ännu en intervju och jag förstod att de andra snart skulle komma för att invänta signal.

"Good but I kind of miss her" svarade jag.

"I figured. People usually don't smile like fools at their phone for no reason".

Jag tittade upp och möttes av hans mest ironiska leende.

Ända sedan det att hon farit hade det känts som att hon dumpat mig. Som att hon lämnat kvar mig och själv åkt iväg till något nytt ställe. Jag visste att så inte var fallet, att hon i själva verket åkt hem till sin familj och sitt liv som väntade på henne. Jag hade bara hoppats att hon kunnat stanna lite längre. Jag saknade att vakna upp vid hennes sida och se hennes bröstkorg lyftas upp och ned för varje andetag hon tog. Jag saknade att höra hennes skratt när jag kittlade henne tills hon skrek och jag saknade att smyga upp bakom henne för att sedan, utan förvarning, placera händerna på hennes midja. Som hon påstods hata men jag visste hon i hemlighet tyckte om. Jag saknade att ha någon som inte brydde sig om alla pengar, konserter och skivkontrakt, alla skrikande fans och allt det andra. Jag saknade att ha någon som inte utnyttjade mig utan som ville känna mig och inte killen från one direction. Vi hade aldrig pratat om pengar eller värdet av materiella ting och aldrig hade hon antytt att hon ville ha något annat än min uppmärksamhet, om än blygsamt. Jag förstod att det var konstigt för henne med, jag förstod att hon var osäker fastän hon försökte dölja det och jag förstod att hon saknade mig också. Det var i vart fall vad jag inbillade mig själv där jag stod med telefonen i handen för att skicka iväg ett sms till henne. Fastän samtal och sms inte var i närheten lika bra som att få prata med henne ansikte mot ansikte kunde jag på något plan nöja mig med den sortens kontakt, i vart fall tills vidare. Jag ville ju att hon skulle veta att jag brydde mig och att hon spelade roll för mig. Det var därför jag ville fortsätta med att hålla kontakten för jag visste att hon aldrig skulle begära det av mig.

När jag sett hennes ansikte lysa upp på bryggan den där dagen jag sjöng låten för henne visste jag att jag var tvungen att få den med på skivan. Att övertala grabbarna och producenten att gå med på det hade varit enkelt men jag kände mig så blottad på något vis. Det var ju trots allt någon slags töntig kärleksförklaring som jag hade svårt att dela med mig av, fastän Ed i det alla största hade hjälpt mig. Producenten hade blivit lyrisk när han fått höra låten och idén kring videon och menade att den skulle dra in miljonbelopp

"All the girls will be screaming and crying when they hear it!" hade han gastat och aldrig förr hade jag sett honom så glad.

Jag kunde inte bry mig mindre om just den biten. Jag ville bara få detta gjort. 

Jag bestämde mig för att låta det bli en överraskning för henne, inte tala om något innan utan bara få uppleva hennes reaktion. Det återstod nämligen några konserter av den gamla turnén att göra innan låten kunde släppas och jag kunde bara längta. Jag var osäker på hur hon skulle reagera men jag kunde bara hoppas att hon skulle bli lika glad som hon blivit i somras.

"FIVE MINUTES EVERYONE" skrek en man med ett headset placerat på ena örat och höll upp handen högt upp i luften för att visa att det bara var fem minuter kvar tills vi skulle stå redo att springa ut på scen. De andra killarna slöt upp kring mig och Harry men jag stod som paralyserad och stirrade på min skärm för att för säkert åttonde gången läsa det sms jag tänkte att jag möjligtvis kunde skicka. "Kan jag verkligen?" tänkte jag innan jag i ren impuls tryckte på send. Jag såg förvånat på hur smset skickades iväg och hur jag inte längre kunde göra något för att ta tillbaka det. Nu får det bära eller brista. 

Previous: 

"Jag känner likadant" instämde jag. "Vill helst av allt bara vara, ni vet". Det gjorde de.

Efter någon timme med euforiska pratstunder på bryggan insåg vi alla tre att vi var tvungen att skynda iväg åt olika håll. Vi kramade om varandra en sista gång innan jag cyklade tillbaka hemåt igen.  

"Tror du att det var äkta för dem?" frågade jag ängsligt efter en stunds tystnad. En fråga jag så himla länge velat ställa men aldrig funnit modet till att göra.

"Jag vet inte" svarade hon och ryckte på axlarna och lät precis lika ängslig som jag. "Harry har smsat mig konstant sedan vi for så jag antar att han saknar mig." Hon log. 

"I don't blame him" konstaterade jag och kunde inte själv låta bli att le. 

"Men helt ärligt så vill jag inte hänga upp mig på något som aldrig kommer hända".

"Don't you worry babe! We'll make this ok" tröstade Anna och placerade en av sina mörka hårslingingor bakom sitt örat.

Tiden hade dragit iväg och fiket var just till att stänga när vi beslutade att dra oss tillbaka hemåt med om möjligt mer saknad efter pojkarna men mindre oro över vad som skulle ske härnäst.

Det första jag gjorde när jag kom hem senare på kvällen var att kasta mig ner under sängkläderna. Jag ville bara få alla tankar att försvinna och slippa tänka så fruktansvärt mycket hela tiden. Mina känslor kunde liknas vid en berg-och-dalbana som stundtals bestod av obotlig eufori och lycka omlott med ängslan och saknad. Allt tog väldigt mycket energi från mig och jag, som aldrig någonsin funderat desto mer över morgondagen, kunde nu finna mig själv tänkandes på honom. Jag saknade hans blickar, jag saknade att få titta in i hans klarblåa ögon och försvinna in. Jag saknade hans fasta hand i min och jag saknade mina armar om hans nacke. Jag saknade till och med hans ständiga vilja att kittla mig och jag saknade hur han fick mig att känna mig. Jag saknade att höra han sjunga tills håret reste sig på armarna och jag saknade rysningarna jag fick när han försiktigt drog sina fingertoppar över min arm. Jag saknade hans ständiga leende mot mig och jag saknade hans stora aptit. Jag saknade att få vara mig själv med honom och jag saknade att ha honom bara ett samtal eller sms bort. Och mitt i all denna saknad hamnade jag alltid i ögonblicket på bryggan, det ögonblick som stått på replay ända sedan jag blivit tvungen att dra mig ur hans famn. Jag mindes alla färger, alla människor, alla dofter. Men framförallt, jag mindes varenda ton. 

Previous:

Jag öppnade dörren till mitt rum och kastade mig ner på sängen, slog igång telefonen som jag låtit vara avslagen under hela resan, klädde av mig och kröp sedan ner mellan de mjuka lakanen. Sanningen var den att jag var trött, orkeslös och ledsen. Det sistnämnda var dock något jag mindre gärna delade med mig av till min nyfikna familj.

Efter fyra timmars sömn fipplade jag nyvaket efter telefonen som låg under kudden och såg att Niall skickat ett sms. Leendes men med en klump i halsen öppnade jag det långsamt, för att låta ögonblicket vara lite längre och för att långsamt kunna vänja mig vid vad än han skrivit. 

"Hope I didn't wake you up, just wanted to know if you were home. x"

Mitt hjärta värkte till samtidigt som jag försökte började fundera på något jag kunde svara. Det fanns så många saker jag ville säga men inget av det som dök upp i mitt huvud kändes logiska att skriva till någon man knappt kände. 

Jag kunde inte förstå varför jag saknade honom så mycket, jag försökte förstå hur jag bara några timmar tidigare legat som fastklistrad i hans famn för att några timmar senare ligga ensam i en kall säng i ett annat land. Allt detta var bara så nytt för mig. Aldrig förut hade jag känt mig så hjälplös och aldrig förut hade jag känt hur det vred sig inom mig vid tanken på att det kunde dröja veckor, månader eller kanske år tills jag fick se honom igen. Jag hade aldrig varit en sådan tjej som ändrat relationsstatusarna på facebook titt som tätt och aldrig en sådan tjej som lät en pojke fastna på tok för länge i tankarna men det var något med honom. Något som fick mig att vilja spendera varje sekund av varje dag tillsammans med honom, något som fick mig att vilja sjunga och dansa och uppleva nya saker. Trots allt det sa mitt sunda förnuft åt mig att inte hoppas för mycket och jag visste innerst inne att det var rätt sak att göra. Att inte hoppas för mycket, att inte drömma och att inte förvänta mig något. Han bodde i ett annat land och spenderade största delen av året på väg. På väg till en konsert, på väg att träffa fans och skriva autografer. På väg att göra intervjuer eller tidningsreportage. Vart han än kom skulle han möta människor som skulle kasta sina armar om hans hals såsom jag också gjort och som skulle göra allt för att få hans uppmärksamhet. Han skulle få så mycket möjligheter, få uppleva så mycket saker och framför allt, träffa så många människor som inte var jag. Jag hann tänka att jag nästan hade ett helt sommarlov på mig att glömma det, låta han få behålla kontakten om det var vad han ville göra och försöka att inte stå i vägen för hans framgång. Jag svarade på smset med att jag var hemma men att jag var väldigt trött och att jag saknade storstadsluften som London erbjudit oss. Jag lade telefonen under kudden igen och somnade om.

Nästa dag vaknade jag väldigt tidigt, antagligen till följd av min ännu tidigare kväll. Jag hade sovit hårt vilket resulterade i en kraftig huvudvärk och att jag kände mig alldeles yr. Jag slog upp datorn som låg placerad på skrivbordet och bestämde mig för att se vad som hänt under veckan vi varit borta. Med +99 nya händelser och en rad vänförfrågningar och meddelanden bestämde jag mig för att kryssa ner sidan och ta tag i alla gratulationer någon annan dag, någon annan gång, jag hade nämligen hunnit fylla år sedan jag var aktiv på facebook senast.

På aftonbladet såg jag rykten om att Niall skulle ha träffat en svensk tjej som han tydligen blivit väldigt förtjust i och jag log fånigt åt artikeln. Tydligen har nyheterna spridit sig tänkte jag när jag tittade igenom de bilder som var bifogade. På en skymtade man min rygg där jag stod och kramade Niall men mer än det såg man inte. Lättad som jag blivit reste jag mig upp för att fortsätta ner till köket för att göra i ordning frukost. Klockan var sju och mamma var redan på jobbet, pappa var ute i den tidiga morgonsolen och min lillebror lanade hos en kompis i närheten. Jag njöt av ensamheten, att få sitta själv och äta mina mackor och dricka mitt thé kändes just idag oerhört skönt. En melodi hördes komma ur min tröjficka och jag förstod att det var min telefon som ringde.

"Hallå?" svarade jag förvånat.

"Hey babe" gastade Anna i andra änden. "Hur känns det? Hur mår du?" fortsatte hon.

"Jävligt trött och saknar allt med London men annars så. Själv då?"

"Det är väl bra" svarade hon tveksamt och jag förstod att hon saknade Harry, även fast jag visste att hon aldrig någonsin skulle medge det.

Efter en kvarts samtal kom vi överens om att på kvällen mötas upp för en fika på "friends". Vi behövde få prata ut om allt det där vi varit med om, få älta det lite, få drömma tillbaka och få längta, tillsammans. Vi lade på och jag tog en snabb dusch och klädde på mig för att sedan hoppa på cykeln in mot byn. Kameran hade jag i ett stadigt grepp runt axeln och vinden svalkade där jag susade nerför backarna. Jag stannade nere vid hamnen som låg folköde, det var inte många båtar kvar vid bryggorna så jag vandrade längst ut och satte mig för att blicka bort mot horisonten. Med korsade ben och hörlurar i öronen såg jag vågorna klucka in mot stranden och måsar som cirkulerade nära den blåa himmelen. När jag satt som mest intvinnad i mina tankar kunde jag känna hur någon klev på bryggan vid land. Jag vände mig om för att mötas av Axel och Petter, två klasskompisar från högstadiet, som var på väg mot mig. Jag hälsade samtidigt som jag drog ut hörlurarna ur öronen. Efter diverse kramar och "hur mår du?!"-frågor satte de sig ner bredvid mig. Vi pratade om allting som hänt oss, pratade minnen från forna tider och främst av allt var de nyfikna på vad som hänt under det lilla sommarlov vi hunnit ha. Jag berättade mer eller mindre entusiastiskt om London-resan men valde att lämna ute allt vad pojkband hette.

"Har du träffat någon särskild?" försökte Axel och jag hann tänka att de visste. Jag skakade en aning för tveksamt på huvudet men hoppades att de inte skulle märka något. Jag försökte att inte möta deras blickar och de nickade bara förstående mot mig. Jag fick dåligt samvete över att jag verkade så nere så jag försökte glatt fråga vad de haft för sig. De berättade gladeligen att de inte gjort något alls och att de planerade att fortsätta ha det så.

"Jag känner likadant" instämde jag. "Vill helst av allt bara vara, ni vet". Det gjorde de.

Efter någon timme med euforiska pratstunder på bryggan insåg vi alla tre att vi var tvungen att skynda iväg åt olika håll. Vi kramade om varandra en sista gång innan jag cyklade tillbaka hemåt igen.  

Ett ganska grått och till synes händelselöst kapitel som jag ändå kände att jag var tvungen att publicera för att historien på något vis ska ta sig framåt, ni kommer märka längre fram precis vad jag menar. Nu kommer jag att göra iordning ett antal kapitel som kommer att komma upp här lite då och då under de närmaste veckorna. Jag har nämligen fullt upp i andra ärenden men vill inte låta bloggen stå helt tom som den gjort denna vecka. 

Annars ville jag bara på nytt tacka för era kommentarer och för er täta statistik! Det värmer att veta att ni är så pass många här fastän jag är så ny, tack tack tack! 

"Did you have fun last night?" frågade Harry och höjde ögonbrynen.

Jag försökte göra allt för att inte se generad ut men leendet kunde inte stoppas. Jag mumlade något samtidigt som jag snabbt packade ner tröjor, byxor, klänningar, skor och alla de andra sakerna jag så omsorgsfullt kastat upp ur väskan. Harry berättade att han och Niall skulle följa med oss till flygplatsen och jag log tacksamt mot honom samtidigt som jag kastade ur mig ett "thank you!" över axeln. Sedan försvann han iväg för att låta oss göra oss klara och direkt dörren stängts efter honom fick jag en granskande blick från Anna.

"Så hur gick det igår?" frågade hon och drog på munnen.

"Igår? Öh ja jo nog gick det bra" svarade jag osäkert.

"Bra? Din min tyder på något annat" sa Anna skrattandes.

Samtalet fortsatte samtidigt som hon hjälpte mig att packa ihop resterande saker från byråerna, borden, badrummet och golvet. Halv tolv var vi klara och stod då utanför sviten med väskorna för att fortsätta bort mot flygplatsen. 12.35 skulle flyget avgå och en snabb titt på klockan när vi hoppade in i bilen tydde på att vi troligtvis skulle hinna fram i tid. Hela bilresan fortsatte under småprat samtidigt som alla försökte undvika att prata om vad som hänt dagen innan. Niall satt bredvid mig och kramade hårt min hand och jag höll hans minst lika stadigt. När klockan slagit tolv var vi framme vid flygplatsen och jag tillsammans med Niall, Harry och Anna hoppade ur bilen, tog våra väskor från bagaget och vandrade mot dörrarna. När vi passerat säkerhetskontrollen ropade en kvinna i högtalarna att flyget mot Sverige var redo att boardas så vi vandrade i sakta gemak mot gaten. Ett sista farväl återstod innan vi kunde sätta oss på flyget, det avsked som vi grämt oss över att behöva ta. Jag slängde mig om halsen på Niall och försökte göra allt för att inte gråta men trots det började mjuka tårar trilla ner över min kind.

"This is not the last time we'll see eachother" manade han uppmuntrande när jag släppt taget om honom. Jag började le och han strök mig över kinden samtidigt som han tryckte mig närmare och kysste mig. Jag önskade fåfängt att det ögonblicket aldrig skulle ta slut men när kvinnans röst åter hördes i högtalarna och vi var de enda som ännu inte klivit på förstod vi att det var dags. När Anna kramade Niall passade jag på att göra detsamma med Harry och bad honom därefter att hälsa de andra killarna från oss och tacka för allt de gjort för oss under vår sexdagars-resa. När jag vände mig om, precis innan dörrarna stängdes, kunde jag se hur Harry stod med armen om Niall och sade något till honom. I det ögonblicket ville jag bara springa tillbaka ut till honom men dörrarna slogs igen och lämnade oss på var sin sida om dem.

Flygresan hem skedde under tystnad då både jag och Anna proppat i våra hörlurar i öronen och satt som tomma och tittade ut genom fönstret. Väl framme på Arlanda åt vi en tidig middag för att sedan låta nästa flygplan ta oss hem till Luleå. Det var svårt att förstå, svårt att inse allt det vi gjort i det okända landet. En dryg timme senare kramade jag om Anna innan vi hoppade in i var sin taxi, en hem till mig och en hem till henne. När jag klev innanför ytterdörren till vårt hus möttes jag av matos och en familj som var glad över att jag kommit hem igen. Klockan var åtta, svensk tid, och jag bestämde mig för att gå och lägga mig med orsaken att jag var så trött efter flygresan. Förvånade tittade mamma och pappa efter mig samtidigt som jag långsamt började kånka min stora resväska uppför trappen. Jag öppnade dörren till mitt rum och kastade mig ner på sängen, slog igång telefonen som jag låtit vara avslagen under hela resan, klädde av mig och kröp sedan ner mellan de mjuka lakanen. Sanningen var den att jag var trött, orkeslös och ledsen. Det sistnämnda var dock något jag mindre gärna delade med mig av till min nyfikna familj.

Previous: Det hann bara vara tyst i några sekunder innan Niall lutade sig fram och hans läppar bara var millimeter ifrån att röra mina. Jag stoppade honom precis innan våra läppar mötts då jag i ögonvrån kunde se en handfull människor med kameror och telefoner riktade mot oss. Niall, som förstod att jag sett dem och att jag var obekväm, reste sig upp och drog med mig i farten. 

När vi kommit in till land och började vandra ut ur parken ropade någon frågandes efter oss om vem jag var. Niall svarade genom att fatta ett stadigt grepp om min hand och tryckte två gånger innan han leendes vände sig mot mig och vi försvann springande därifrån.

Vi bestämde oss för att köpa med oss mat och äta på hotellet, mestadels för att slippa alla blickar och slippa se och höra hur människor hoppade till en slutsats på tok för tidigt. Jag låste försiktigt upp dörren till vår svit där vi fann Harry och Anna liggandes i vår säng med läpparna klistrade mot varandra. De såg oss inte, som tur var, så jag och Niall smög oss ut igen, lika försiktigt och tyst som vi kommit. Stämningen när jag dragit igen dörren och jag och Niall stod ensamma i hotellets korridor var stel. Jag visste liksom inte hur jag skulle börja ett samtalsämne utan att det skulle låta som att jag ville glömma det vi just sett. 

"We can always eat in our room" sa Niall plötsligt och räddade oss från tystnaden. 

"What about the other boys?" frågade jag, mest för att få det bekräftat om vi skulle vara ensamma eller ej. 

"They went home yesterday around dinner" svarade han. Jag nickade, ensamma alltså. 

Rummet var mörkt. Inte bara på grund av de neddragna rullgardinerna utan även de svarta molnen som åter igen dragit ihop över himmelen påverkade rummets mörker. För att inte förstöra stämningen tände vi ljus runt om i rummet och plötsligt verkade mörkret utanför inte lika hopplöst. Efter att ha snubblat över alla de ting som låg utspridda på golvet nådde jag äntligen soffan där vi parkerade oss tillsammans med kinamaten. Med pinnar i händerna och var sin låda i famnen samtalade vi samtidigt som vi pressade i oss av den varma maten. Vi, som bägge uttalat oss vara experter på att använda pinnar, fick skrattandes se på när den andre desperat försökte föra ris från kartongen till munnen. Men efter en stund var vi tvungna att bli realister och prata om det vi bägge visste att vi inte borde prata om. 

"What do you think Anna and Harry were doing in there?" frågade jag i försök att låta förvånad samtidigt som jag försiktigt förde en sista bit biff till munnen. 

"Like you don't know" skrattade Niall samtidigt som han ställde de tomma kartongerna, som förut varit fyllda med mat, på bordet intill.

Plötsligt påminde han mig om att detta var första gången vi var ensamma "på riktigt" och jag log då jag gillade att han noterat det och jag gillade hur det lät när han sa det. Vi. Jag hade nog aldrig känt mig så löjlig i hela mitt liv men det tycktes inte spela någon roll där jag satt och blickade in i hans irländskt blåa ögon.

Vi bestämde oss snart för att slå igång en film och jag, som ville se Nialls ännu mjukare sida, bestämde att the last song med Miley Cyrus i huvudrollen skulle passa perfekt. Tveksamt gick Niall med på det och jag satte mig tätt intill honom för att blicka mot skärmen.

"I've seen it like eight times" skrattade jag och satte mig till rätta. 

"Why do you want to see it again then?". Han lät förvånad och vände huvudet på sned när han makade närmare mig. 

"Because I like to know how things will end" log jag som om det vore det självklaraste i världen.

När saker var som allra sorgligast i filmen passade jag på att påminna Niall om att jag och Anna imorgon skulle packa våra väskor och åka tillbaka till Sverige. Niall, som tidigare inte visat någon större sorg för filmens sorgligaste delar, blev plötsligt nedstämd och tittade på mig med stora ögon.

"Do you have to?" frågade han vädjande.

Jag kände hur det lades ett hårt tryck över bröstet och hur ledsen jag med ens kände mig. Jag nickade försiktigt åt honom för att han inte skulle höra min röst som troligtvis skulle låda ostabil som ett tunt blad i vinden. På något vis måste han ha märkt att jag blev nedstämd då han drog mig närmare intill sig och pressade sin kind mot mitt huvud.

Efter ytterligare en stund var filmen slut och jag satt som förstelnad med tårar i ögonen. Jag blickade upp mot Niall för att se om filmen haft lika stor effekt på honom som den hade på mig men hans fasta blick på mig tydde på att det var något annat han kände sig nere över. Jag kände hur glad jag blev, glad över att han brydde sig så mycket om mig redan samtidigt som jag bara ville gråta över att allt skulle ta slut. Ingen utav oss ville prata om det fastän vi visste att vi borde, istället satt vi uppe länge och bara pratade om allt annat innan vi till slut kröp upp i sängen där jag somnade tätt intill honom i den stora mjuka sängen. 

Previous: Jag vände mig mot Anna som bara flinade stort och mer eller mindre förvånat tyckte på axlarna. Jag nickade jakande mot Niall för att visa att jag accepterat hans erbjudande. Plötsligt fick Anna och Harry bråttom iväg, vart vet jag inte, och de började göra sig i ordning efter bästa förmåga innan de tjugo minuter senare ropade good bye i farten på väg ut från sviten. Direkt de lämnat rummet skickade jag iväg ett sms till Anna:

"KEEP ME UPDATED BABY!! xxx ♥". Jag flinade lite för mig själv innan jag lade tillbaka telefonen bredvid mig i sängen. 

Efter det bestämde jag mig för att duscha av mig baksmällan och precis som jag var på väg in genom badrumsdörren ropade Niall efter mig.  

"You.." började han.

"Yes..?" frågade jag en aning för otåligt och vände mig om för att se honom.

"I totally like you" sa han leende.

Jag började le som ett fån. "Of course you do" svarade jag innan jag puttade igen dörren och klev in i duschen. Varmvattnet sköljde över mig och jag lät tankarna sväva fritt samtidigt som håret löddrade sig av schampot. Jag var noga med att inte låta blöta ansiktet då jag redan sminkat mig och efter en titt i spegeln såg jag att jag lyckats förvånansvärt bra. Jag vandrade försiktigt ut i rummet med handduken hårt lindad om mig för att öppna garderoben och gräva fram något att ha på mig. Jag plockade fram en klänning som satt tajt över bysten men som ovanför naveln gick ut till en plisserad kjol, dess rygg hade en u-ringning som slutade just ovanför bh-bandet. Niall, som för länge sedan var klar, betraktade mig när jag for genom rummet för att fixa med än det ena, än det andra. Inom kort var jag dock redo att låta Niall dra med mig på äventyr. Jag drog på mig jeansjackan som hängde på en krok i hallen och knöt på mig mina nya, vita converse innan jag tog nyckeln tillsammans med telefon och metallplånboken och följde med Niall ut i söndagsregnet. Han drog med mig till starbucks för att lära mig att dricka kaffe, jag hade nämligen hunnit nämna för honom att jag önskade jag tyckte om den beska smaken men att jag tyvärr inte gjorde det. Vi tänkte stanna men med hela caféets ögon på oss kände vi att vi lika väl kunde fortsätta. Regnet hade lättat men de tunga molnen hängde stabilt kvar på himmelen. Jag passade på att knäppa några bilder på de röda telefonbåsen som alla förknippade med London och var snabb med att skicka iväg den bästa bilden till mina föräldrar hemma i Sverige. Vi fortsatte bort mot big ben, det underbart vackra klocktorn som mer eller mindre kunde kallades för Londons hjärta, innan vi tog en tur med London eye. Utsikten från de runda båsen uppe i skyn var fantastiskt och Niall pekade åt alla de håll och berättade vad som skymtade där, fastän han bott i Irland nästan hela sitt liv hade de sista två hektiska åren i London gjort att han hade bra koll på staden. När vi klivit ut ur den bubbla vi suttit i promenerade vi till en gigantisk byggnad där vi skulle göra ett kort stopp. Niall bad mig vänta nere vid dörren och några minuter senare kom han tillbaka, bärandes en gitarr på ryggen. När jag frågade vad han skulle med den till svarade han bara att jag snart skulle märka det. Vi vandrade vidare och precis som tidigare pratade vi. Pratade om livet, pratade om vardagen, pratade om sådant man brukar prata om. Han stannade plötsligt och jag såg att vi kommit fram till en vacker park där allt stod i blom. Över rabatterna skymtades växter av regnbågens alla färger och en bit ner fanns en sjö där vatten låt lugnt och stillsamt. Niall började gå före, mot vattnet och ut på en brygga som sträckte sig långt ut i vattnet. Jag följde skeptiskt efter och såg mot horisonten hur himlen började spricka upp. Han satte sig längst ut på bryggan och jag slog mig ner bredvid honom. Luften måste ha torkat bryggan från regnet för den kändes inte alls fuktig. I en van rörelse förflyttade han gitarren från ryggen till hans famn och tog nu ett grepp om den som att han var på väg att börja spela. Jag, som inte alls förstod vad han var på väg att göra, tittade undrande på honom och väntade på att han skulle säga något.

"I want you to listen to something that Ed and me have been working on" sa han och fäste blicken på mig.

"O-okey" svarade jag skeptiskt och fattade fortfarande inte vad det var som höll på att hända. 

Hans fingrar började vant dansa över gitarrens hals och han började sjunga med till den vackra melodin. Texten var otroligt fin och även fast jag visste att den inte kunde handla om mig kände jag igen mig i varje litet scenario som låten beskrev. Alla dessa komplex jag bar på, alla dessa saker som jag ibland ville förändra där jag stod ensam framför spegeln, var som bortblåsta. Det kändes för första gången någonsin som att det var okej. Att det var okej att känna sig osäker över sina fel och brister och att folk skulle älska mig för den jag var ändå. 

När Niall lyfte blicken och lät sina underbara blå ögon möta mina hasselnötsbruna kände jag hur mina kinder blev rosiga. Jag brukade inte generas över saker men det faktum att Niall bara satt fem centimeter ifrån mig och hade sin blick fastklistrad i min och sjöng den texten som han gjorde, det fick mig att generas. 

I'm in love with you and all your little things.

Det hann bara vara tyst i några sekunder innan Niall lutade sig fram och hans läppar bara var millimeter ifrån att röra mina. Jag stoppade honom precis innan våra läppar mötts då jag i ögonvrån kunde se en handfull människor med kameror och telefoner riktade mot oss. Niall, som förstod att jag sett dem och att jag var obekväm, reste sig upp och drog med mig i farten. 

När vi kommit in till land och började vandra ut ur parken ropade någon frågandes efter oss om vem jag var. Niall svarade genom att fatta ett stadigt grepp om min hand och tryckte två gånger innan han leendes vände sig mot mig och vi försvann springande därifrån. 

Previous: Just som jag skulle säga godnatt kysste han mig plötsligt på pannan innan han mimade något som såg ut som ett good night. Jag mimade tillbaka och blundade sedan för att försöka somna. Jag kunde flera gånger känna hur han tittade på mig och jag kramade hans hand hårt i min för att visa att jag skulle vara här, att han kunde sova och låta drömmarna invadera hans huvud. Han kramade tillbaka för att visa att han förstått vad jag menat och inom loppet av några sekunder sov vi bägge två.

När jag vaknade kunde jag höra hur regnet utanför öste ner och lukten av regnvåt asfalt fyllde rummet genom fönstret som stod på glänt. Niall höll sovandes en arm om mig och jag, som vänt ryggen mot honom under natten, vände mig nu om för att kunna se hans ansikte. Jag strök honom lätt över pannan och kinden vilket fick honom att vakna till. Långsamt öppnade han ögonen och pussade mig försiktigt på kinden. Jag frågade honom om han sovit gott och han svarade att han aldrig sovit så bra och jag kunde inget annat än att säga detsamma. Efter att ha legat kvar i sängen på tok för länge, och bara njutit av varandras närvaro, bestämde sig Niall för att dra med sig Harry till affären nere på gatan för att köpa frukost. Det tog emot för mig att låta honom lämna den ännu så varma sängen men hungern var envis. Fem minuter senare låg jag ensam på madrasserna på golvet och satte mig upp för att se vad Anna hade för sig. Hennes huvud vilade fortfarande tungt mot kudden och jag förstod att hon sov. Jag lade mig på mage, plockade upp telefonen från högar av kuddar och täcken och tryckte mig vidare mot twitters sociala värld. 

Mitt i mitt twitterfeed såg jag det, en liten ynka tweet innehållande endast en bild. En bild från gårdagen då Niall hållit mig i sin famn efter att jag gråtit floder, gråtit floder över ett fjuttigt killgäng, och någon människa hade lyckats fånga det på bild. 

Man såg inte att det var jag men mina ljusa, solblekta, lockar bekräftade att det faktiskt var jag som stod där pressat tätt intill Niall och att det var Harrys ryggtavla som täckte Anna bara några meter bort. Det tog inte mer än två sekunder innan jag gått in på skvallerbloggar och skvallertidningar av alla de slag, ständigt på jakt efter fler bilder, mer fakta. På varje sida jag gick in på hittade jag fler och fler negativa kommentarer, påståenden och åsikter och på varje sida fanns också den bild där Niall som höll sina armar tätt lindade kring mig och jag som hårt vilade mitt huvud mot hans axel. Fan tänkte jag. Fan fan fan. Jag fortsatte bläddra neråt men kommentarerna tog aldrig slut. Jag kände hur det började bränna innanför ögonen och jag hoppade upp i sängen bredvid Anna för att visa henne vad världen fått nys om, fastän de inte visste att det var just jag. En nyvaken Anna tittade kisande mot skärmen, tog telefonen ur handen på mig och lade den åt sidan, sedan öppnade hon sina armar och omfamnade mig som bara hon kunde. Det var inte alla de negativa kommentarerna som fick mig att snyfta och det förstod Anna. Det var det faktum att jag förstod vad det innebar för mig, och Niall. Denna pojke hade jag bara känt i tre dagar fastän det kändes som att han alltid funnits i mitt liv, var allt det bara över på en natt? Efter något som kändes som en evighet kom Harry och Niall tillbaka med en påse fullproppad med grejer. Jag, som inte ville att någon skulle se att jag gråtit, hoppade upp och försvann in i badrummet för att rycka upp mig och jag sminkade mig utav bara farten. Utanför dörren hörde jag Niall fråga "Are you okey?", "mm" mumlade jag och lät vattenkranen spola för att dämpa alla ljud. Mitt mm:ande kan inte ha varit särskilt övertygande för när jag några minuter senare kom ut från badrummet fick jag se Anna hålla i min telefon med Harry och Niall hängande över sig. Jag gissade att de läste igenom det som några minuter tidigare fått mig att gråta men jag ville helst av allt låtsas som att jag inte förstod någonting. Jag kom fram till dem och ryckte försiktigt telefonen ur Annas hand.

"What are you guys doing??" frågade jag i försök att låta uppjagad. För att visa att jag skämtade skrattade jag till och hoppade upp i den säng var Harry och Anna tidigare sovit. Sängen var fortfarande ljummen av kroppsvärmen och jag makade sakta efter för att göra plats för de andra tre.

"You don't listen to that, do you?" frågade Niall samtidigt som han satte sig bredvid mig.

"Listen to what?" låtsades jag.

"You know what I mean. You don't have to care about that, they're just jealous" förklarade Niall desperat.

Jealous of what tänkte jag, på att vi blivit antastade av tre berusade män?

"I don't care about what they think about it, okey? That's private and not their thing to worry about. You hear me?" fortsatte Niall.

"Yeah but what am I suppose to do then? I don't want my stupid mistakes to ruin your life" sa jag lågt, främst för att jag inte ville prata om något sådant här med Harry och Anna i samma rum, men kanske också för att jag inte ville prata om det alls. 

"It won't okay? Promise to talk with me about it, it'll be fine" svarade Niall och log.

Jag log skeptiskt tillbaka. Var han verkligen säker på vad han gjorde?

Efter en frukost i sängen bestående av juice, smoothie, amerikanska pannkakor och muffins frågade Niall om jag ville spendera dagen med honom.

"Just me and you?" frågade jag undrande.

"Yes, if you want to of course! Harry and Anna are busy today so I thought it would be fun" svarade Niall och log.

Jag vände mig mot Anna som bara flinade stort och mer eller mindre förvånat tyckte på axlarna. Jag nickade jakande mot Niall för att visa att jag accepterat hans erbjudande. Plötsligt fick Anna och Harry bråttom iväg, vart vet jag inte, och de började göra sig i ordning efter bästa förmåga innan de tjugo minuter senare ropade good bye i farten på väg ut från sviten. Direkt de lämnat rummet skickade jag iväg ett sms till Anna:

"KEEP ME UPDATED BABY!! xxx ♥". Jag flinade lite för mig själv innan jag lade tillbaka telefonen bredvid mig i sängen. 

Efter det bestämde jag mig för att duscha av mig baksmällan och precis som jag var på väg in genom badrumsdörren ropade Niall efter mig.  

Previous: Plötsligt hörde jag hur någon harklade sig bakom mig. Helvete, en till av deras kompisar tänkte jag. Förberedd på det värsta vände jag långsamt huvudet och förvåningen i min blick kunde inte döljas när jag mötte killens blick. 

Jag vände mig om och fick se två unga killar stå bestämt med armarna korsade över bröstet. Aldrig förr hade det känts så bra eller otippat att se Harry och Nialls ansikten. En stor svart bil körde upp intill oss och jag såg hur Paul klev ur förarsätet och vandrade mot oss för att bestämt be de tre killarna att ge sig iväg innan han ringde polisen. Pauls storlek och bestämdhet i rösten måste ha övertygat killarna om att han inte skämtade och snart hade de dragit iväg. I samma sekund sprang Niall och Harry fram till oss, Harry hjälpte Anna på fötter medan Niall omfamnade mig i vad som kändes som världens säkraste famn. Det röda märket på min arm sved och jag kunde känna hur en salt tår föll nerför min kind. Inte gråta nu tänkte jag och torkade bort den med utsidan av min hand. Det hindrade dock inte de andra hundra tårarna att falla och nu strök Niall varsamt sin hand över min kind och tittade allvarligt in i mina ögon. Jag tittade bort, vägrade att möta hans blick med mina tårfyllda ögon men han var bestämd och lät sig inte hindras. Jag gav med mig och lät mig lyfta blicken mot hans blåa ögon. Han granskade mig noggrant med sin blick och det fick mig för en stund att glömma det som nyss hänt och försiktigt le mot honom. Han log tveksamt tillbaka men släppte mig inte för en sekund ur blicken. Jag, som helt glömt bort att min bästa vän nyss upplevt samma sak som jag, vände mig nu om för att se hur Anna mådde. Hennes huvud vilade på Harrys axel samtidigt som han strök henne över håret och viskade något vi andra inte kunde höra. Jag vek mig försiktigt ur Nialls stadiga grepp och började på vingliga ben vandra över mot Anna för att mötas i en stabil kram. Vi stod där länge och lät tårarna rinna som floder nerför våra kinder innan vi till sist inte kunde gråta mer. Vi släppte taget om varandra och lät våra blickar falla mot de två unga män som inte låtit oss driva för vinden utan hjälpt två unga tjejer i lördagsnatten. Vi tvingade fram ett leende för att visa på vår tacksamhet, vi fann inga ord. Niall och Harry erbjöd oss skjuts tillbaka till hotellet och den här gången tog vi tacksamt emot erbjudandet, vi ville inte vara ensamma efter det som precis hade hänt och blev tvugna att välja vår stolthet.

I bilen på väg tillbaka var stämningen stel. Kanske var det för att killarna inte vågade fråga, kanske var det för att jag och Anna skämdes. Skämdes för att ha agerat omoget och dumdristigt och följt med de tre berusade killarna när vi borde ha vetat bättre och vänt de den kalla handen. Skämdes för att vi inte kunnat ta hand om oss själva utan behövde män att rädda oss. Kanske var det något i våra blickar som tydde på att vi kände skuld och skam för Harry förklarade för oss att vi inte gjort något fel. Vi hade svårt att lita på honom, att förstå att han faktiskt för en gångs skull hade rätt. Det var inte vårt fel. Visst, vi hade kunnat minimera riskerna för att en sådan händelse skulle ha inträffat genom att inte följt med men samtidigt hade vi ju kommit för att leta äventyr. Vad skrek äventyr om inte okända män i mörka natten.

Killarna följde med oss upp i den nu så kyliga sviten, öppnade dörren och tände lamporna för att slippa famla i mörkret. De frågade om vi ville ha något att äta och vi erkände skyldigt att vi var väldigt hungriga. All den alkohol vi fått i oss hade sugits upp i blodet och lämnat oss yra. Niall tog upp telefonen och ringde vant till en pizzeria som låg bara ett kvarter bort. Tjugo minuter senare stod pizzan utanför dörren och jag och Anna, som inte kände någon större genans, klev upp i den höga sängen tillsammans med pizzan. Snart kom också Niall och Harry dragandes och satte sig bredvid oss. Jag kände på mig att mina tajta shorts skulle dämpa mängden mat jag kunde få i mig så jag skuttade ur sängen och klev bort mot garderoben för att plocka fram ett par shorts i tyg och ett löst åtsittande linne. Det hade varit en lång dag och jag orkade inte bry mig om testosteronet som fanns i rummet utan tog av mig mina kläder, drog på mig de mjuka shortsen, lät linnet vila löst över bhn och ett par strumpor i spets täcka mina fötter. Alla de smycken jag under kvällen burit lade jag på byrån bredvid allt smink. Sen gick jag raka vägen tillbaka till sängen för att sätta mig bredvid Niall och hugga in i pizzan tillsammans med de andra. Jag vände huvudet åt sidan för att se om det röda märket på vänsterarmen fanns kvar och det gjorde det, om än mycket svagt. Jag kände mig redo att lämna kvällen bakom mig och det faktum att Niall börjat berätta sin kärlek till mat tydde på att de andra också var det.

När klockan närmade sig fyra på söndagsmorgonen bestämde vi oss för att försöka sova några timmar innan det var dags att vakna igen. Den säng som annars såg så gigantisk kändes nu på tok för liten för fyra personer så jag och Niall hjälptes åt att hämta två madrasser från deras rum tillsammans med alla de täcken och kuddar som fanns. När vi kom tillbaka fann vi Anna och Harry ligga utslagna, sovandes, i vår säng. Harry hade armen om Anna och de låg tätt hopkrupna under täcket. Jag och Niall bestämde oss för att bädda en provisorisk säng och när den var klar erbjöd sig Niall att sova på soffan. Efter mycket om och men hade jag lyckats övertalat honom om att vi lätt kunde dela på den nu gigantiska golvsängen och om jag skulle vara helt ärlig med mig själv ville jag inget hellre än att somna i en säker famn, inatt i vart fall.

Jag var mycket långsammare än han så när jag kom ut från badrummet efter att ha tvättat bort allt smink från mitt ansikte låg han redan under täcket och väntade på mig. Jag kröp ner bredvid honom och lade mig med ryggen mot. Jag kunde känna hur han makade sig närmare mig tills han låg tätt pressat mot mig. Hans hand, som låg längs med hans sida, började nu försiktigt stryka min arm och jag vände mig om så att vi låg ansikte mot ansikte. Han strök bort en hårslinga som fallit ner över mitt ansikte och jag log tacksamt mot honom samtidigt som han viskande frågade hur det var med mig. Jag svarade att det kändes bra nu, nu när han låg bredvid mig och kunde skydda mig. Att han låg närmast dörren kändes också tryggt då en mördare skulle ta honom först förklarade jag allvarligt för honom. Han bemötte min allvarlighet med ett leende och granskade mig noggrant. Av någon anledning kände jag mig inte osäker, jag kände mig inte tveksam och jag hade för en gångs skull inte hundra tankar vimlade i mitt huvud tillsammans med alla de tankar om vilka konsekvenser det kunde få. Jag lade min hand på hans kind och strök den försiktigt innan jag fortsatte över hans nyckelben. Jag log fånigt för mig själv, jag som älskade konturerna av nyckelben på pojkkroppar. Han tittade frågande på mig varpå jag viskande svarade "I love collarbones". Han tittade på mig som att jag inte riktigt var klok och det fick hans pojkaktiga charm att öka några grader. Just som jag skulle säga godnatt kysste han mig plötsligt på pannan innan han mimade något som såg ut som ett good night. Jag mimade tillbaka och blundade sedan för att försöka somna. Jag kunde flera gånger känna hur han tittade på mig och jag kramade hans hand hårt i min för att visa att jag skulle vara här, att han kunde sova och låta drömmarna invadera hans huvud. Han kramade tillbaka för att visa att han förstått vad jag menat och inom loppet av några sekunder sov vi bägge två.

Hey guys! Förlåt för ett slarvigt collage men till mitt försvar ville jag få upp det här kapitlet så snabbt som möjligt, jag vet att många av er sett fram emot det! 

Hoppas att ni är nöjda och var inte rädda att ge mig kritik, alla skribenter behöver feedback!

PUSS! 

När regnet börjat avta och åskan hördes allt sämre dröjde det inte länge innan strömmen återvände till huset. En snabb blick på klockan visade att den var sex och jag och Anna bestämde oss för att ta en taxi tillbaka till hotellet, byta om till våra egna fashionabla kläder och ge oss ut i lördagsnatten för att testa på Londons nattliv på riktigt. Efter mycket om och men släppte killarna iväg oss och vi skyndade oss ut i taxin som tog oss till vårt hotell på kortare tid än förut. Väl tillbaka i sviten gjorde vi oss snabbt men graciöst klara för att spendera hela natten på gatorna i staden. Jag hade fått på mig ett par jeansshorts tillsammans med en tajt bustie med nitar. Min iPhone glittrade av mitt nyköpta skal och de nyköpta LITA prydde mina fötter. Anna bar stolt upp ett par shorts, liknande mina, och matchade det med ett löst åtsittande linne och bästa LITA. Vi bestämde oss för att gå för att slippa onödiga utgifter. Vi bodde trots allt rätt centralt och fann rätt snart ett uteställe som verkade passa oss. Vi tog några drinkar och pratade om sådant som bara vi kunde och det dröjde inte länge innan okända män bjöd oss på drinkar av regnbågens alla färger. Inte nog med att vi sparade pengar på detta sätt det betydde ju också att vi var de hetaste där. När vi ledsnat på utbudet bestämde vi oss för att vandra vidare längs med gatan för att få dansa lite. Vi kom in till ett mer eller mindre fullt dansgolv och insåg att vi kommit precis rätt, nu var det bara att släppa allt och skaka loss. Vi förflyttade oss mellan dansgolvet och baren och detta stället var inget undantag, även här kom unga män ständigt fram till oss för att försöka flirta. Jag och Anna kände inget som helst intresse för någon av de killar som kommit fram men uppskattade alla de gratis drinkarna. Det var inte förens ett killgäng på tre personer kom upp framför oss som någon fångade vårt intresse. Vi bestämde oss för att följa med dessa till vad de kallade Londons hottest place och drog oss ut i lördagsnatten. Killarna var berusade och försökte gång på gång göra saker de inte borde. De blev något så väl närgångna och jag och Anna blev allt mer skeptiska till vårt beslut att följa med dem. Det var inte förens klockan slog ett och vi bestämde oss för att dra oss tillbaka som en av killarna föreslog att vi skulle följa med dem. Vi tackade artigt nej men killarna gjorde allt för att försöka övertyga oss. Jag tittade på Anna och vi bestämde oss för att gå åt andra hållet, glömma killarna och göra en tidig kväll. En av killarna tog då ett stadigt grepp om min arm och viskade "you are following us home. NOW!" så att bara vi skulle höra. Chocken av den kalla handen på min arm och de sluddriga orden vid mitt öra fick mig att skrika till och jag försökte slita mig loss, förgäves. Han drog mig intill sig och försökte kyssa mig samtidigt som jag spottade honom rakt i ansiktet. Hans ilska stegrade och jag kunde märka att han inte var beredd att ge sig. Anna gjorde en kraftansamling och började dra i killens armar i försök att få honom att släppa mig. Han skickade då en kraftig stöt med sin armbåge mot Annas revben som fick henne att falla ihop på marken och landa med en duns. Ilskan inom mig växte med det att jag såg Anna falla samtidigt som jag förstod att det inte fanns mycket jag kunde göra. De var tre stora, starka män och vi var två, unga tjejer. Vi hade ingen chans, inte ikväll. Plötsligt hörde jag hur någon harklade sig bakom mig. Helvete, en till av deras kompisar tänkte jag. Förberedd på det värsta vände jag långsamt huvudet och förvåningen i min blick kunde inte döljas när jag mötte killens blick. 

Hey guys! Ett lite kortare kapitel idag då jag lät publicera ett igår också. Ni har blivit några stycken som tittar in här och det är bara så himla roligt att ni gör det! 

P.s Ni äger älsklingar D.s 

Previous:

"Do you got boyfriends in Sweden?" fortsatte Harry och tittade värnande mot Annas håll. Anna frågade mig på svenska vad hon skulle svara. Faktum var att nej, det hade vi inte, inte någon utav oss, men det betydde inte att vi ville ha det här heller. Vi lät frågan rinna ut i sanden, only time could tell.

Bilresan fortsatte under småprat innan bilmotorn stannade och dörren ut öppnades. Solen tillsammans med den varma luften strömmade in och fick allt att verka somrigare än någonsin förut. En efter en hoppade vi ur bilen. Jag och Anna släpade med våra axelväskor medan killarna hjälptes åt att tömma bagageutrymmet. Valpen låg utmattad i buren och de bestämde sig för att låta bagageluckan stå öppen så att syre fritt kunde strömma till varelsen.

När vi tyckte oss ha hittat en bra plats på stranden bredde vi ut våra handdukar, tog av oss kläderna som dolde bikinin och lade oss ner i den stekheta solen. Killarna däremot tycktes sakna tålamod och hade efter bara några minuter ledsnat på att bara ligga där och sola. "Volleyboll" föreslog Liam och humpade bollen mot mig. Tre sekunder senare var vi alla sju på väg mot volleybollnätet som fanns uppsatt en liten bit bort. Jag, Niall, Louis och Zayn på ett lag och Harry, Anna, och Liam på det andra. Efter några väldigt fina smashar från vardera lag fylldes himmelen plötsligt av moln och regnet började ösa ner. Vi fortsatte spela men blev inom kort genomdränkta av det kalla juniregnet och bestämde oss därför för att söka skydd. Vi sprang efter våra nu genomblöta väskor och fortsatte i samma takt mot bilen som vi lika snabbt hoppade in i. Vi delade på de enda torra handdukarna som fanns och blev sedan erbjudna att åka hem till Harrys hus för att byta om.

"It's dangerous out on the road in this weather and my house is not far from here" förklarade Harry. Jag tittade tveksamt mot Anna innan vi tillsammans förklarade att vi inte hade några torra kläder kvar.

"No problem" intygade Liam "I'm sure Harry won't mind lending out some of his".

Jag tittade mot Annas håll igen för att se vad hon tyckte och så fort jag fått hennes uppmärksamhet och med mimspel kommit fram till hur vi skulle göra nickade vi bekräftande mot Harry som ett tecken på att vi accepterat hans inbjudan. Några få minuter senare parkerade bilen utanför Harrys gigantiska boning och vi sprang i grupp mot ytterdörren. Regnet öste fortfarande ner och vi kunde höra åskan mullra inte långt härifrån. Vi klampade in genom den stora röda dörren och möttes av vita fräscha väggar, en stor rundad trappa och stora öppningar mot något som såg ut att vara ett vardagsrum och kök. "WOW" utbrast vi som hela tiden hittade nya saker för våra ögon att vila på.

När vi wowat tillräckligt fick vi en efter en kliva in i den varma duschen och låta strålarna från varmvattnet täcka våra intvålade kroppar. Killarna, som tagit friheten att duscha först, hade gått ner till vardagsrummet för att vänta på oss och snart vandrade också jag och Anna nerför den gigantiska trappen. Mitt hår var fortfarande fuktigt och hade lockat sig precis som det alltid gjorde då vatten låtit sig absorberas i det. På mig hade jag en av Harrys gigantiska, rutiga skjortor och ett par av mina numer torra strumpor men jag frös om mina bara ben när jag satte mig mellan Niall och Zayn. Harry, som hämtat massor med filtar och kuddar, skickade nu runt de och inom kort vilade en mjuk filt över mig tillsammans med Nialls varma hand på mitt lår. Jag märkte knappt att han placerat den där men när jag väl märkte det kunde jag inte låta bli att le. Han frågade mig om jag fortfarande frös och jag skakade tveksamt på huvudet samtidigt som jag ryckte på axlarna för att visa att jag var nöjd. Hans hand flyttade sig högre upp och jag kunde känna hur kallt det blev när han lättade på den. Jag rös till lite och vände mig mot Niall bara för att få titta på honom. Precis då blixtrade det till och huset blev mörkbelagt. Strömavbrott. Harry frågade om vi tyckte att det behövdes ficklampor men vi enades om att ljus skulle bli alldeles utmärkt. Tre tändstickor senare var rummet svagt upplyst av ljus i alla dess storlekar och former och gav allt en annan slags karaktär. Vi flyttade oss lite så att vi satt mittemot varandra i sofforna och det föll sig därefter naturligt att sänka samtalstonen och låta allvaret ta plats. Trots att vi spenderat de senaste dagarna tillsammans med dessa fem och läst om dem i alla de olika forum fanns det så himla mycket som vi inte visste om varandra. Skilsmässor, svek, otrohet, kändisskap, kunskap, missförstånd, död och åsikter var bara några av alla de samtalsämnen som en efter en dök upp mellan de två sofforna. Jag, som fortfarande satt bredvid Niall, kunde nu känna hur han började stryka mitt lår med sin hand. Jag vände mig mot honom och såg hur han tittade bekräftande mot mig och jag log för att visa att det var okej. Jag förstod att mörkret var honom fördel då han kändes mycket självsäkrare och modigare mot för förut.

Jag blickade bort mot Annas håll som verkade trivas bra mellan Harry och Louis. Hon mötte min blick och mimade på svenska "hur går det?".  Jag nickade försiktigt och mimade tillbaka att "Niall har handen på mitt lår!!!." Anna, som fått år av övning att träna på att läsa av mina läpprörelser, flinade lurigt tillbaka och mimade, om jag kunde tyda det rätt, "gissa var Harry har sin." Jag kunde inte låta bli att dra på munnen och hade det inte förstört stämningen hade jag troligtvis brustit ut i skratt.