Luften utanför flygplatsen var varm och tung. Bilarnas tutande ekade i öronen och jag fick kämpa för att höra vad Anna sa fastän hon bara stod en halvmeter ifrån mig. Vi åkte in till staden för att fortsätta bort till hotellet vi skulle bo på under dessa tre dagar. Det skulle bli massvis med shopping, tid för bara oss två och sen skulle vi överraska Niall och de andra vid studion den sista dagen. Vi vandrade långsamt bland alla de stressade människorna och pratade om allt vi ville hinna göra under vår visit i huvudstaden. Våra väskor gav ifrån sig bullrande läten där de rullade över gatstenarna men ljudet dränktes av alla människor som rusade förbi oss, alla skyndande i olika riktningar till synes förvirrade över vart de skulle.

Mitt i folkmyllret tog Anna tag i min arm och drog med mig till sidan för att fortsätta in i något som visade sig vara hotellentrén. Vi klev fram till disken, jag lite smått förvirrad och Anna självsäkrare än någonsin förut, där vi checkade in och fick nycklarna till vårt rum. Anna tog täten upp i hissen och jag följde efter henne efter bästa förmåga. Väl inne på rummet dumpade vi bara våra väskor, fixade till oss lite efter resan, och fortsatte sedan ut i sommarluften igen. Här väntades shopping.

Att shoppa bara jag och Anna hade gått bra, jag hade blivit på avsevärt mycket bättre humör bara av att promenera vilsen i stadens innergator utan minsta aning om vart vi befann oss. Vi hade gått arm i arm, skrattat hejdlöst när vinden tagit tag i min svarta hatt för att sedan desperat springa efter den. Vi hade satt oss mitt på gräset i en stor park och viskande skvallrat om alla som gått förbi. Tonårstjejer, sminkade upp till öronen, som doftade starkt av parfym fastän vi satt minst sju meter ifrån dem och söta gamla par med rullatorer som tog sig minst tio minuter för att gå genom hela parken.
Jag hade mått bra. Storstad var precis vad jag behövde. En stad där ingen kände mig och en stad där jag kunde sjunka in i mängden. En stad där jag och Anna bara var två töntiga bästa vänner och där folk kollade snett på oss där vi asgarvade på pendeln.
Precis när vi kommit ut från en alldeles för fin restaurang och börjat gå i en obestämd riktning lyfte Anna försiktigt av hatten från mitt huvud och placerade den på sitt eget. Den hade nästan samma färg som hennes eget hår, till skillnad från mitt ljusa där den fungerat som en avbrytande kontrast. Det var kväll, klockan måste ha varit kring tio, men trots det skymtades solen vid horisonten och kastade varma strålar mot oss.
"Är du redo för imorgon?".
Det tog mig minst tio sekunder innan jag förstod vad hon menade.
"Så redo man kan vara antar jag" svarade jag.
"Jag har tänkt på en sak..." började Anna när det varit tyst en stund.
"Vadå?".
"Jag vet att vi brukade skratta åt tjejer som var som oss, åt en som varit för oförsiktig och åt hennes kompis som trodde att allt skulle bli bra. Men vi är inte som de där tjejerna, visst vet du det."
Jag tyckte på axlarna, fastän frågan var mer retorisk än något annat.
"Vi är inte som de där tjejerna" upprepade hon "För till skillnad från dem så har vi varandra, på riktigt. Det finns ingen som är som oss".
Jag tittade mot henne, jag log.
"Och vet du vad mer?". Jag skakade på huvudet.
"När du berättade allt det här för mig och jag kastade mig över dig för att krama dig så var det på riktigt. Jag låtsades inte, jag var verkligen hur glad som helst för din skull. Eller för er skull" rättade hon sig. "Och det tror jag att alla som hör det kommer att vara".

Jag hade sovit orolig den där natten. Jag hade vridit och vänt på mig tills klockan var åtta och jag bestämde mig för att jag inte kunde dra ut på tiden längre utan att jag lika gärna kunde kliva upp. Jag gick fram till fönstret och vek undan den ena gardinen med baksidan på handen, det verkade vara en fin dag idag också tänkte jag där jag satte av mot badrummet. Jag försökte att dra ut på tiden, bestämde mig för att ta en dusch, och klev in i duschkabinen. Det varma vattnet sköljde över mig och fastän jag var helt klar så stod jag kvar i den varma strålen i flera minuter.
Jag ryckte till mig en morgonrock som jag låtit hänga på en krok precis utanför och klev med långsamma steg bort mot handfatet. En av de stora vita handdukarna placerade jag i mitt hår i form av en turban och en annan torkade jag av ansiktet med. Jag betraktade min spegelbild och för första gången på länge kunde jag känna igen mig själv. Mina stora, hasselnötsbruna ögon, mitt ljusa, långa, vågiga hår, mina långa ögonfransar. Jag kände till och med igen mitt leende.

Trots att jag försökte dra ut på tiden hade jag sminkat mig färdigt på mindre än en kvart. Eyelinervingarna satt där de skulle, ögonfransarna var prydligt böjda och ögonbrynen var ifyllda så som jag brukade ha dem.
Jag tassade ut ur badrummet för att se att Anna låg vaken i sängen.
"Jag tyckte att jag hörde vatten spola" sa Anna och satte sig upp.
"Jag tror det blir varmt ute idag" svarade jag, fastän det inte hade med någonting att göra. Anna nickade.

Att välja kläder från resväskan hade känts som en omöjlig uppgift och jag hade hunnit byta om två gånger sedan det att vi varit ner och ätit frukost i den stora hotellmatsalen. När vi styrde riktningen mot studion på Segeltorg kände jag dock att jag valt rätt. Den gröna, plisserade kjolen dansade runt mina ben i takt till vinden och det ljusa linnet på min överkropp passade perfekt till den fantasifullt gröna färgen.
Det tog bara några minuter att gå och väl framme möttes vi av ett dussintals tjejer som satt placerade utanför entrén. Jag suckade lite lätt innan vi gick över gatan för att komma närmare. Närmare människorna, närmare dörren, närmare killarna. Jag förstod att det inte var en sådan bra idé att gå fram till Paul, hälsa på honom som att vi känt varandra länge och sedan bli insläppta med alla blickar på oss men jag förstod också att vi inte hade något val. Vi trängde oss emellan tjejerna och plötsligt stod vi framför Paul som såg förvånad ut över att se oss. Vi hälsade glatt till honom och han var minst lika trevlig tillbaka innan han sa att han inte visste att vi skulle komma.

"It's a surprise" viskade jag och han nickade bara leendes innan han släppte in oss. Skriken från tjejerna ökade i skala och de frågade efter oss vad vi skulle där och göra. Jag vände mig inte ens om utan fortsatte med bestämda steg, med Anna vid min sida, i den riktning som Paul pekat ut. Vänster , höger, hissen upp till sjuan, höger och sedan höger igen. Nu stod vi utanför den dörr som skyltade med "STUDIO" och vi stannade upp för en sekund innan vi försiktigt knackade på dörren och långsamt vred ner handtaget. Det blev tyst i rummet och det enda vi kunde klämma ur oss var surprise. Liam, Zayn och Niall tittade med stora ögon på oss innan de reste sig upp och kom fram mot oss för att ge oss kramar. Louis och Harry, som höll på att spela in en melodislinga, hade ännu inte sett oss från den andra sidan glaset och kanske var det bäst att arbeta sig framåt tänkte jag. Niall höll mig i ett fast grepp samtidigt som Anna samtalade med de andra.

"What are you doing here?" frågade han, glatt överraskad.
"Just wanted to surprise you" flinade jag. "And to do some shopping" erkände jag.
"It's so good to see you" sa han samtidigt som han pussade mig. "It feels like it's been ages".

Jag nickade instämmande innan jag tog till orda igen.
"Actually, I need to talk to you about something" viskade jag, fortfarande med huvudet på hans axel och blicken mot Anna bakom mig.
"Sure, anything".
Han tog tag i min hand och drog med mig bort i korridoren på andra sidan om dörren, långt bort ifrån de andra. Vi satte oss på golvet, mittemot varandra, och jag tittade mig oroligt från höger till vänster för att se att vi verkligen var ensamma. När jag var säker på att ingen annan kunde höra oss flyttade jag tillbaka blicken till Niall för att titta in i hans ögon. Jag väntade några sekunder innan jag öppnade munnen. Detta skulle antagligen förändra allt. "I'm pregnant".

Våren hade passerat snabbt. Dagarna hade bytt av varandra en efter en och tagit med sommaren. Jag vaknade av att pappa lätt skakade i mig.

"Vakna gumman, vi måste snart åka".

Jag satte mig långsamt upp i sängen för att kasta blicken mot den stora väggklockan som hängde på väggen mittemot. Nio. Jag lyfte av täcket från mig och tog de två korta stegen som behövdes för att komma fram till garderoben. Jag tog på mig en blommig jumpsuit, sminkade mig så lite som möjligt och drog några varv med plattången genom håret innan jag tog väskan i handen och bökade min väg nerför trappen. Vid köksbordet satt mamma redan och pappa slöt upp bredvid henne och väntade på att jag också skulle komma och sätta mig. Frukosten stod redan framdukad och jag hade trettio minuter på mig tills vi var tvungna att hoppa i bilen och hämta upp Anna för att sedan åka mot flygplatsen. Jag fick i mig en stor kopp thé tillsammans med lemon curd som jag rörde ut i turkisk yoghurt. Mamma granskade mig igen, precis sådär som hon gjort varje dag i snart tre veckor, men jag undvek hennes blick. Jag hade ingen lust att prata om det där igen, den månad som varit hade mer eller mindre brutit ned mig helt och hållet och jag ville inget hellre än att komma bort från staden med min bästa vän.

Telefonen plingade till och jag halade försiktigt upp den ur min cardigan samtidigt som jag tog en stor klunk från min kopp. Det var Anna som berättade att hon lyckats klämma ihop väskan till sist, fått igen dragkedjan, och nu satt vid köksbordet och åt sin frukost medan hon väntade på oss. Hon påminde mig om att inte glömma pass, biljett, hörlurar och allt det andra som jag förväntades ha med mig. Jag svarade inte utan satte ner telefonen i fickan igen.

När jag druckit upp mitt thé och den turkiska yoghurten i min skål var slut reste jag mig långsamt upp, lastade in alla mina grejer i diskmaskinen, tackade för frukosten och styrde stegen mot hallen. Just som jag dragit på mig mina nya, vinröda, converse och den där jeansjackan jag hittat på second hand kom mamma fram till mig och kramade mig samtidigt som hon viskade att jag skulle ta det lugnt. Jag ska mamma suckade jag tillbaka och jag kunde känna hur hon tog ett hårdare tag om mig innan hon till slut släppte och tittade rakt in i mina ögon med en blick som tydde på att hon var orolig.

"Mamma, jag kommer hem igen" tröstade jag och hon såg om möjligt ännu oroligare ut. Ta hand om dig ropade mamma innan jag smällde igen dörren och gick mot bilen där pappa redan satt och väntade. Det var tjugo grader varmt ute och jag frös inte det minsta om mina bara ben, vilket pappa var väldigt noga med att fråga om jag gjorde.

Hela bilresan hölls samtalet igång, precis som det alltid hade tendens till att göra när vi var ensamma. Jag och min pappa hade en speciell relation, en relation där det rådde fullständig ärlighet och en relation utan rädsla eller oro. Vi kunde verkligen prata med varandra och jag kände mig glad över hur lättsamt han tagit allt, att han inte frågade eller tittade på mig sådär som mamma gjorde. Han hade bara kramat mig och sagt att allt skulle bli bra och att jag alltid var välkommen hem. Jag hade, med gråten i halsen, tackat och kramat honom hårt tillbaka. Han visste att det var det enda jag behövde höra när allt det andra var så överväldigande.

Nu stod vi utanför Annas dörr och efter bara någon minut kom hon rännandes nerför uppfarten. Hon vinkade glatt till oss och placerade sig i baksätet samtidigt som hon frågade om vi fått vänta länge. Pappa skakade på huvudet och sa att vi precis kommit och jag kunde höra hur hon spände fast säkerhetsbältet samtidigt som hon nickade med ett stort leende på läpparna.

Det tog bara femton minuter tills vi stod på avlastningsplatsen utanför KALLAX och pappa klev ut för att lyfta ur våra väskor ur bagageutrymmet. Sedan vände han sig om och gav mig en lång och varm kram. Ha det bra nu manade han samtidigt som han släppte taget om mig. Jag nickade bara snabbt, en aning för mycket för att det skulle se naturligt ut, vände mig om och vinkade i farten av honom. Nu styrde vi stegen mot säkerhetskontrollen och Anna var snabb med att snappa upp ett samtalsämne för att utelämna tystnad. Hon hade, precis som min pappa, inte ältat det där utan hon visste att jag gjorde det nog mycket i mitt stilla sinne. Hon hade istället bara kramat om mig och önskat mig grattis säkert sju gånger. Jag återupplevde minnet samtidigt som jag lastade upp väskan på bandet och försökte lyssna med ett halvt öra på det Anna sa innan vi fortsatte upp för trappan och gick mot gaten.