"It was my mom who asked me if I was. I was so surprised and so mad, how could she even think that?". Jag tog en paus. "She asked me if everything was alright and if I wanted her to get me a pregnancy test".

Det var sant. Mamma hade en dag vid köksbordet bara kastat det ur sig. Mitt gnällande på illamående och min växande aptit hade startat en varningssignal och jag det började sakta gå upp för mig att hon kunde ha rätt. Jag hade ringt till Anna och gråtandes berättat för henne och hon hade kommit över direkt efter att hon svängt förbi apoteket och köpt ett graviditetstest. Minuten i väntan på stickans färgförändring hade känt som en evighet och när den lyste med den där klara blåa färgen kändes det som att hela min värld rasade samman och att jag stod där och lät det hända. Jag hade sprungit ner till mamma och berättat och hon hade tröstat mig och sagt att allt skulle bli bra. Tårarna hade strömmat som floder nerför mina kinder och jag låg i sängen i fyra dagar efter det bara för att låta det sjunka in.

Jag började resa mig upp, sa att jag inte förväntade mig något men att jag tyckte att han skulle veta. Plötsligt bröt han tystnaden

"How? we used protection" stammade han fram.
Jag stod bara där tyst innan jag ryckte på axlarna för att visa att jag var minst lika förvånad som han var.
"Sometimes that's not enough, apparently".
"I'm going to keep this baby" fortsatte jag. Jag visste redan från början att något annat alternativ aldrig var förhandlingsbart.
"This is not what I planned" nästan suckade han.
Jag kände hur ilskan växte inom mig. Vadå inte enligt hans plan trodde han att jag gjort detta med vilja? Att jag försökt få honom att göra mig gravid?
"Me neither" svarade jag bara surt samtidigt som jag kände hur tårarna började bränna innanför ögonen. Jag ville inte visa att jag var det minsta sårad så jag började tänka på hur sur jag var istället, hur arg jag kände mig.
"What do you want me to say? "That's great news"? "congratulations"?" undrade han efter en stunds tystnad.
"It doesn't matter" pustade jag. "It's all over".

Hur mycket jag än försökte lyckades jag inte övertala mig själv att hålla inne gråten så jag vände mig istället hastigt om för att gå tillbaka till de andra, ta med mig Anna och skynda iväg ut igen. Jag kunde känna hur halsen tjocknade ännu mer och jag hälsade bara snabbt på de andra innan jag viskade till Anna att vi var tvungna att gå. Hon nickade bara förstående, vi kramade alla innan vi skyndade ut igen. De andra killarna hade tittat förvånat efter oss.
Borta i korridoren satt Niall fortfarande kvar, som förstelnad, med huvudet vilande i händerna. Jag kastade bort blicken från honom och klev in i hissen efter Anna. Jag hade ingen lust att se på honom just nu.

Vi kom ut i den friska luften och trots det kändes det tungt att andas.

Vi passerade folkmängden och jag styrde med raska steg oss mot hotellet för att hämta väskorna, checka ut och åka ut till Arlanda. Anna, som hamnat efter, kom småspringande efter mig och tog tag i min arm så att jag vände mig om. Hon tittade mig allvarligt i ögonen och då kunde jag inte hålla tillbaka längre utan bröt ihop i gråt, mitt på torget. Anna drog mig intill sig och kramade om mig samtidigt som jag pressade ner huvudet mot hennes axel för att ingen skulle se hur instabil jag var. Det är hormonerna försökte jag skrattande när Anna släppt taget om mig och jag desperat försökte torka bort tårarna under ögonen. Hon log tillbaka samtidigt som hon torkade bort några tårar som hamnat på min kind.
"Du behöver inte oroa dig, jag lovar att vara världens bästa pappa till det här barnet" sa Anna och jag skrattade bara innan hon tog mig under armen och vi tillsammans började gå mot hotellet.