Jag vaknade av att solen lyste in genom de transparenta gardinerna och dess varma strålar träffade mina ögon. När jag tittade över mot min vänstra sida såg jag hur Niall fortfarande vilade sitt huvud på kudden bredvid och jag kunde inte låta bli att försiktigt föra fingrarna genom hans hår. Han vaknade till och lyfte blicken mot mig, fortfarande med huvudet tungt på kudden, och jag viskade ett god morgon till honom och bemöttes av ett nyvaket good morning. Han lade sig på sida och håvade in mig intill sig så att vi låg ansikte mot ansikte. Jag strök mina fingertoppar över hans bara överkropp och kände mig lyckligast i världen, fastän jag om bara några timmar skulle vara tvungen att åter lämna honom och återvända hem igen. Det kändes nästan som att han kunde läsa mina tankar när han tog till orda.

 

"Do you have to leave today?"

Jag fortsatte att följa mina fingrar med blicken när de gled ner mot hans arm.

"You know I do"

"Why don't you move in with me?"

"You're crazy"

"I'm serious, I would love to wake up next to you every morning".

 

Han höll min blick i ett stadigt grepp med sin tills jag blev för generad och vek bort den. Jag sträckte mig istället ur sängen för att nå bhn och en av Nialls vita tröjor och drog på mig det under täcket. Jag gjorde en snabb visit i badrummet för att borsta igenom mitt ännu så lockiga hår för att sedan tassa ut ur sovrummet för att möta Liam och Harry i köket. De granskade mig samtidigt som de frågade hur jag sovit. Jag mumlade till svar samtidigt som jag plockade upp en pannkaka från tallriken bredvid spisen och förde den till munnen.

 

"How about you?" frågade jag sedan artigt tillbaka när jag svalt tuggan. De nickade bara långsamt och flinade när jag började lasta upp frukt på ett fat. De satte sig bredvid mig vid bordet och började också de roffa åt sig av den serverade frukosten. Precis när de var som mest upptagna ställde jag den där frågan jag så himla länge velat ställa men aldrig riktigt vågat.

 

"How many has been here like me?"

De tystnade och vända sina blickar mot mig.

"What do you mean?". Liam hade brutit tystnaden som varat i något som kändes som en evighet.

"How many girls have Niall been with?" fortsatte jag.

De tystnade igen och tittade på varandra som om de skulle resonera sig fram till ett svar.

"I would ask Niall but it feels so wrong, you know" sa jag och tittade på dem, försökte få dem att berätta för mig. Dolde de någonting?

"I'm not sure..." började Harry men mer hann han inte innan det hördes en röst från dörrvalvet.

"Not sure of what" frågade Niall när han satte sig bredvid mig.

"Nothing" mumlade jag och började äta på vindruvorna.

Han tittade på mig med sin allvarligaste blick innan jag reste mig upp för att förklara att jag borde göra mig i ordning och lämna samtalet för att återuppta det någon annan gång. Jag pussade Niall på kinden innan jag rusade in till vårt rum där mina kläder fortfarande låg utspridda över golvet.

 

Klockan två stod jag åter i hallen med mina vita converse på fötterna, skinnjackan över axlarna och resväskan i handen. Fem av de bästa människorna i världen stod framför mig och var redo att ge mig en sista kram innan jag skulle gå ut genom dörren och försvinna ut i staden, ut bland alla människor och ut bland allt det vanliga. Sist att krama mig var Niall och jag bävade mig nog lika mycket som honom att behöva göra det. Ta det där sista farvälet och få sakna honom i flera månader igen. Nu kunde jag dock inte vänta längre, tiden hade rusat iväg och jag hade dubbelkollat att jag hade biljett, pass och plånbok med mig säkert fem gånger redan. Jag satte min ena hand på hans kind och mötte honom i en kyss, en sådan som man aldrig ville skulle ta slut. De andra stod obekväma på sidan och försökte verka obrydda, utan några som helst goda resultat.

 

På väg ner i hissen proppade jag hörlurarna i öronen och gick självsäkert ut genom bakdörren, krigade mig igenom folkmassan på framsidan innan jag fortsatte ut på gågatan. Jag hade ingen lust att svara på frågor nu och de mörka rayban-solglasögonen gjorde det svårt att känna igen mig. Genom hörlurarna ljöd Olly Murs omlott med Ed Sheeran när jag vandrade kullerstensgatan fram. Ensam men självsäker.