En dag, när regnet öste ner som allra mest och ljudet ekade från det att dropparna träffade mitt fönsterbleck, låg jag uttråkad i min säng. Min rygg gjorde ont och det var ingen hemma som kunde massera mig eller assistera mig med något. Själv orkade jag inte röra mig ur fläcken där jag låg i min pyjamas under det blommiga täcket. När jag hade hunnit se tre filmer och klockan bara var tre på eftermiddagen bestämde jag mig för att ta en paus från den fantastiska världen och smaka lite på verkligheten i form av sociala medier. Twitter var först ut och här hade jag nu nästan hundratusen följare tillsammans med en himla massa personliga meddelanden. Jag svarade på några trevliga fans frågor om hur jag mådde och var noga med att inte nämna för mycket eller vara för brutalt ärlig. Något verkade dock konstigt men jag hade ingen som helst lust till att finna några idiotiska rykten nu som några journalister knåpat ihop. Näst ut var facebook där antalet subscribers hade ökat markant. På one directions fansida fanns en ny video upplagd som visade en intervju killarna gjort för bara någon timme sen. Nyfiken, orolig och förvånad klickade jag på en länk som jag blivit taggad i och långsamt började videon spela. Det var en intervju med killarna, med Ellen Degeneres, och jag höjde volymen på datorn för att kunna höra vad de sa. Liksom alltid kom frågan om flickvänner upp och Zayn och Louis var snabba med att bekräfta att de hade seriösa förhållanden och Niall var inte långt efter. Jag antog att han var tvungen att säga så, att det skulle se rätt illa ut han förklarade att vi gjort slut så fort han fått reda på att vi fått ett barn. Fast inget av det spelade ju faktiskt någon roll längre. Han kunde få spela hur länge han eller managementet ville men jag hade inga planer på att vara en del av all denna sörja.

...........................................................................................................................

Nialls perspektiv

"And you Niall have been with your girlfriend for six months now" log Ellen och publiken började busvissla och applådera.
"Yes I have" svarade jag självsäkert, det hade jag ju faktiskt.
"Is it serious?" fortsatte hon och publiken satt som på nålar.
Jag skrattade lite generat åt publiken "Yeah I guess you could say so". Jag tog en paus och Ellen tittade på mig och tyckte att jag borde fortsätta. "And...?" började hon för att hjälpa mig på traven och publiken skrattade. I det ögonblicket orkade jag inte bry mig om vad våra managers skulle säga.
"And you're looking at a father to become", helt utan någon tvekan eller ånger i rösten.

Publiken visste inte hur de skulle reagera men enades snart om att applådera till vad jag precis sagt.
"WOW that's amazing, congratulations" övertygade Ellen när det kändes som att minuter gått och publiken och de andra killarna applåderade mycket mer än förut nu.
"So how does she feel?" undrade hon och jag kunde höra att hon fortfarande var lite chockad.
"Just fine I hope" försökte jag med ett leende och skruvade lite på mig.
"You hope..?". Ellen var nyfiken. 
"Yeah I haven't seen her in a while so" förklarade jag och önskade att hon kunde släppa det. 
"But I bet you talk over the phone all the time" uppmuntrade hon och jag försökte att svara med ett leende tillbaka samtidigt som publiken stönade nöjt.
Jag mumlade bara innan jag hörde hur Ellen förklarade att de skulle vara tillbaka efter pausen. I ögonvrån såg jag hur Paul log mot mig men att de andra bakom honom inte såg riktigt lika nöjda ut. De viftade häftigt på händerna för att visa att jag skulle komma dit och jag insåg att jag skulle vara tvungen att möta konsekvenserna redan nu.

..........................................................................................................

Det hade varit svårt att veta vad jag skulle packa med mig. Jag skulle stanna i London i fyra dagar och hade planerat att möta upp killarna från 5SOS som jag kommit i kontakt med via youtube för snart två år sedan. De hade blivit väldigt populära och jag såg fram emot att träffa de australienska killarna som nu jobbade på ett nytt album i utkanten av London. Det var första gången som jag skulle resa på egen fot. Anna, som egentligen skulle ha kommit med, hade åkt till USA där hon fått en praktikplats och skulle stanna fram till jul. Hon hade fått veta det bara några dagar efter vår Stockholmsresa och jag kunde inget annat än känna mig glad och en gnutta avundsjuk på henne. Jag visste ju hur hårt hon jobbat för att ta sig in i branschen och att få in en fot hos producenterna hade varit väldigt svårt. Det förvånade mig inte att de tagit sig an henne, hon om någon skulle klara av allt vad jobbet innebar och hon hade ringt några gånger och berättat hur fantastiskt det var där. Sena nätter och tidiga morgnar hade ännu inte avskräckt henne och hon hade fått tillfälle att träffa stjärnor som Ne-Yo, Miley Cyrus och Justin Bieber. Trots att hennes jobb mestadels innebar att ta emot samtal eller följa efter Derek hack i häl för att ständigt finnas till hands hade hon på något konstigt vis lyckats få en bra kontakt med Justin. Han hade lite oskyldigt flirtat med henne och hon hade verkat ointresserad och obrydd precis som vanligt. Det hade kanske fått honom ännu mer intresserad och snart frågade han efter hennes nummer. De hade kommit bra överens och när hon påstod att de bara var vänner hade jag inte tvivlat för en sekund. Allt det hon berättat om honom tydde på att de var väldigt lika om än så olika. Mitt i mina tankar stötte en kille, något äldre än jag själv, försiktigt till mig i sidan.

"Excuse me but do you want anything". Han pekade på vagnen i mitten av gången som var omgiven av flygvärdinnor några meter bort.
Jag skakade på huvudet. "Nej".
"Jaha, du är svensk" sa killen skrattandes. "James". Han sträckte ut handen mot mig. Jag hälsade artigt tillbaka innan han frågade vad jag skulle i London och göra. Jag tvekade några sekunder, om jag skulle vara fullständigt ärlig visste jag det inte ens själv.
"Besöka några vänner" klämde jag sedan fram. Utan att jag behövde fråga förklarade han att han sökte efter något nytt och trodde att London var svaret. Jag nickade förstående, jag hade gjort precis samma sak för ett år sedan.

När han pratat på om sig ett tag frågade han sedan det jag förstod att han kände sig tvungen till
"Är det ditt första barn?". Han nickade mot min mage. Han hade alltså sett den muttrade jag.
"Ja" skrattade jag och lade försiktigt händerna ovanpå den. "Jag är helt ny med allt detta".

"Det kanske syns" fortsatte jag.
"Du ser ut att klara dig ganska bra" svarade han och log och det var först då som jag märkte att han hade ett väldigt fint leende. De små smilgroparna gjorde att han såg yngre ut och fick en pojkaktig charm. "Du såg bara så ung ut" sa han sen.
"Jag är bara arton så jag antar att jag rätt ung" konstaterade jag.
"Jag är äldst av sex syskon så jag kan nog påstå mig ha rätt bra koll" skrattade han.
"Verkligen? Jag är näst yngst av sju" svarade jag och kände mig glad över att vi hade något gemensamt. "Och jag har flera syskonbarn men det har ändå inte förberett mig på detta" sa jag och tittade ner på magen.

Hela flygresan gick åt till att prata med killen i sätet bredvid mig och jag blev förvånad när piloten berättade att vi landat. James hjälpte mig att ta ner väskan från hyllan ovanför innan vi skyndade ut genom planets framdel. I rulltrappan på väg ner såg jag fem välbekanta ansikten och min första instinkt var att vända mig om och springa men folkmängden bakom mig gjorde det omöjligt. James, som stod bakom mig, granskande blick innan han frågade om jag såg personen jag skulle träffa. Jag nickade osäkert till svar och jag hann bara gå några meter innan Niall rusade fram mot mig, gav mig ett litet ulligt gosedjurslamm och omfamnade mig. De andra fyra slöt upp bakom honom tillsammans med ett stort gäng vakter.
Jag tittade på gosedjuret jag hade i min hand för att försöka förstå vad det precis var som hände.
"I didn't thought that you'd be here" stammade jag fram, fortfarande i chock.
"And I didn't even thought that you'd come" sa han och tog ett hårdare tag om mig.

....................................................................................................

Folkmängden runt oss hade tätnat och jag tror inte att det undgått någon vilka fem personer som befann sig inne på flygplatsen den där dagen. Det var dock det sista jag tänkte på när vi stod nedanför rulltrapporna och Niall vägrade att släppa sitt grepp om mig. Jag hörde en harkling bakom mig och förstod att det var James. Jag halade mig ur Nialls grepp för att presentera dem för varandra. De nickade bara mot varandra innan James, på svenska, mimade "så", satte en liten lapp i min hand med orden "om du någonsin behöver barnvakt" innan han sakta började gå mot utgången. Jag kunde nästan förstå att det var hans telefonnummer så jag satte försiktigt ner den i min ena shortsficka.
"A new friend" förklarade jag. Niall nickade förstående och det gladde mig att han faktiskt verkade tro mig.

Vakterna började bli otåliga och sa vänligt men bestämt åt oss att vi var tvungna att gå nu innan någon blev skadad. Vi skyndade ut och fortsatte till den stora svarta bil som väntade utanför. Tystnaden i bilen kunde inte döljas och kanske var det därför som Paul höjde volymen på radion.

"So you..?" började Liam och lät uppriktigt förvånad fastän jag förstod att han visste. 
"Yep" svarade jag. Jag visste ju vad han syftade på och hans blick på min mage bekräftade det.
"Congratulations then!" utbrast han och de andra stämde in.
"Thank you" svarade jag och log mot dem, jag visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det med tanke på att jag inte visste vad Niall valt att berätta för dem. Jag insåg att det var bästa tillfället att ge honom hans present så jag halade upp det lilla paketet ur min handväska.
"It's not a big thing but we promised each other to not buy gifts so.. Happy birthday" sa jag osäkert och räckte över paketet åt honom. Han såg uppriktigt förvånad ut när han försiktigt började riva upp pappret. När pappret rivits av och nu låg i en hög på bilgolvet återstod en liten fyrkantig ask. Han började försiktigt riva bort tejpen från kanterna innan han osäkert skymtade dess innehåll. Han lyfte upp de tre bilder som fanns där i.
"I did a ultrasound two weeks ago and I thought.." började jag men hejdade mig själv när såg hur rörd han blivit. "It's a girl" fortsatte jag.
"She's so tiny" skakade han fram och jag inbillade mig att jag såg hans ögon tåras.
"She's just 18 weeks yet" sa jag och log. Jag kunde känna hur ögonen vattnades.
"It's these hormones" skämtade jag, det som jag skyllt allt på de senaste månaderna. De andra killarna hade trängt ihop sig och hängde nu över Niall för att också få en skymt av bilderna. Men Niall sa ingenting, han satt bara där och tittade på bilderna han hade i sina händer. Jag sträckte mig efter hans hand, han satt mittemot mig och Zayn och Louis hade satt sig till rätta på var sida om mig.
"Niall, I'm really not expecting anything from you but there was never another choice for me. I had to keep her" försökte jag.
"I know". Niall vände upp blicken från bilderna till mig. "I know you'd never take her away".
Jag nickade bara långsamt.
"You can visit her whenever you want and we can tell her that you're her uncle" föreslog jag för att få honom att förstå att han kunde vara så mycket eller lite delaktig han ville.
Niall skakade på huvudet. "That wouldn't be right" menade han.
"May be but when she's old enough I can tell her what really happened and she'll might understand. And think about your fans" sa jag och försökte mig på ett leende. All den ilska jag samlat på mig för att åka hit hade runnit iväg och jag kunde inget annat än att tycka lite synd om honom. Jag hade ju hoppats att han skulle bli arg istället så att jag kunde skrika ut alla de argument jag laddat upp med. Jag ville inte se honom sådär sårbar, jag tyckte inte om det. Det fick mig bara att känna mig elak, som en dålig människa som kom och rörde om i en fin människas liv.
"My friends told me not to come here and maybe I shouldn't have. I'm meeting some friends outside London tomorrow and I'll stay there until Wednesday" sa jag för att förklara att han inte skulle behöva stå ut med mig och jag slippa framstå som någon som ville förändra situationen. Övertala honom att stanna och hjälpa mig. Jag ville inte det. Jag ville inte behöva tvinga honom att stanna kvar vid min sida, ville han inte det så förstod jag honom. Han hade ett helt eget liv och jag hade inget intresse i att förstöra allt det som han byggt upp. Då skulle han en dag i framtiden klandra mig för att jag satt stopp på allt och han skulle leva olyckligt och det var inte något jag önskade honom. Jag såg fram emot att uppfostra det här barnet. Jag visste att det inte skulle bli lätt alla gånger och att det skulle krävas mer än den tid jag hade varje dag men på något vis kändes det lätt jämfört med detta. Att spela duktig, modig och stark inför Niall, inför de andra, när jag egentligen bara ville lägga mig ner och ge upp.

Hela flygresan hem satt jag som i trans och skådade på molnen som flöt runt utanför fönstret. Anna höll ett vakande öga på mig men jag låtsades inte om henne utan lyssnade bara på musiken som strömmade genom mina hörlurar. När vi landade på flygplatsen i Luleå kunde jag inget annat än att önska att flygresan skulle ha tagit längre tid. Jag var inte redo att komma hem och jag var inte redo att berätta för någon. Jag ville bara vara för mig själv. För ett ögonblick tänkte jag hoppa på första bästa plan till ett land långt bort men jag förstod att det inte skulle vara någon vits med det. Så småningom skulle jag ändå vara tvungen att återvända hem och då också vara tvungen att förklara varför jag flytt landet.

På parkeringen utanför stod två bilar intill ingången och väntade på oss, Annas mamma och min pappa. Jag vinkade trött åt Annas mamma innan jag kramade Anna hejdå och styrde stegen mot bilen där pappa väntade.

"Har du haft det bra?" frågade han när jag lastat in väskan i bagaget och hoppat in i framsätet.
"Ja, jättebra" svarade jag och tittade stumt ut genom rutan när vi lämnade KALLAX.
Pappa sneglade på mig och bestämde sig nog att det inte lönade sig att försöka trösta nu eller ställa massa frågor, han visste säkert redan hur det låg till med allt. Istället skruvade han upp radion där Taylor Swift sjöng genom högtalarna. Jag lutade huvudet mot bildörren och somnade inom loppet av några sekunder.

Direkt jag kommit hem hade jag gått upp på mitt rum och lagt mig i sängen. Precis när jag fått av mig alla kläder och på den stora sovtröjan kom mamma in i rummet med en stor kopp thé, tre olika sorters choklad och ett paket b&j. Hon satte brickan på sängbordet innan hon försiktigt satte sig på sängkanten.
"Det kommer att bli bra det här" konstaterade hon när jag tagit handen om koppens öra och försiktigt börjat smutta på den varma drycken. Jag nickade matt för att visa att situationen var lite ostabil just nu och att jag helst inte ville prata om det. Hon förstod nog min hint och sa istället åt mig att inte tänka mer på det nu utan att saker skulle lösa sig.

"Jag och pappa kommer vara här hela tiden och hjälpa dig. Om du har några frågor eller funderingar, tvivla inte på att fråga mig" sa hon bara innan hon vände sig om och gick ut ur rummet igen. Hade det varit en vanlig dag i mitt gamla vardagliga liv hade jag säkert tyckt att situationen med mamma varit pinsam, hon hade aldrig någonsin varit den som strykt mig över ryggen när jag inte kunnat sova eller torkat bort mina tårar när jag varit ledsen, men trots det kunde jag inte låta bli att känna mig tacksam. Det var så skönt att ha någon där, någon som inte skulle försöka bli av med mig. 

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Jag hade märkt hur magen växt för varje dag som gått och det fanns nästan inte ett enda plagg i min garderob som satt bekvämt längre. Jag, som var van vid att ha tajta jeans tillsammans med åtsittande tröjor, gick nu omkring i klänningar mest hela dagarna för att inte sjunka in i "jag-har-bara-på-mig-mjukisbyxor"-träsket. Mamma hade föreslagit en shoppingtur under gårdagens middag och klockan tolv nästa dag satt vi i bilen på väg mot storheden. Det var augusti och det myllrade av människor i klädbutikerna. Vi plockade på oss mammaplagg efter mammaplagg innan jag styrde stegen mot provhyttarna. Det tog längre tid än vanligt att få på sig allt, magen gjorde det så svårt att mamma vid ett antal tillfällen fick komma in och hjälpa mig. Efter det att vi gått till kassan där mamma bestämt sagt att hon skulle betala allt föreslog hon att vi skulle ta en fika på det närliggande caféet. Jag hade nickat hysteriskt åt idéen och insåg att det var länge sen det bara varit hon och jag och jag såg fram emot att sätta mig ner med henne och bara prata. Precis som vi satt oss ner vid det lilla bordet vid fönstret plingade telefonen till. Louis namn lyste upp displayen och jag kunde inte låta bli att undra vad han kunde vilja.

"Hey, how are you these days? Long time, no see! Well, I just wanted to ask you if you you're willing to come over here September 13 to celebrate Nialls birthday or just hang with us!  I don't wanna force you but, we miss you! So.. what do you say?"

Jag funderade en stund, bollade tankar fram och tillbaka i huvudet. Jag ville verkligen komma härifrån och det var väl ändå lika bra att passa på innan jag var för långt gången att jag inte ens fick flyga. Jag kände plötsligt hur självklart svaret var.

"Hey! Of course, I'll be there, but not for long".

"It was my mom who asked me if I was. I was so surprised and so mad, how could she even think that?". Jag tog en paus. "She asked me if everything was alright and if I wanted her to get me a pregnancy test".

Det var sant. Mamma hade en dag vid köksbordet bara kastat det ur sig. Mitt gnällande på illamående och min växande aptit hade startat en varningssignal och jag det började sakta gå upp för mig att hon kunde ha rätt. Jag hade ringt till Anna och gråtandes berättat för henne och hon hade kommit över direkt efter att hon svängt förbi apoteket och köpt ett graviditetstest. Minuten i väntan på stickans färgförändring hade känt som en evighet och när den lyste med den där klara blåa färgen kändes det som att hela min värld rasade samman och att jag stod där och lät det hända. Jag hade sprungit ner till mamma och berättat och hon hade tröstat mig och sagt att allt skulle bli bra. Tårarna hade strömmat som floder nerför mina kinder och jag låg i sängen i fyra dagar efter det bara för att låta det sjunka in.

Jag började resa mig upp, sa att jag inte förväntade mig något men att jag tyckte att han skulle veta. Plötsligt bröt han tystnaden

"How? we used protection" stammade han fram.
Jag stod bara där tyst innan jag ryckte på axlarna för att visa att jag var minst lika förvånad som han var.
"Sometimes that's not enough, apparently".
"I'm going to keep this baby" fortsatte jag. Jag visste redan från början att något annat alternativ aldrig var förhandlingsbart.
"This is not what I planned" nästan suckade han.
Jag kände hur ilskan växte inom mig. Vadå inte enligt hans plan trodde han att jag gjort detta med vilja? Att jag försökt få honom att göra mig gravid?
"Me neither" svarade jag bara surt samtidigt som jag kände hur tårarna började bränna innanför ögonen. Jag ville inte visa att jag var det minsta sårad så jag började tänka på hur sur jag var istället, hur arg jag kände mig.
"What do you want me to say? "That's great news"? "congratulations"?" undrade han efter en stunds tystnad.
"It doesn't matter" pustade jag. "It's all over".

Hur mycket jag än försökte lyckades jag inte övertala mig själv att hålla inne gråten så jag vände mig istället hastigt om för att gå tillbaka till de andra, ta med mig Anna och skynda iväg ut igen. Jag kunde känna hur halsen tjocknade ännu mer och jag hälsade bara snabbt på de andra innan jag viskade till Anna att vi var tvungna att gå. Hon nickade bara förstående, vi kramade alla innan vi skyndade ut igen. De andra killarna hade tittat förvånat efter oss.
Borta i korridoren satt Niall fortfarande kvar, som förstelnad, med huvudet vilande i händerna. Jag kastade bort blicken från honom och klev in i hissen efter Anna. Jag hade ingen lust att se på honom just nu.

Vi kom ut i den friska luften och trots det kändes det tungt att andas.

Vi passerade folkmängden och jag styrde med raska steg oss mot hotellet för att hämta väskorna, checka ut och åka ut till Arlanda. Anna, som hamnat efter, kom småspringande efter mig och tog tag i min arm så att jag vände mig om. Hon tittade mig allvarligt i ögonen och då kunde jag inte hålla tillbaka längre utan bröt ihop i gråt, mitt på torget. Anna drog mig intill sig och kramade om mig samtidigt som jag pressade ner huvudet mot hennes axel för att ingen skulle se hur instabil jag var. Det är hormonerna försökte jag skrattande när Anna släppt taget om mig och jag desperat försökte torka bort tårarna under ögonen. Hon log tillbaka samtidigt som hon torkade bort några tårar som hamnat på min kind.
"Du behöver inte oroa dig, jag lovar att vara världens bästa pappa till det här barnet" sa Anna och jag skrattade bara innan hon tog mig under armen och vi tillsammans började gå mot hotellet.