Previous:

"But what?"

"But sometimes I feel kind of jealous when all of those pretty girls screams your name and wants the perfection that you are" erkände jag.

Niall fick mig att lyfta huvudet genom att lägga sin fria hand under min haka och försiktigt föra min blick i hans riktning. Han fuktade läpparna mot varandra, andades ut varm luft som träffade min kind innan han öppnade munnen: 

"They should be jealous of you instead". Hans röst var mjuk men självsäker och just som jag blinkade till var han alldeles framför mig och pussade min panna. 

Jag började le som ett fån, hur kunde han alltid säga de bästa sakerna och göra de bästa gesterna när jag var som mest osäker? Mina ben letade upp hans under täcket och virade in sig där. Are you cold frågade Niall och jag nickade. Han drog mig närmare intill sig och placerade sina varma händer på min ännu så kalla kropp. Jag rös till när jag kände hur värmen började sprida sig genom varje liten blodådra samtidigt som han berättade om hur han spenderade sina traditionella jular. Hans beskrivningar fick mig att le förnöjt samtidigt som jag bad honom att berätta mer och mer och mer. Hans irländska accent blev som till en melodi och jag njöt av att bara lyssna på det samtidigt som han strök min arm med sina fingertoppar.

Mitt i en av hans berättelser knackade det plötsligt på dörren och in kom Harry och Anna. De hejade glatt på oss innan vi bad dem att slå sig ner på sängen mittemot oss samtidigt som jag diskret satte mig tillrätta i sängen. Vi frågade hur deras dag varit och de berättade om allt de hunnit med under dagen innan de tittade på oss och frågade samma sak. Vi turades om att kortfattat berätta allt det som hänt innan vi hörde hur mamma ropade att det var mat från nedervåningen. Vi kravlade oss upp ur sängen innan vi banade väg nerför trappen. Arton trappsteg senare gick vi mot köksbordet där jag placerade mig intill Niall, mittemot Harry och Anna. Samtalet runt middagen hölls på engelska och jag kunde inget annat än känna mig lite stolt över min familj som skötte sig så bra. De ställde artigt frågor till både Niall, Harry och Anna och svarade minst lika trevligt när någon av de nämnda tre ställde en fråga. Jag flinade mest hela tiden, åt den absurda situationen och åt hur lycklig jag kände mig över att vara vän med de människor som satt placerade runt det stora köksbordet. När drygt två timmar passerat och efterrätten bestående av glass och mängder med fika försvunnit från skålarna på bordet tackade vi för oss innan rörde oss mot hallen och våra ytterkläder. Vi skulle som bestämt åka tillbaka mot stan och mina föräldrar ropade goodbye till oss innan vi smällde igen ytterdörren och åter var ute i den friska luften.

Bilen stod på tomgång och lamporna lyste upp den annars så mörka uppfarten. Jag klev in i bilen efter Niall, tätt följt av Anna och Harry och chauffören hejade genom en nickning i backspegeln. Anna och Harry skulle fortsätta bort mot Annas familj medan jag och Niall lät saker förbli oplanerade.

Vi blev avsläppta på en öde parkering, mitt i snöstormen, för att vandra vidare in mot gågatan. Vi vandrade förbi en liten affär för att köpa frukt, godis och thépåsar för att sedan fortsätta bort till hotellet där Niall och Harry bodde. Täckta av snö tog vi hissen upp till våningen var rummet var beläget innan han låste upp dörren och vi kunde kliva in i värmen. Vi kastade av oss alla de snöfyllda ytterkläderna på stolen i hallen och vandrade sedan in i rummet för att se hur stormen utanför fönstret hade tätnat. Snön, som tinat innanför mina kläder, kylde hela mig, trots att rummet var varmt, och Niall erbjöd mig att ta en dusch. Jag tackade vänligt ja innan han visade mig in i badrummet, plockade fram en stor handduk och sedan gick ut ur rummet. Jag tog långsamt av mig alla kläder och klev sedan in i duschen och lät varmvattnet skölja över mig samtidigt som samtalet med Niall fortsatte på andra sidan dörren. Fem minuter senare hade jag hunnit schamponera håret och sköljt bort all tvål från kroppen. Jag torkade bort det värsta av vattnet från håret som lämnades lockigt, tog på mig mina mintgröna trosor i spets och min bandlösa bh tillsammans med tjocksockarna och lindade sedan handduken tätt om mig innan jag klev ut i rummet igen. Jag skakade av köld och Niall, som såg mig vibrera av kyla, kastade en av sina tjocka huvtröjor till mig. Jag släppte handduken så att den föll mot golvet för att sedan dra tjocktröjan över huvudet och låta mitt fuktiga hår vila på mina axlar och ner över ryggen. Mina ben var fortfarande rätt bruna efter sommarens långa dagar på stranden och väldigt lena efter duscholjan jag använt dagen innan och jag kunde se hur Niall granskade mig uppifrån och ner. Han hade hunnit ta på sig mjukisbyxor och en vanlig t-shirt under tiden jag varit i duschen och frukten, godiset och théet låg på en bricka på sängen. Jag kröp ner under täcket och såg på när Niall hoppade ur sängen för att låsa ytterdörren innan han fortsatte bort till min sida. Vi började äta av mangon, jordgubbarna och vindruvorna samtidigt som jag försökte lära honom några ord på svenska. Med mer eller mindre goda resultat frågade han plötsligt vem fotografiet på pianot hemma föreställde.

"That's my brother" svarade jag kort och tittade ner i koppen i hopp om att han skulle lämna ämnet. Hur fasen kunde han ha sett det? 

"Oh, is he coming home for Christmas?" frågade han igen och tittade på mig och försökte le.

"I wish" fnyste jag och så fort jag hört hur dryga orden jag uttalat lät var jag tvungen att försöka rädda situationen. "He died when I was four"

Jag gissade att det inte var ett svar han förväntat sig då jag kunde höra hur han drog efter andan i en bekymrad suck innan han frågade vad som hänt. Jag förklarade i stora drag om den där novembermorgonen för snart fjorton år sedan när Magnus hostade sådär mycket blod och aldrig riktigt slutade. Hur mamma och pappa drog med honom ut i bilen för att åka mot sjukhuset och om hur jag stod i trappen och hindrades av mina syskon från att springa efter honom. Jag berättade om tomheten och om sorgen som höll oss i ett järngrepp i över ett år och som hindrade oss från att kunna leva på riktigt igen. Tårar hade på något märkligt vis hittat sin väg ut genom mina tårkanaler och bildade små täta floder längs med mina kinder. Jag kunde se hur Nialls ögon var blanka samtidigt som jag försökte hålla mig i balans, förgäves. Niall drog mig närmare sig, så att jag var placerad mittemot honom under täcket, och torkade vant bort tårarna från mitt ansikte. Jag var, trots allt, tacksam över att jag tvättat bort allt smink i duschen så att jag slapp svarta fläckar under ögonen. Det kändes så fånigt att fortfarande gråta över det, det var ju så jävla länge sedan nu. Jag förklarade för Niall att jag var tacksam över att ha en sådan fin vän som honom och han tittade bara på mig med sina blåa ögon och skakade på huvudet i en halvt bekymrad gest.