Efter att ha suttit där i en dryg halvtimme hade folkmängden ökat, inte bara på grund av den sjungande kören utan det faktum att rykten om att en världsstjärna vid namn Niall satt ibland publiken. Jag frågade honom om han ville gå och han svarade att jag fick bestämma. Vi satt kvar en stund men det började kännas allt mer olustigt med alla ögon riktade mot oss. En blick mot Niall fick honom att, tillsammans med mig, försvinna lika diskret som han kommit. Trodde vi. Just som vi kommit ut på gågatan igen kom en hjord med tjejer springande mot oss och det enda jag ville göra var att springa därifrån, inte för att jag ogillade uppmärksamheten utan för att jag inte ville att Niall skulle hamna i trubbel. Alla hade ju idag mobiltelefoner med kameror och det var så lätt att föreviga något och jag var osäker på om det var vad han ville. Jag ville ligga lågt utifall att det var vad han ville att jag skulle göra. Jag släppte taget om hans hand för att stoppa in den i min stora jackficka och Niall tittade snopet på mig. Jag ryckte lätt på axlarna och log mot honom för att visa att det var okej samtidigt som hjorden av tjejer tätnade kring honom. Tjejerna var fullt upptagna med att fota bilder med sina mobilkameror, skrikandes fråga om de kunde få Nialls autograf och samtidigt förklara hur mycket de älskade honom. Mängden människor ökade kring oss och jag blickade lite förvirrat bort för att hitta en utväg. Plötsligt körde en stor svart bil upp vid vår sida och Paul hoppade ut för att dra med sig mig och Niall in i den. Fansen skrek som galna och bankade hysteriskt på rutorna som nu skiljde dem från Niall.

"Why did you do that?" frågade Niall när hysterin lagt sig något och Paul tryckt ner gasen för att skjutsa oss tillbaka hem till mig.

"I'm sorry, the fans just love me too much to leave me alone" svarade jag sarkastiskt.

"You know what I mean" svarade han och jag kände hur hans allvarliga blick var fäst på mitt ansikte.

"Does it really matter?" frågade jag och tittade ut genom den tonade bilrutan i hopp om att vi kunde lämna händelsen och samtalet bakom oss.

"Are you ashamed of me?".  Jag vände hastigt mitt huvud mot honom innan jag fäste mina ögon i hans.

"Do you really think that that's what it's all about?" svarade jag förvånat innan jag ömkande tittade på honom för att få svar.

"How should I know? You don't want people to see us holding hands, you don't want people to know that you're seeing me" svarade han med den allvarligaste min jag inte visste att han hade.

"I would LOVE to get all public about you but I thought that you didn't want me to" svarade jag skyldigt. "Do you even know how hard it has been for me not tweeting about our dates?" fortsatte jag och pressade fram ett leende när jag såg hur han gjorde detsamma.

"Why shouldn't you?". Hans förvåning gick inte att dölja.

"I don't know, I'm just so usual comparing with you. I just thought that you had to be careful about which people you were seen with" svarade jag.

"Hey, I've known you for six months! People has been engaged for less!". "I thought you had found someone else".

"Who said I haven't?" skämtade jag och flyttade min hand närmare hans.