Våren hade passerat snabbt. Dagarna hade bytt av varandra en efter en och tagit med sommaren. Jag vaknade av att pappa lätt skakade i mig.

"Vakna gumman, vi måste snart åka".

Jag satte mig långsamt upp i sängen för att kasta blicken mot den stora väggklockan som hängde på väggen mittemot. Nio. Jag lyfte av täcket från mig och tog de två korta stegen som behövdes för att komma fram till garderoben. Jag tog på mig en blommig jumpsuit, sminkade mig så lite som möjligt och drog några varv med plattången genom håret innan jag tog väskan i handen och bökade min väg nerför trappen. Vid köksbordet satt mamma redan och pappa slöt upp bredvid henne och väntade på att jag också skulle komma och sätta mig. Frukosten stod redan framdukad och jag hade trettio minuter på mig tills vi var tvungna att hoppa i bilen och hämta upp Anna för att sedan åka mot flygplatsen. Jag fick i mig en stor kopp thé tillsammans med lemon curd som jag rörde ut i turkisk yoghurt. Mamma granskade mig igen, precis sådär som hon gjort varje dag i snart tre veckor, men jag undvek hennes blick. Jag hade ingen lust att prata om det där igen, den månad som varit hade mer eller mindre brutit ned mig helt och hållet och jag ville inget hellre än att komma bort från staden med min bästa vän.

Telefonen plingade till och jag halade försiktigt upp den ur min cardigan samtidigt som jag tog en stor klunk från min kopp. Det var Anna som berättade att hon lyckats klämma ihop väskan till sist, fått igen dragkedjan, och nu satt vid köksbordet och åt sin frukost medan hon väntade på oss. Hon påminde mig om att inte glömma pass, biljett, hörlurar och allt det andra som jag förväntades ha med mig. Jag svarade inte utan satte ner telefonen i fickan igen.

När jag druckit upp mitt thé och den turkiska yoghurten i min skål var slut reste jag mig långsamt upp, lastade in alla mina grejer i diskmaskinen, tackade för frukosten och styrde stegen mot hallen. Just som jag dragit på mig mina nya, vinröda, converse och den där jeansjackan jag hittat på second hand kom mamma fram till mig och kramade mig samtidigt som hon viskade att jag skulle ta det lugnt. Jag ska mamma suckade jag tillbaka och jag kunde känna hur hon tog ett hårdare tag om mig innan hon till slut släppte och tittade rakt in i mina ögon med en blick som tydde på att hon var orolig.

"Mamma, jag kommer hem igen" tröstade jag och hon såg om möjligt ännu oroligare ut. Ta hand om dig ropade mamma innan jag smällde igen dörren och gick mot bilen där pappa redan satt och väntade. Det var tjugo grader varmt ute och jag frös inte det minsta om mina bara ben, vilket pappa var väldigt noga med att fråga om jag gjorde.

Hela bilresan hölls samtalet igång, precis som det alltid hade tendens till att göra när vi var ensamma. Jag och min pappa hade en speciell relation, en relation där det rådde fullständig ärlighet och en relation utan rädsla eller oro. Vi kunde verkligen prata med varandra och jag kände mig glad över hur lättsamt han tagit allt, att han inte frågade eller tittade på mig sådär som mamma gjorde. Han hade bara kramat mig och sagt att allt skulle bli bra och att jag alltid var välkommen hem. Jag hade, med gråten i halsen, tackat och kramat honom hårt tillbaka. Han visste att det var det enda jag behövde höra när allt det andra var så överväldigande.

Nu stod vi utanför Annas dörr och efter bara någon minut kom hon rännandes nerför uppfarten. Hon vinkade glatt till oss och placerade sig i baksätet samtidigt som hon frågade om vi fått vänta länge. Pappa skakade på huvudet och sa att vi precis kommit och jag kunde höra hur hon spände fast säkerhetsbältet samtidigt som hon nickade med ett stort leende på läpparna.

Det tog bara femton minuter tills vi stod på avlastningsplatsen utanför KALLAX och pappa klev ut för att lyfta ur våra väskor ur bagageutrymmet. Sedan vände han sig om och gav mig en lång och varm kram. Ha det bra nu manade han samtidigt som han släppte taget om mig. Jag nickade bara snabbt, en aning för mycket för att det skulle se naturligt ut, vände mig om och vinkade i farten av honom. Nu styrde vi stegen mot säkerhetskontrollen och Anna var snabb med att snappa upp ett samtalsämne för att utelämna tystnad. Hon hade, precis som min pappa, inte ältat det där utan hon visste att jag gjorde det nog mycket i mitt stilla sinne. Hon hade istället bara kramat om mig och önskat mig grattis säkert sju gånger. Jag återupplevde minnet samtidigt som jag lastade upp väskan på bandet och försökte lyssna med ett halvt öra på det Anna sa innan vi fortsatte upp för trappan och gick mot gaten.