När vi hört hur dörren gått igen och en dis av tystnad lagt sig i rummet satte vi oss hastigt upp i sängen. Vi tittade försiktigt på varandra innan vi brast ut i vårt morgontrötta skratt och försökte om vartannat att berätta om vad som hänt kvällen innan, fastän vi bägge två varit där. Det var vårt sätt att på något vis försöka inse att allt faktiskt hänt på riktigt men också få drömma oss tillbaka lite. En hand på Nialls golvsäng tydde på att den fortfarande var ljummen från hans kroppsvärme och att allt som hänt faktiskt varit något annat än bara en dröm.

Vi låg kvar i sängen i en timme innan vi bestämde oss för att vi var för hungriga för att orka fortsätta dagen. Vi duschade bägge två och gjorde oss klara medan vi väntade på den andra. En stund senare var vi redo att dra på oss skorna, låsa dörren och bege oss mot matsalen. I hallen låg våra två par LITA slarvigt kastade innanför dörren och jag började le vid tanken på allt det som hänt. Vi rusade ut genom rummet och lämnade nostalgin från gårdagen kvar.

Klockan elva var vi tillbaka innanför svitens dörrar där allmänt kaos rådde. Kläder låg utspridda längs med golvet, sminket låg i högar på byrån och de så kallade sängar var Niall och Harry bara några timmar tidigare legat gjorde inte att rummet såg desto mer städat ut. Det som vi tidigare sett som fullt av nostalgi såg plötsligt bara stökigt ut. Vi plockade lite snabbt ihop våra grejer och det såg med ens mycket bättre ut. Högarna med täcken och kuddar lät vi dock ligga kvar en stund till, bara för att låta verkligheten sjunka in. Utomhus var det lika varmt som förut och Anna hade låtit öppna ett fönster på vid gavel för att låta den varma luften strömma in och fylla rummet. De vita, tunna gardinerna fladdrade i takt med vinden och skapade ett slags lugn som fyllde varenda liten vrå. Jag ställde mig vid det öppna fönstret för att blicka ut över det nu folkfyllda London. Allt såg så annorlunda ut mot för vad det gjort igår kväll, så himla mycket större ut nu. Mina så djupa och filosofiska tankar avbröts av en serie kraftiga knackningar. Dörren öppnades och inspringande kom en liten hundvalp. Trots mina trytande kunskaper om hundraser kunde jag konstatera att det var en labrador, en liten, ljusbrun och livlig varelse. Jag kastade mig genast ner på knä för att möta den spralliga valpen som Anna bara kastade en snabb blick över telefonen för att se. Hon hade bestämt sig för att vakna till liv genom att stoppa in hörlurarna i öronen och lyssnade på skadligt hög musik samtidigt som hon läste igenom sitt twitterfeed.

Valpen, som hoppat upp i min famn, låg nu på rygg med magen i vädret för att visa att jag skulle klia den. Dess sammetslena tunga viftade den också med och försökte gång på gång slicka mig i ansiktet varpå jag skrattade förtjust samtidigt som jag försökte hålla den borta. Jag, som varit fullt fokuserad på valpen, hade inte märkt att the fab five nu stod innanför vår dörr och skeptiskt tittade på mig. En vanlig människa hade säkerligen blivit generad och genast ställt sig upp för att prata med killarna men jag kände inget behov av att göra det. Inom kort kom killarna istället och satte sig bredvid mig, någon på golvet och resterande i sängarna. Anna, som nu tyckte sig ha vaknat till liv tillräckligt, drog ur hörlurarna ur öronen och lade ifrån sig telefonen för att hälsa på dem. Just som jag skulle fråga vad de gjorde här frågade Niall om vi ville följa med till stranden, de hade nämligen lovat Paul att vakta hans hund medan han tillsammans med sin familj skulle göra ärenden i staden. Jag och Anna påbörjade en konversation på svenska för att reda ut vad vi tyckte. Vi kom överens om att vi inte hade några planer och att vi lika gärna kunde kasta bort några timmar i solen. Tjugo minuter senare var vi på väg ut i bilen med våra packade väskor löst hängande runt axeln. Hunden, som satt i en bur i bagageutrymmet, gav ifrån sig konstanta små pipljud och vi kunde inget annat än tycka lite synd om honom.

Den lugna stämningen avbröts dock snabbt när Anna i panik påminde mig att vi inte smsat våra föräldrar. Jag fiskade upp telefonen ur väskan och lät fingrarna dansa över skärmen. Jag och Anna pratade snabbt och otydligt på svenska för att komma fram till en bra bortförklaring till vår avsaknad av meddelanden. I ögonvrån kunde jag se hur Niall diskret försökte se vad jag skrev och jag log samtidigt som jag tryckte på "skicka". Jag och Anna hade kommit överens om att det inte var någon idé att berätta för de hemma i Sverige vilka vi träffat eller vad vi gjort. Det skulle bara leda till oroliga föräldrar och desperata meddelanden varje timme tjugofyra timmar om dygnet och det skulle inte gynna någon. Vad fanns det ens att berätta? 

"Your boyfriend?" frågade Zayn och nickade mot telefonen.

"Who knows" svarade jag och ryckte på axlarna.

"Do you got boyfriends in Sweden?" fortsatte Harry och tittade värnande mot Annas håll. Anna frågade mig på svenska vad hon skulle svara. Faktum var att nej, det hade vi inte, inte någon utav oss, men det betydde inte att vi ville ha det här heller. Vi lät frågan rinna ut i sanden, only time could tell.