Bilresan tillbaka till hotellet tog längre än väntat då bilköer bredde ut sig över Londons mörklagda gator. Killarna tog tillfället i akt att fråga ut oss om vår flykt, våra liv hemma och om vilka vi var. Efter ha svarat på ett dussintals funderingar frågade Zayn om vi inte ville veta något om dem.

"Det finns väl över hela google" sa Anna skrattande på svenska. Killarna rynkade ögonbrynen av okunskap över vad Anna precis sagt. När jag skrattande översatte vad Anna menade försökte killarna se stötta ut innan de slutligen drogs med. En dryg timme senare öppnades dörren och vi kunde kliva ut i den varma luften. Zayn, Louis och Liam bestämde sig för att tänka på refrängen och försvann upp till sin gemensamma svit. Jag och Anna tänkte göra detsamma men Harry drog med sig oss, tillsammans med Niall, ner mot gatan för att "köpa salta kex". Jag och Anna, som hade hunnit nyktra till något under den långa bilfärden till hotellet, behövde nu ingen som helst hjälp med att vandra längs den kullerstensbeklädda gatan. Harry försökte sig ett antal gånger på att flirta med Anna men misslyckades då hon inte alls förstod vad han sa. Anna kollade istället stint på mig och frågade på svenska vad fan han höll på med. När jag förklarade att jag trodde att han flirtade såg jag allvaret i hennes blick återvända och samtalet återgick plötsligt till engelska. Niall, som visade sig vara betydligt mer jordnära än jag trodde, ursäktade sig å Harrys vägnar och förklarade att han var svag för svenskspråkiga tjejer. Ett ögonkast åt Harrys och Annas håll bekräftade hans hypotes och vi skrattade roat tillsammans.

 

Väl framme insåg Harry att affären troligtvis inte hade öppet då klockan närmade sig två på natten. Den mörklagda butiken var ödelagd och det återstod bara för oss att vandra tillbaka till hotellet. Anna och Harry gick ett antal meter bakom oss samtidigt som jag och Niall låtsades som att vi inte förstod vad som föregicks. De snabba blickarna vi kastade bakåt tydde dock på att de verkade ha trevligt och jag kunde inget annat än att le åt Annas lycka. Vi insåg plötsligt, alla fyra, att vi var framme vid hotellet och gick i samlad trupp mot hissarna för att tolv våningar senare stanna på den som vi kallade vår. Nu stod vi utanför rum 467, vår svit, och öppnade dörren på första försöket. Vi sa ett pinsamt men snabbt godnatt innan vi försvann in genom dörren. Liksom alltid började våra ljudliga och livfyllda samtal samtidigt som vi kastade av oss våra kläder, tvättade bort sminket och hoppade i våra bekväma sovkläder. En diskret och nästan onaturligt låg knackning hördes komma från vår dörr och vi gick tillsammans för att se vem som kunde tänkas knacka på vår dörr kvart i tre på natten. Utanför stod Harry och Niall, kånkande på diverse täcken och kuddar, och frågade försiktigt om de kunde få sova inne hos oss inatt.

"They are already asleep and we don't wanna wake them up" förklarade Niall. Lam bortförklaring tänkte jag samtidigt som vi släppte in killarna till vår boning. Anna bestämde sig för att detta fan fick vara nog så hon gick raka vägen till sängen för att krypa under de vita, fluffiga sängkläderna. Harry tittade trånande efter henne och undrade vart de skulle sova.

"I will be sleeping next to her" förklarade jag och såg hur Harrys förväntansfulla min övergick till besvikelse. De lyckades på något vis bygga upp en säng på golvet på vardera sida om vår och jag beslutade att följa Annas exempel och krypa ner bredvid henne.

 

Sex timmar senare hade klockan hunnit bli nio och både jag, Anna, Niall och Harry fick ett mindre trevligt uppvaknande. Zayn, Liam och Louis hade nämligen bestämt sig för att göra ett helvete av vår morgon och kom därför inspringande och skrek för att få oss att vakna varpå jag insåg att vi måste glömt att låsa ytterdörren innan vi hoppade i sängs för några timmar sen. Huvudvärken jag så vänligt blivit vigd att ha efter gårdagskvällens festligheter gjorde det inte mycket bättre. Grymtningar från Harry och Niall tydde på att de var minst lika benägna om att få fortsätta sova som vad vi var. Zayn, Liam och Louis kastade underliga blickar mot pojkarna på golvet och började ställa frågor om varför de aldrig kommit hem. Jag förklarade för dem det som Niall förklarat igår, "They didn't wanna wake you up". Min morgonröst var ostadig. Killarna tittade först på varandra och sedan ut över den sovande trion.

"Yeah, of course they didn't" sa Louis ironiskt. Huliganerna förklarade sedan att de skulle på en plåtning för någon tidning, jag var för trött för att minnas vilken, och att de borde börja åka mot studion nu. Jag, som under hela tiden legat med ryggen mot Nialls håll, vände mig nu sakta om för att med mindre entusiasm försöka väcka honom. En enkel beröring på hans kind fick hans leende att växa och han såg med ens mycket belåten ut. Jag viskade på svenska till honom att han troligtvis borde vakna nu och att killarna stod och tittade underligt mot vårt håll. Jag vet inte vad han förstod i den meningen men han lyfte sakta huvudet från kudden för att finna de tre killarnas blickar hårt fastklistrade på honom. Han gav ifrån sig ett missnöjt stön och kastade sedan tillbaka huvudet mot kudden och höll fast den hårt med sina armar. Jag sa åt de nu stirriga huliganerna att ge mig femton minuter och de började nu sakta vandra ut från rummet.

 

När jag äntligen väckt Niall ordentligt och vi tillsammans skulle få liv i Harry och Anna fann vi dem hållandes i varandras händer. Jag drog snabbt upp min telefon från kuddens undersida och tog nu åtskilliga bilder på den söta sovduon. De måste ha reagerat på den plötsliga tystnaden och det faktum att vi, jag och Niall, hängde över dem med våra mobilkameror, för nu vaknade de plötsligt till liv. De tittade först på varandra och log innan de generat insåg att de hade publik. Anna ryckte snabbt åt sig handen och lade den under täcket. Harry tittade snopet på henne när hon vände sig med ryggen åt hans håll. Niall och Harry klev med mindre lycka ur sina sängar innan de samlade ihop sina kläder i famnen och försiktigt vandrade mot deras svit där de andra killarna väntade. Jag viskade ett hejdå till Niall som log och viskade något tillbaka, vad det var har jag ingen aning om.  

Det var två mentalt instabila tjejer som vinglade omkring på Londons gator på jakt efter något att ha på sig under kvällens konsert. Vi lyckades köpa med oss var sitt par Jeffrey Campbell-skor av modellen LITA och hittade därpå var sin reserv-outfit utifall att vår garderob inte skulle räcka till. Därpå väntade lite förnying av smink och smycken innan vi var i full färd i att ta en taxi tillbaka till hotellet. Väl framme konstaterade vi att det var sex timmar kvar till kvällens konsert och att vi borde åka om drygt fyra för att vara framme i tid. Efter en ordentlig dusch ritade jag vant vingar av eyeliner på ögonlocken följt av mascara på fransarna och lite lätt puder på kinderna. Vingarna blev ovanligt bra och jag var väldigt nöjd över resultatet när jag för säkert åttonde gången tittade mig i spegeln. De gamla svarta men ack så tajta jeansen drog jag på mig tillsammans med mitt glittriga linne med djup u-ringning i ryggen. Håret lockade jag tills de föll sig som naturligt och därpå hjälptes jag och Anna åt att fixa till varandra samtidigt som vi intalade oss själva om hur jävla snygga vi var ikväll. När vi hade nog mycket hårspray i håret, smink i ansiktet och parfym på handlederna tog vi våra nya LITA-skor, knöt dem ordentligt runt fotlederna, och gav oss ut i fredagsnatten. Vi hade bestämt oss för att ta ett par drinkar för att slippa vara så extremt spända under kvällen och varken jag eller Anna hade något emot lite alkohol i blodet. Våra fejk-id behövdes knappt när vakten hörde att vi var svenskar. Han släppte bara förbi oss och önskade oss en trevlig kväll.

 

Efter att ha blivit flörtade på i baren av flera okända unga män bestämde vi oss för att vi suttit där länge nog och att det var dags för oss att ta en taxi mot arenan. Anna vinkade till oss en taxi, precis lika vant som förut, och efter ett antal minuters taxifärd var vi framme vid den gigantiska arenan. Utanför hördes tusentals tjejer skrika, ropa och sjunga för allt de var värda. Jag vände mig över axeln och kastade en skeptisk blick mot Anna. Anna låtsades inte om det utan tog istället tag i min arm innan vi självsäkert promenerade fram till en av de många vakterna. Där fick vi direktioner om hur vi skulle göra vilket började med att gå före alla i kön. Hundratals desperata, trånande tjejer sträckte sig efter oss där vi gick och vi kunde inte låta bli att le lite bägge två. Allt detta var bara så himla absurt. Väl inne i arenan var det betydligt lugnare men atmosfären var den samma. Vi började blicka ut över folkhavet för att försöka hitta vart det var vi skulle och efter mycket om och men tog vi oss fram och en dryg halvtimme senare fick vi gå in. Arenan fylldes på framifrån och tjejer i alla de åldrar hade med sig skyltar, blommor och bar tröjor med gruppens tryck. Jag och Anna, som fått komma in bland de första, ställde oss längst fram i mitten mot metallstaketet. Vi kunde känna hur alla människor pressade sig framåt men var inte desto ledsnare för det, vakterna fanns bara en meter ifrån oss och vi var så nära scenen att vi skulle kunna se varje liten centimeter av varje gruppmedlem. Vi passade på att ta lite "före"-bilder, fotade scenen och varandra med våra mobilkameror. Plötsligt dämpades belysningen och ljudet ökade några dussintals decibel av alla de skrikande tjejerna och vi förstod att det var dags nu. Med förväntansfulla blickar mot scenen hörde vi hur introt till what makes you beautiful drog igång och såg hur killarna, en efter en, kom inspringande på scenen. Jublet, tillsammans med skriken, lyckades dock inte dämpa musiken och inom loppet av någon sekund hoppade hela arenan i takt till musiken samtidigt som de skrek med i den välkända texten. Jag och Anna, som inte var några större fans, kunde inte låta bli att dras med i turbulensen och nu stod även vi, med armarna mot taket, och hoppade och sjöng såsom vi aldrig gjort förut.  

 

Efter nittio minuter av sång, musik, hoppande, skrikande, jublande och bilder var konserten slut och fansen grät av alla de blandade känslorna. Jag och Anna, som på något vis dragits med i hysterin, hade nu hunnit landa aningens på jorden igen och när vi vände oss mot varandra log vi som fån bägge två, kramade om varandra och bestämde oss för att försvinna bak tillsammans med killarna. Vi ropade till oss en av vakterna som befunnit sig framför scenen hela konserten och han guidade oss fram till rummet bakom scenen efter att ha tagit en titt på VIP-passen som legat tajt i våra byxfickor. Dörren öppnades och där satt de, Liam, Louis, Harry, Niall och Zayn, i en gigantisk u-ringad soffa och drack något vi antog var vatten. När vi såg att vi fått deras uppmärksamhet vinkade vi självsäkert till dem och började sakta gå mot deras håll. Efter kramar från samtliga killar slog vi oss ner bredvid dem. Vi hade inte hunnit mer än sätta oss innan Liam frågade vad vi tyckte om konserten. Vi gav med oss bägge två och erkände att vi haft väldigt kul, fastän det tog emot lite. Harry, som lyckats smita iväg utan att någon märkt det, kom nu tillbaka med två drinkar innehållande något som liknade cosmopolitan. Jag kollade skeptiskt på drinken, tittade upp mot den stoltserade Harry och bestämde mig för att dricka den för att inte göra honom besviken. Min snabba blick mot Anna tydde på att hon var minst lika skeptisk som jag. Våra farhågor förvandlades snabbt till verklighet när vätskan nuddat våra tungor. Skrattandes försökte vi förklara att detta utan tvekan var den värsta drink vi någonsin druckit. Killarna skrattade minst lika mycket och Harry gjorde ett försök till att se besviken ut.

"It can't be that bad" försökte Harry med sin brittiska accent.

"Why don't you taste it then" föreslog jag och räckte över det fortfarande fulla glaset med den förfalskade cosmopolitan. Tveksamt tog han emot det, luktade försiktigt på den röda vätskan och förde den sedan mot munnen. Alla sex stod med öppna munnar och bara väntade på att Harry skulle springa mot närmaste papperskorg för att spotta ut den förfärliga drycken. Men vi väntade förgäves. Vi kunde alla se hur han spärrade upp ögonen men insåg genast att hans stolthet sa emot alla hans mänskliga reflexer att spotta ut det. Istället tog han ett djupt andetag och svalde förstummat den munfulla, förfalskade cosmopolitan. Killarna skrattade äcklande mot Harry och kände sig självklart tvingade att själva smaka på vad som tycktes vara en förfärlig blandning. Jag och Anna tittade skeptiskt mot pojkarna och förstod inte för allt i världen varför de var tvungna att vara så macho. Några sekunder senare var vi dock glada över att killarna kände sig tvungna att visa sin manlighet då vi vek oss av skratt. En efter en spottade pojkarna ut den dryck de hade i munnen för att gemensamt enas om att detta faktiskt inte alls var drickbart. Harry erkände lite skamset att han aldrig blandat en "riktig" drink förut utan att han sett på sex and the city att det var en drink som tjejer tycktes gilla.

"We L-I-K-E cosmopolitan but this was not it" började jag. 

"But it was a good try though" fyllde Anna i och blickade lätt mot Harry vars kinder började rodna.

Allt detta skrattande och provsmakande av drinkarna vid sidan om de livliga samtalen hade gjort att tiden flugit iväg. Klockan närmade sig tolv och fredagen började övergå till lördag. När jag och Anna då förklarade att det var bäst att vi började röra oss tillbaka mot hotellet såg killarna det som en inbjudan att vi ville ha skjuts. Någon ropade till sig Paul (som vi senare fick veta var deras livvakt) och vi vandrade sedan mot en stor svart bil som stod parkerad på arenans baksida. Jag och Anna vinglade sakta efter dem innan vi skrattande föll ihop på marken. Vi insåg nog bägge två att vi inte var speciellt berusade utan att det var allt hoppande och det stora utsläppet av endorfiner i våra kroppar som fick oss att kikna av skratt och falla ner på marken med ben av spaghetti. De tiotusentals fansens röster hördes allt sämre i natten och någonstans kunde jag urskilja ljudet av sirener innan Harry och Niall sprang fram mot oss för att försöka få oss på fötter igen. Jag och Anna växlade frispråkigt mellan svenska och engelska innan vi slutligen, alla sju, kommit in i den gigantiska bilen.

"Are you drunk?" skrattade Louis samtidigt som vi spände fast våra säkerhetsbälten. "Not really" erkände vi och förklarade sedan att vi mer eller mindre var på rymmen hemifrån och att vi kommit hit för att hitta äventyr. Jag antog att de kunde lägga ihop ett och ett och förstod att detta var en del av vårt. 

"One direction? Är du verkligen säker?" frågade Anna skeptiskt. "Av alla hotell i England besöker de just detta" fortsatte hon för att trycka på hur konstigt det verkligen var.

"Jag vet vad jag såg" svarade jag "och..." mer hann jag inte innan vi stannade till som förstelnade. För någonstans hördes en välstämd gitarr tillsammans med pojkröster.

"Tror du..?" började jag. Anna hychade åt mig och började sedan försiktigt tassa bort till dörren som gränsade mot korridoren. Med örat tryckt mot den hårda dörren hördes det mycket tydligare nu, One direction spelade och sjöng! Efter en stunds tystnad från andra sidan valde vi att försöka fortsätta som vanligt, hur lätt det nu var att göra efter allt detta. Anna var först med att kasta sig över våra resväskor för att hitta något att ha på sig och jag var inte långt bakom. Om det nu var de vi trodde som bodde i rummet mittemot oss kunde vi i vart fall få på oss lite snygga kläder. Utomhus var det fruktansvärt varmt så vi bestämde oss bägge två att låta dagen förbli oplanerad, lalla runt på Londons gator i solen och bara låta impulserna styra.

 

Ett antal timmar senare kom vi tillbaka till hotellet efter upprepade koppar isthé, ben av spaghetti och kamerorna fulla med bilder. Nyätna hade vi blivit också och klockan hade hunnit bli åtta på kvällen. Utmattade kastade vi oss ner i sängen och slog på den gigantiska tv;n som fanns upphängd på väggen samtidigt som vi slogs om de salta chipsen. Vi slängde iväg var sitt sms till våra föräldrar för att berätta att vi levde och att vi hade the time of our lives. Våra föräldrar hade varit skeptiska till resan från första början och gjort allt för att försöka få oss att stanna hemma. Allt detta fastän de visste att vi var mogna nog nu och att vi inte längre behövde deras bekräftelse för att få göra saker. Vi hade dock lovat att hålla dem uppdaterade utan att berätta för mycket om allt det konstiga vi gjorde, det var en ren principsak.

 

Vi måste ha somnat för när jag vaknade och förvirrat kollade på klockan såg jag att den var tio. En lite för hård knuff i Anna fick henne att snönande trilla ur sängen innan hon annonserade att hon var vaken. Solen letade sig in mellan gardinerna och dess bleka strålar träffade henne där hon låg på golvet. Jag hoppade upp ur sängen och tillsammans med Anna drog vi på oss shorts och linnen. För att vakna till riktigt ordentligt kopplade Anna in iPhonen till de gigantiska högtalarna som var belägna på rummets byrå och lät fingret rulla över spellistan tills den hamnat på one thing. Den låt som vi bägge dansat genom korridorerna till för bara någon månad sedan, den låt som vi upptäckt via ett fånigt mobilspel och den låt som vi kunde vartenda ord i. Vi körde på våra vanliga rörelser som blivit till någon sorts rutin under det senaste året och lät oss försvinna in i musiken tillsammans, precis som vi alltid tycktes göra. Mitt i vårt bästa headbang knackade det på dörren. Vi stod blixtstilla bägge två och glodde på varandra med stora ögon samtidigt som musiken fortsatte spela. På andra sidan dörren stod en kvinna i svart och vitt med en vagn full med mat. Roomservice gastade hon samtidigt som hon körde in vagnen innanför svitens dörrar. Under tiden jag tackade och visade kvinnan ut hade Anna redan hunnit kasta sig över vagnen och plockade ogenant åt sig av de blodröda jordgubbarna.

"Har du beställt detta?" frågade jag undrande.

"Öööh nej? Men vem säger nej till gratis mat ?!" dumförklarade Anna.

Vi fortsatte dansa genom rummet medan vi pressade i oss av den färska frukten. När det ännu en gång knackade på dörren orkade vi inte ens försöka agera normala. Jag dansade bort mot dörren samtidigt som jag sjöng med till låten för allt jag var värd. När jag slet upp den fick jag mig dock en smärre chock. På andra sidan stod nämligen fem killar, om möjligt mer förvånad än jag själv. Anna, som ännu inte märkt det oannonserade besöket, kom också hon dansande mot vårt håll innan hon plötsligt såg vilka som stod på vår dörrmatta. Hon sprang fram mot byrån och slog av den på tok för höga musiken. Jag försökte att se seriös ut samtidigt som jag frågade vad i hela fridens namn de gjorde i vårt rum. Killarna, som fortfarande stod som förstelnade med breda flin, lyckades klämma fram att de saknade frukost och undrade om vi fått deras. En snabb blick över axeln på vagnen bekräftade deras teori.

"So...." började den blonde, "you didn't know who we were?" sa han och flinade om möjligt ännu mer.

"Well.." började jag i försök att låta mystisk men samtidigt glömma den ytterst pinsamma situation vi var i. 

Jag kunde se hur samtliga av killarna höjde på ögonbrynen och jag försökte nu få lite uppbackning av Anna som fortfarande stod långt bakom mig. Jag frågade henne på svenska vad fan jag skulle göra nu men hon skakade bara på huvudet samtidigt som hon låtsades få ett ytterst viktigt telefonsamtal.

"You're not from here, right?" frågade den kille som jag visste hette Liam. "Nej Einstein, det är vi inte" tänkte jag, är inte det ganska obvious?

"No we're not actually" svarade jag lamt i försök att kanske få dem att vända sig om och gå. Om jag någonsin funderat på hur det skulle vara att möta killarna bakom one thing hade jag inte riktigt föreställt mig ett sådant scenario som jag nu var i. Nej, situationen var nog pinsam som den var, det sista jag ville var att förklara för världsstjärnorna att vi kunde denna låt alldeles utantill. Inte för att vi var några directioners utan för att vi helt enkelt ville. 

"Is it okay if we eat our breakfast in here? Our room is all messy" frågade brunlock för att avbryta tystnaden.

"eehm.." började jag, messy my ass, men herr brunlock avbröt mig igen

"I guess you kind of owe that to us, you have already started eating on OUR breakfast" skrattade han.

Jag visste inte huruvida jag borde ta det som en pik eller ej men valde att inte låtsas om hans dryga tonfall. Jag svarade kaxigt "as long as we can join in" och stängde sedan dörren efter killarna. Precis i samma stund var Anna plötsligt tillbaka efter vad som kändes ha varit ett alldeles för långt samtal.

"Vafan gör de här???" frågade hon hysteriskt och nickade odiskretare än någonsin bakom min rygg där killarna stod. 

"Tydligen har vi ätit deras jävla mat. Jag vet inte alltså seriöst, detta är så jävla konstigt???" svarade jag. Anna nickade lätt för att visa mig att samtliga killar hade ögonen fastklistrade på oss, troligtvis för att de inte förstod ett ord av det vi sa.

"You can at least tell us your names" föreslog jag när jag och Anna började röra oss mot soffgruppen som de redan placerat sig i.

"Yeah, like you don't already know" skämtade Louis. En namnrunda senare kunde jag konstatera att jag nu skulle vara tvungen att kalla samtliga vid namn, vare sig jag ville eller ej. 

 

Samtalet runt frukosten flöt på bra fastän jag och Anna flera gånger fick viskande förklara för varandra vad de sa, deras brittiska accent gjorde det stundtals omöjligt för oss att förstå vad de menade. När nästan två timmar passerat kändes det dock dags för oss att återgå till våra shoppingplaner på stan och försökte därefter hinta pojkarna om att det kanske var dags för dem att börja jobba. De tackade artigt för sällskapet och erbjöd oss biljetter till deras konsert samma kväll som ett tack för att de fått inkräkta. Vi tog tveksamt emot dem tillsammans med VIP-passen och sa att vi inte kunde lova att vi skulle vara där. När dörren bakom dem var stängd började vi skrika och skratta hysteriskt.

"OH MY FUCKING GOD!!  VAD VAR DET SOM JUST HÄNDE ??". Förvåningen gick inte att dölja.

"Så vad säger du, vill du gå ikväll?" frågade jag. 

"I don't know" svarade hon skämtsamt, "vi har ju den där galan att gå på du vet" fortsatte hon.

"Ha-ha jävligt roligt. Men seriöst? Är inte detta väldigt konstigt typ?". Jag ville försäkra mig om att hon verkligen var säker på att hon ville spendera flera timmar tillsammans med tusentals skrikande fans. 

"Ja men vad är inte? Det kan bli fabulous!!" skrattade hon och blinkade med ena ögat.

 

 

Jag vaknade till i ett ryck av att Anna stötte sin armbåge i min sida och väste vi landar nu!. Tankarna rusade genom mitt huvud, drömde jag? Annas hårda knuff fick mig dock att inse att detta var sant, att vår resa till London hade blivit verklighet och att vi två, ensamma för världen, nu skulle skapa våra egna äventyr. Nyvakna som vi var stapplade vi på ostadiga ben ut ur flygplanet och möttes av förvirrade människor på väg i alla möjliga riktningar. Ljudet från högtalarna skar genom luften och vi tittade på varandra och kunde inte låta bli att flina förnöjt. Allt var så okänt och outforskat för våra sextonåriga ögon.

 

Vi kom ut i den friska juniluften och kunde känna vinddraget av alla de bilar som susade förbi. Anna, som sett på tok för mycket "Gossip girl", vinkade vant in en taxi till sidan, lyfte in våra väskor i bagaget och hoppade sedan in i bilen, tätt följt av ett lätt förvirrat jag. Chauffören frågade artigt vart vi var på väg och Anna svarade honom vilket hotell vi ville till. Jag lyckades på något vis försvinna in bland stadens ljus då jag en halvtimme senare förvånat såg hotellets fasad tona upp utanför fönsterrutan. "We're here ladies" skrockade chauffören innan han öppnade bildörren åt oss. Anna betalade och tackade så mycket för allt och plötsligt stod vi, ensamma med våra stora resväskor, framför hotellets entré, fyllda av förväntan och lycka. 

 

Rummet, som var en fin men enkel svit beläget på tolfte våningen, hade Annas pappa betalat för då han tyckte att hans lilla flicka förtjänade det allra bästa. Hans företag hade gått med stor vinst efter ett antal riskfyllda investeringar och han tvekade inte en sekund på att själv stå för kostnaden av alla hotellfakturor.

"This is going to be amaaaaaaazing" skrek Anna och kastade av sig skorna samtidigt som hon hoppade upp i den enorma sängen. Två sekunder senare hade hon hunnit fram till balkongens glasdörrar, slitit upp dem och beundrade därpå utsikten. Hon vinkade fram mig och nu stod vi sida vid sida och blickade ut över Londons ljusfyllda gator. Vi bestämde oss för att springa ner till affären som låg längre ner på gatan för att inhandla något att äta. Resan hade slitit på krafterna och vi var hemskt hungriga. Efter att ha smällt i oss frukt i gigantiska mängder och smulor av choklad låg i vår säng bestämde vi oss för att släcka lamporna, sopa bort chokladspånen från lakanet och göra några tafatta försök till att somna.

 

Jag vaknade av att solen lyste in genom ett fönster och kastade sina strålar över mitt ansikte. Jag vände mig mot nattduksbordet för att greppa min telefon. 10.56, engelsk tid. Jag puffade till den ännu sovande Anna som grymtade trött till svar. Lika bra att hon får sova ut tänke jag och drog på mig bikinin tillsammans med lite kläder och tassade sedan ut genom dörren med mina slitna converse på fötterna och med en väska på axeln. Tretton våningar längre ner stod jag snart vid hotellets poolkant och ett graciöst hopp senare var min kropp omgiven av ljummet vatten. Efter fyrtio minuter tyckte jag mig ha motionerat tillräckligt så jag drog mig uppför badstegen, virade handduken om min nu blöta kropp och torkade efter bästa förmåga mitt hår med den handduk som fanns på stolen vid poolens kant. Jag drog på mig mina korta shorts och ett slappt linne ovanför min fortfarande fuktiga bikini och tog hissen upp till våningen där vårt rum låg. Kanske var det hungern eller det faktum att jag fortfarande var osäker på rummets placering men av någon anledning råkade jag öppna dörren till höger istället för vänster. En plötslig tystnad och med tio ögon riktade mot mig förstod jag snart mitt misstag.

"Who are you??" frågade en brunhårig kille.

"Did the press send you?" spekulerade en annan.

"I..I...I..." stammade jag. Jag förstod inte över huvud taget vad det var som precis hänt men jag visste att detta var något jag helst skulle ha undvikit. Fortsatt tystnad. Av ren panik vände jag på klacken utan att tänka desto mer på det. Plötsligt kände jag en varm hand ta tag i min arm

"Excuse me, I don't know who you are but you can't just interrupt like that. We were actually working here" sa rösten med en grov brittisk accent. Jag vände mig om och såg en kille med brunt lockigt hår som irriterat stirrade på mig.

"I don't know who you are either" ljög jag, "I just took the wrong door, no need to be rude". Killen, som fortfarande höll ett stadigt grepp om min arm, kollade en aning förvånat på mig och verkade med ens inte alls lika självsäker när jag slet loss min arm från hans grepp.

"You have to excuse him" skrattade den blonda killen som fortfarande satt placerad på sin stol längre in i rummet.

"He's still mad because we woke him up". Ett leende växte på mina läppar, ett leende som jag med misslyckade försök helst ville dölja. Jag vände mig hastigt om för att visa att I'm done here och gick sedan med raska steg över till det rum som jag nu med all säkerhet visste var vårt. Efter att ha smällt igen dörren efter mig, en aning för ljudligt, hörde jag hur Anna vaknade till av ren skräck.

"Vad fan håller du på med? Vad är klockan?". Nu kunde jag inte hålla tillbaka längre, skrattet tog över och dränkte alla de försök jag gjorde att förklara för Anna vad det var som var så hysteriskt roligt. Efter flertal försök lyckades jag, mellan all skratt, klämma fram vilka det var som bodde i rummet mittemot oss.