Bildörren öppnas och vi klev ut på den tomma uppfarten utanför mitt hus. Den decimetertjocka snön gjorde det svårt för oss att ta oss till ytterdörren utan att få snö i skorna och just som vi trodde att vi klarat oss puttade jag försiktigt ner Niall i snön. Niall, som höll ett stadigt tag om min hand, drog med ner i fallet och jag landade ovanpå honom samtidigt som snön yrde om oss. Jag skrattade förtjust innan han rullade över, så att han låg ovanpå mig, och kysste mig. Jag log mitt i den varma kyssen och kände hur ett lyckorus började röra sig genom blodådrorna. Snön var dock genomträngande kall och fick mig att raskt hasa mig upp ur snön så fort Nialls läppar lämnat mina. Nu stod vi bägge två och försökte att efter bästa förmåga att sopa av oss snön för att sedan fortsätta in i värmen. Jag satte nyckeln i låset innan jag drog igen dörren tätt efter oss samtidigt som känslan efter kyssen höll mig i ett hårt grepp. Niall, som redan hunnit få av sig sina ytterkläder, hade satt sig vid det stora pianot i vardagsrummet och börjat plinka på någon melodi. Jag hängde upp jackan på en galge innan jag tassade bort och satte mig på pianopallen bredvid honom med blöta byxben och fuktigt hår. Han tittade på mig, hans fingrar rörde sig vant över tangenterna. Bess, ess, bess, eff. Said I'll never leave her cause her hand fit like my t-shirt. Tongue tight over three words, cursed. Running over thoughts to make my feat hurt, bodies intertwined with her lips började Niall.

Now he's feeling so low since he went solo fortsatte jag och han tittade bara på med den där blicken bara han kunde ge mig. På refrängen började han äntligen sjunga igen och snart lade också jag mina händer på pianot för att spela med honom på de ljusaste tonerna till höger. När sista tonen klingat ut och inget ljud längre kom från våra munnar kände jag mig med ens sårbar. Ingen hade någonsin känts så nära förut, som att jag nu blottat hela mitt liv framför honom och allt låg i hans händer. Jag ville kyssa honom men visste inte om jag vågade och precis då mötte han mig mitt i min tanke och kysste mig snabbt och fjäderlätt. Jag började flina samtidigt som jag försiktigt bet mig i underläppen. "Tea?" viskade Niall manande och jag följde tätt efter honom in i köket, glad över att han räddat min sårbara situation.

Vi tryckte igång vattenkokaren som genast började susa samtidigt som jag tog fram det dussintal olika thésorter som vi hade i skåpet. Som den thédrickande familj vi var hade vi alla möjliga sorter, röda, gröna, svarta och vita théer i alla de olika smaker. Niall tittade imponerat på mig när jag plockat ner samtliga av alla théer innan han sa att vi till och med var värre än dem och med dem menade han britter Jag skrattade förtjust och stoltserade lite när han till slut valde Luleåblandning som fanns i den stora blå burken. Jag valde att följa hans exempel vad gällde thésort och hällde sedan upp det nu kokheta vattnet i de två muggar som han ställt fram. Jag frågade om han ville dricka teet i min säng och han nickade innan han följde efter mig upp för trappen samtidigt som han smuttade på det varma teet. Vi ställde ifrån oss kopparna på sängbordet innan vi hjälptes åt att dra bort överkastet från min stora säng och kröp sedan ner under täcket innan vi på nytt greppade varsitt fast tag om örat på kopparna. Jag plockade upp datorn som låg hopslagen bredvid sängen för att be Niall att visa mig hur man gjorde sina användare på diverse sociala medier till privata. You caused this sa jag bara medan han skrattande klickade på än det ena, än det andra. Efter att ha ändrat sidorna till engelska tog det dock inte lång tid innan han löst det och då tittade han bara stolt på mig utan att göra ett ljud. Luck menade jag och roffade åt mig datorn innan jag på nytt placerade den på golvet. Niall insisterade på att vi skulle ta en bild tillsammans, som tack för att han hjälp mig. Jag bemötte förfrågan med skepsis innan jag slutligen gick med på det. Ett antal bilder senare lutade jag mig på nytt mot sänggaveln med ett berg av kuddar bakom mig. Niall följde mitt exempel och satte sig tätt intill mig.

"It's weird" började jag. "It all feels so weird"

"Because I am who I am?"

"What..no!" övertygade jag. "Because it has been six months and it feels like you've been here with me since forever".

Niall log och verkade uppriktigt glad över den riktiga anledningen till att saker kändes så konstigt.

"Why do you have to live in England" gnällde jag och lutade mitt huvud på hans axel.

"Do you wish that I wasn't famous?" frågade han och gjorde ett citattecken så fort han nämnde famous. 

"Honestly? No. I know that you love your life, I would never want you to live it any other way. But if it comes a day when you don't wanna do it anymore, I'll be totally fine with it" förklarade jag och lyfte blicken för att möta hans.

"Do you really don't care about all the things that comes with this?"

 Jag skakade på huvudet.

"Not even the bad?". 

Jag fortsatte att skaka på huvudet. "I couldn't care less about wealth or the fame but.."

"But what?"

"But sometimes I feel kind of jealous when all of those pretty girls screams your name and wants the perfection that you are" erkände jag.

Niall fick mig att lyfta huvudet genom att lägga sin fria hand under min haka och försiktigt föra min blick i hans riktning. Han fuktade läpparna mot varandra, andades ut varm luft som träffade min kind innan han öppnade munnen: 

Efter att ha suttit där i en dryg halvtimme hade folkmängden ökat, inte bara på grund av den sjungande kören utan det faktum att rykten om att en världsstjärna vid namn Niall satt ibland publiken. Jag frågade honom om han ville gå och han svarade att jag fick bestämma. Vi satt kvar en stund men det började kännas allt mer olustigt med alla ögon riktade mot oss. En blick mot Niall fick honom att, tillsammans med mig, försvinna lika diskret som han kommit. Trodde vi. Just som vi kommit ut på gågatan igen kom en hjord med tjejer springande mot oss och det enda jag ville göra var att springa därifrån, inte för att jag ogillade uppmärksamheten utan för att jag inte ville att Niall skulle hamna i trubbel. Alla hade ju idag mobiltelefoner med kameror och det var så lätt att föreviga något och jag var osäker på om det var vad han ville. Jag ville ligga lågt utifall att det var vad han ville att jag skulle göra. Jag släppte taget om hans hand för att stoppa in den i min stora jackficka och Niall tittade snopet på mig. Jag ryckte lätt på axlarna och log mot honom för att visa att det var okej samtidigt som hjorden av tjejer tätnade kring honom. Tjejerna var fullt upptagna med att fota bilder med sina mobilkameror, skrikandes fråga om de kunde få Nialls autograf och samtidigt förklara hur mycket de älskade honom. Mängden människor ökade kring oss och jag blickade lite förvirrat bort för att hitta en utväg. Plötsligt körde en stor svart bil upp vid vår sida och Paul hoppade ut för att dra med sig mig och Niall in i den. Fansen skrek som galna och bankade hysteriskt på rutorna som nu skiljde dem från Niall.

"Why did you do that?" frågade Niall när hysterin lagt sig något och Paul tryckt ner gasen för att skjutsa oss tillbaka hem till mig.

"I'm sorry, the fans just love me too much to leave me alone" svarade jag sarkastiskt.

"You know what I mean" svarade han och jag kände hur hans allvarliga blick var fäst på mitt ansikte.

"Does it really matter?" frågade jag och tittade ut genom den tonade bilrutan i hopp om att vi kunde lämna händelsen och samtalet bakom oss.

"Are you ashamed of me?".  Jag vände hastigt mitt huvud mot honom innan jag fäste mina ögon i hans.

"Do you really think that that's what it's all about?" svarade jag förvånat innan jag ömkande tittade på honom för att få svar.

"How should I know? You don't want people to see us holding hands, you don't want people to know that you're seeing me" svarade han med den allvarligaste min jag inte visste att han hade.

"I would LOVE to get all public about you but I thought that you didn't want me to" svarade jag skyldigt. "Do you even know how hard it has been for me not tweeting about our dates?" fortsatte jag och pressade fram ett leende när jag såg hur han gjorde detsamma.

"Why shouldn't you?". Hans förvåning gick inte att dölja.

"I don't know, I'm just so usual comparing with you. I just thought that you had to be careful about which people you were seen with" svarade jag.

"Hey, I've known you for six months! People has been engaged for less!". "I thought you had found someone else".

"Who said I haven't?" skämtade jag och flyttade min hand närmare hans. 

"Ja, jo, jag är bara hemma över jul. Hur mår du?" frågade han.

"Jag mår så himla bra" sa jag och såg hur han sneglade mot Nialls håll. Plötsligt slog det mig att jag kanske skulle presentera honom för de två killarna som stod vid min sida.

"Niall, Harry, this is Adam. Adam, this is Niall and Harry" De hälsade artigt på varandra och jag tyckte mig kunna se hur Adam höjde på ögonbrynen i en förvånad gest samtidigt som jag undrade hur jag skulle förklara situationen för allihop senare. Jag kramade om Adam ännu en gång innan vi skiljdes åt, mest för att jag helst av allt ville spendera tiden med Niall, inte Adam. Just som vi skulle till att gå kom Anna gående emot oss med mungiporna uppe vid öronen. Harry skyndade fram för att omfamna henne och hon såg så positivt överraskad ut när hon äntligen lyckats lägga ihop ett och ett och insett att det faktiskt var Harry som var på väg mot henne. Niall fumlade efter min hand och höll den hårt samtidigt som han tittade på mig med ett stort leende på läpparna.

"Look how happy she is!" viskade jag och fortsatte att le.

Så snart vi fått Annas och Harrys uppmärksamhet vinkade vi försiktigt åt deras håll innan vi vände på klacken och började vandra åt andra hållet. Två av livvakterna skyndade efter Harry samtidigt som de resterande tre vandrade några meter bakom oss. Det kändes en aning obekvämt till en början men när Niall tog ett stadigare tag om min hand glömde jag snart bort männen som följde i våra spår. Vi pratade lågmält med varandra, vi skrattade och snön lämnade vita prickar i mitt ljusa, vågiga hår. Niall hade en mössa nerdragen på huvudet och försökte att fästa blicken på mig, marken eller långt borta för att inte dra uppmärksamhet till sig. Han visste att jag inte var på humör för dussintals kameror upptryckt i ansiktet och det var inte han heller. Jag ville bara få spendera så mycket tid som möjligt med honom. Jag visste inte hur länge han skulle stanna och fastän jag visste att jag inte borde frågade jag honom ändå.

"When are you leaving again?". Min röst lät ynklig och osäker.

"Tomorrow morning, early. I'm going to spend Christmas with my grandparents in Ireland." svarade han och vände blicken tillbaka mot mig, själv osäker på om han skulle le eller inte. 

Jag gjorde ett försök till ett leende innan jag kastade tillbaka blicken mot snön på marken.

Vi närmade oss en liten théaffär och jag fattade ett stadigare tag om hans hand innan jag drog med honom in. Jag ville helst glömma det faktum att han faktiskt skulle lämna mig igen. Affären kan inte ha varit mycket mer än femton kvadrat och doftade gott av alla de olika blandningar av thé, kaffe och hemmagjort godis. Framför en hylla med thé i affärens högra hörn stod en samling välkända människor och jag vandrade långsamt fram mot dem innan jag försiktigt frågade vad de hade för sig.

"Hej!" utbrast mamma samtidigt som jag mötte hennes förvånade blick. Min syster hamnade också hon i ett smärre chocktillstånd samtidigt som jag presenterade Niall för min syster, mamma och kusin. De hälsade artigt tillbaka samtidigt som mamma, liksom alltid, ställde till synes oskyldiga frågor till honom på den engelska hon alltid använde under sina föreläsningar som forskare. Martina, min syster, granskade Niall diskret från topp till tå och jag gav henne en skarp blick för att få henne att sluta. Nu kom Anders, Martinas pojkvän, upp till hennes sida för att också han hälsa artigt på oss. Jag kramade honom och frågade hur hans flygresa upp hit hade gått samtidigt som jag diskret blickade över axeln mot Niall. Niall, som hade blivit lite mer avslappnad nu, stod fortfarande och samtalade med min mamma så jag passade på att förklara för de andra vem han var.

"Så han är din pojkvän" påstod Martina och flinade lurigt mot mig.

Jag skrattade tafatt i försök att få henne att prata om annat, typ fick jag sedan fram och kastade en blick på alla de théfyllda hyllorna.

Hon kastade nu ännu en gång en diskret blick mot Niall varpå jag slog till henne löst på armen för att få henne att sluta. Jag ville fortsätta vandra genom staden och fick mer eller mindre tvinga mamma att sluta prata med Niall. Vi bestämde att vi skulle äta middag tillsammans hemma hos oss och att Harry och Anna, som hunnit nämnas under samtalet, också var varmt välkomna. Jag drog en lättnadens suck när jag klev ur den lilla butiken och ut i den friska luften.

"They seems to like you" sa jag mitt i sucken. Niall skrattade bara och frågade hur jag någonsin kunnat tro att de skulle göra annat. Sanningen var den att min mamma ofta kunde känna en viss skepticism mot nya människor hon träffade samtidigt som hon alltid var så varmt välkomnande mot alla hon mötte.

Vi vandrade vidare genom den snöbeklädda staden var skymningen kröp sig allt närmare inpå. Min hand vilade stadigt i Nialls samtidigt som vi gungade fram bland ljuset från neonskyltarna och julpyntet i varje litet glasbeklätt fönster. Som från ingenstans frågade Niall hur jag kunde tro att bilderna från förra månaden varit något annat än de var. Jag tittade generat ner i marken och mumlade att jag inte visste vart "vi" befann oss.

"I'm not that kind of person that will ask you where are we heading but it felt like you'd forgotten all about me or something" fortsatte jag, fortfarande med blicken fäst på mina skor.

"How could I ever do that?" frågade han med en nedstämd ton i rösten.

"This is just..." började jag men hindrades av min genans. "this is just something new to me and I don't know how to act".

"New to you..?" Niall höjde på ögonbrynen. "I'm the one who went to an only boys-school".

Jag skrattade. "Yes I know, I have never worried about these things before but now it somehow feels different".

Niall log ett stort och malligt leende innan han klämde ur sig:

"I haven't been able to get you out of my mind during the past six months and I don't think I ever will".

"Is this now I'll throw myself at you and cover you with kisses?" frågade jag sarkastiskt.

"I guess it is" svarade han och låtsades göra sig redo.

"Too bad that we're just friends then" flinade jag. 

Det var den tjugotredje december. Den tolfte månaden hade passerat likt minuter och snön föll sakta ner utanför mitt fönster. Mitt hus ekade av tystnaden och jag njöt av ensamheten till skenet av adventsljusstaken på fönsterbrädan. Mina föräldrar hade åkt in till staden för att, tillsammans med släkten, julhandla det sista inför morgondagen. Vart min lillebror tagit vägen hade jag ingen aning om, kanske var han hos grannpojken eller kanske hade han tvingats med mina föräldrar.

Jag hade vaknat just innan nio då mina föräldrar stormat in i mitt rum och berättat att de var på väg och jag hade inte kunnat somna om efter det att jag hört hur ytterdörren smälldes igen och nyckeln vreds om i låset. Jag låg istället kvar i min varma säng och log åt all den snö som passerade utanför fönsterrutan. Jag hasade mig upp ur sängen för att sminka mig något, sätta upp mitt hår i en slät donut och drog därefter på mig de äggvita spetsshortsen tillsammans med ett löst linne och tjocksockarna som låg placerade på golvet. I ögonvrån såg jag hur oändlighetstecknet på min handled, ritat med en permanent tuschpenna, fortfarande satt kvar efter det att Niall, sex månader tidigare, ritat dit det. Jag hade fått fylla i det då och då för att det inte skulle försvinna helt och jag trivdes väldigt bra med att ha det där. Inte ens min mamma, som ständigt gnällde när hon såg spår av pennor på min hud, hade sagt något även fast jag var säker på att hon sett det. Hon kanske förstod att detta inte var hennes sak att snoka i hade jag bara naivt tänkt och hade istället bestämt mig för att inte skylta med det överdrivet mycket, bara för sakens skull. Framförallt nu när jag var osäker på hur relationen mellan mig och Niall egentligen var. 

Vi hade "blivit sams", fastän vi inte ens bråkat, och fastän vi låtsas som att det var som vanligt så var stämningen så mycket stelare än vad den annars brukat vara. Vi visste varför, det gjorde vi båda, men vi bestämde oss för att helt enkelt inte låtsas om det, för bådas vår skull. 

Plötsligt avbröts tystnaden då dörrklockan skar genom luften. Jag drog på mig en lång kofta samtidigt som jag skuttade ner för trappan för att släppa in vad jag trodde var min lillebror utan nyckel. Jag låste upp dörren och puttade upp den där jag blev stående, förvånad, med blicken fäst på människan på andra sidan.

"Hi" sa han efter en tystnad som lika väl kunde ha varat i en oändlighet.

"Hi" stammade jag tillbaka. Jag undrade med ens om jag lät lika osäker som jag kände mig och om han kunde höra hur jag pressat fram orden för att de ens skulle ha kunnat lämna munnen. 

Niall gick tveksamt fram mot mig och kramade mig hårt och jag kramade honom minst lika hårt tillbaka. Jag pressade huvudet mot hans axel och pressade min kropp om möjligt ännu närmare honom än förut.

"I've missed you" sa han och jag log mot hans tjocka vinterjacka. 

"Missed you too" viskade jag tillbaka, fortfarande förvånad men inte ens en bråkdel lika osäker som förut. 

Efter vi stått pressade mot varandra en bra stund kände jag hur vinterluften kylde mot mina bara ben och jag bad honom att komma in. Det var först då som jag såg Harry stå på kvistun med armarna lätt längs kroppen och händerna instoppade i fickorna på den tjocka vinterjackan.

"Hello" skrattade jag och skämdes för att jag inte tidigare sett honom utan låtit honom stå ensam och frysa i vinterkylan. Jag kramade om honom för släta över mitt misstag och välkomnade sedan in honom också. Jag stod som förstelnad och bara tittade på de två människor som precist klivit innanför min ytterdörr och hade svårt att förstå att de faktiskt stod just där.

"It's really cold outside" skrattade Harry och hängde av sig jackan på en krok i hallen. 

Mm mumlade jag och nickade samtidigt som jag sakta började gå mot köket i hopp om att de skulle följa efter. Mycket riktigt kom de sakta lunkande efter mig och satte sig runt vårt enorma köksbord. Niall satte sig på stolen bredvid mig och jag tittade bara på honom som hastigast för att undvika vidare pinsamheter.

Efter att ha uppdaterat varandra om vad som hänt under de senaste halvåret hade jag fått höra om galna fans, otroliga konserter och klantiga misstag på scenen vid sidan om de övriga killarna. Liam och Danielle hade återförenats, i hemlighet, och jag suckade förtjust åt bilden som Niall höll upp samtidigt som jag stoppade in två bröd i brödrosten. Jag pekade åt killarna för att fråga om de ville ha och de nickade förtjust åt förslaget, något som inte förvånade desto mer.

Ett antal mackor senare vid sidan av kopiösa mängder thé frågade Harry om det fanns någon chans att få träffa Anna. Jag nickade med leendet uppe vid öronen och sneglade mot Niall för att se honom vara i samma skick som jag. Vi hjälptes åt att plocka bort alla grejer från köksbänken och bordet innan vi i samlad trupp vandrade upp för trappen. De hade bett mig att visa dem runt och jag kunde inte låta bli att låta dem få sin vilja igenom.

Tjugo minuter senare satt vi i mitt rum, jag med benen i kors på golvet och killarna i min stora säng som jag för ovanlighetens skull hunnit bädda. Stjärnhimlen i mitt tak tillsammans med två adventsljusstakar, en ljusslinga och belysningen runt min spegel var det enda ljus som fyllde rummet och de stora flingor av snö som föll utomhus gav allt ett väldigt lugn. Killarna hade blivit förvånade över vädret medan jag fortsatte att förvånas över deras ankomst. De såg på medan jag klädde på mig inne i min lilla walk-in-closet och vi gick sedan ner till hallen, tog på oss jackor och skor och gick sedan ut i decemberkylan. Vi hade bestämt oss för att åka in till stan där vi skulle möta upp en ovetandes Anna. Hon och Harry skulle sedan få spendera tid tillsammans samtidigt som jag och Niall fick chans att göra detsamma. Jag låste dörren om mig innan jag följde efter killarna in i den svarta bil som stod och väntade på oss. En dryg kvart senare klev vi ur bilen och vandrade storgatan fram. Plötsligt kände jag hur någon knackade mig på axeln. Jag vände mig om och kände hur förvåningen steg. De andra vände sig om i samma ögonblick som jag gjorde det. Vad gjorde han här?

"She hung up the phone" svarade jag i försök att få mig själv att förstå vad som just hänt.

"And why is that?" frågade Louis undrande och kastade sig ner i soffan.

"Apparently I have found another girl, according to some newspapers" förklarade jag, mer för mig själv än för honom. 

Liam plockade snabbt upp telefonen ur fickan för att se vad det var som hon kunnat syfta på. Mycket riktigt fanns där bilder på mig tillsammans med Amy, en av mina absolut bästa vänner.

"So Amy is the girl" stakade Liam fram när han konstaterat det. "But you have been friends since forever?".

"She doesn't know that" svarade jag stumt. Jag hade aldrig haft tillfälle att berätta om Amy, hon hade aldrig varit ett aktuellt samtalsämne, det fanns liksom hundratusen andra saker som jag hellre hade pratat med henne om. Jag skickade iväg ett sms till henne för att förklara vad det var som hänt i försök att få henne att förstå. Bilderna på mig och Amy hade kommit ut som något helt annat än vad de var och fastän jag älskade Amy kunde jag inte för allt i världen tänka mig ett förhållande med henne.

Jag avbröts av att telefonen vibrerade till och det var hon. "Of course it was. x". Jag visste inte hur jag skulle tolka det. Jag fick inte över huvud taget någon känsla av att hon trodde mig samtidigt som jag kände hur oron började bildas i magen. Jag bestämde mig för att försöka ringa henne igen men efter några signaler ljöd upptagettonen. Jag försökte igen. Och igen. Och igen. Jag insåg att hon inte hade några planer på att svara på mina samtal så istället skickade jag iväg sms på sms där jag förklarade för henne hur ledsen jag var men att ingenting faktiskt hade hänt och att ingenting någonsin skulle hända. Jag kände hur mina bristande kunskaper på tjejer gjorde situationen så mycket mer komplicerad än den annars borde ha varit och jag kunde inte låta bli att känna mig dum och oerfaren. Men trots mina bristande kunskaper insåg jag att hon hade fått svårt att lita på mig, fastän jag kunde ge en rimlig, och sann, förklaring till bildernas existens. Louis förklarade att hon nog kände sig sårbar och att jag inte under några omständigheter fick ta avstånd om jag ville ha kvar henne, det skulle tydligen bara göra saker värre.

Jag funderade mycket och länge, försökte hitta något att säga, försökte finna något sätt att få henne att förstå. För även om hon nu påstod sig tro mig kände jag på mig att det bara var en vit lögn och att hon kämpade med att försöka förstå det själv, hemma i Sverige. Försöka förstå att jag faktiskt inte var intresserad av någon annan än henne, inte på det sättet som bilderna fått det att verka. När jag lyfte blicken från min telefon såg jag hur killarna tittade omsorgsfullt på mig. Deras manande blickar sa mig att jag borde berätta hur jag kände, på riktigt, medan jag inte visste hur jag skulle klara av att göra det. Jag ville ju inte komplicera saker desto mer, jag ville inte få henne att känna sig kvävd av mig och mina tankar. Men främst av allt vågade jag inte höra vad hon hade att säga. Tänk om hon skulle förklara för mig att det inte var någon bra idé, att alla dessa mil emellan oss skulle tära på det finaste jag någonsin fått hålla i mina händer. Jag ville inte förlora henne samtidigt som jag förstod att om jag inget gjorde kunde det vara slutet på det fina vi haft. Jag kände hur en hand plötsligt vilade på min axel och med ens kändes det så uppenbart vad jag skulle göra. Nu kunde jag bara hoppas att hon skulle förstå den sanning som jag velat förklara för henne. Jag kunde inget annat än hoppas att hon skulle vara redo att kasta sina armar om mig igen som hon gjort tjugo veckor tidigare. Jag lät tummarna vila mot telefonens skärm i några sekunder, vila medan jag gick igenom allt i mitt huvud igen. Det var så självklart, så fruktansvärt självklart.

P.s Jag har precis gjort i ordning kapitel 17 som är betydligt längre, bättre och mer välgjord än den här. Del 16 var dock tvungen att få komma upp och det känns som att jag är skyldig er det efter en sådan lång väntan. Ni äger som inte ens klagar! 

Kapitel 17 kommer upp inom de närmaste dagarna så håll utkik. 

PUSS! ♥ 

 

 

Juni hade övergått till juli och sedan augusti. Jag var glad över att få komma tillbaka till skolan igen, tänka på annat. Augusti blev september och oktober och titt som tätt föll det ner ett vykort i brevlådan, skickad från olika delar av världen. Det var Niall som, efter att ha anlänt till ett nytt ställe på sin turné, skickade iväg ett vykort till mig och berättade om allt som hänt. Vykorten tedde sig som kärleksbrev och jag började längta tills nästa skulle dimpa ner. Rom, Berlin, NYC, Sydney, Paris, Toronto, Madrid och Rio De Janeiro var bara några av alla de städer som kunde skymtas på vykorten adresserade hem till mig i Sverige. Hans handstil var magiskt fin och det första vykortet jag fått trodde jag först var från någon som ville skämta med mig. Det var först efter några brev som jag insåg att så faktiskt inte var fallet utan att det var Niall som själv skrivit de till mig,

Varenda ett var unikt, speciellt. Det enda som var detsamma var att han varje gång avslutade med:

"See you soon!

Love

Niall".

Jag kunde komma på mig själv sitta och läsa vykorten om och om igen, fastän jag redan memorerat varje ord som stod på det. Jag hade samlat dem i en liten låda som jag förvarade under min säng och var gång jag drog fram den kändes det lika fånigt. Men jag kunde inte hjälpa det! 

När november kom hade jag fått elva vykort utöver alla de sms från honom som fanns i min inkorg. Det hade inte passerat en dag utan att ett sms fanns var morgon jag vaknade och det hade inte passerat en dag utan att jag fått ett sms innan jag gick och lade mig. Däremellan inkom ofta en himla massa fler sms och jag svarade, lika ivrigt varje gång.

Jag vaknade upp den andra november och precis som alltid fanns ett sms för mig att läsa. Denna gång bifogade han en länk och bad mig att klicka på den. Tveksamt lydde jag hans uppmaning och kom fram till deras officiella hemsida. Jag funderade över om han skämtade med mig men jag var för nyfiken för att inte titta. Jag bläddrade ner en bit på sidan och förvåningen väckte mig. Där fanns nämligen en video med namnet "Little things" och vid det här laget tryckte jag bara på play för att få höra det jag trodde att det var. Mycket riktigt, det var den låt han sjungit för mig nästan fem månader tidigare. Tre minuter senare var den slut och som på signal ringde telefonen.

"Hallå?" svarade jag förvånat utan att ens ha tittat på displayen. 

"Have you seen it yet?" frågade han i andra änden.

Mungiporna drog iväg.

"Yes I have" svarade jag och fortsatte flina.

"Did you like it?" frågade han undrande.

Jag kände hur tårar av lycka var på väg ut och min hals blev alldeles tjock.

"Of course I did" svarade jag nästan snyftande.

"I thought that you maybe had forgotten all about it" antydde Niall.

"How could I?"

En stund av tystnad rådde innan jag avslutade med att säga att jag var tvungen att göra mig klar för skolan. Motvilligt påstod han sig förstå innan jag klämde ur mig ett "thank you, I do really like you". "Like I didn't know" svarade han stöddigt innan han medgav att han gillade mig med. Vi lade på och jag hoppade upp ur sängen för att verkligen förstå att detta hänt. Jag caps-lockade iväg ett sms till Anna och berättade om samtalet, om videon och om låten och plötsligt kändes det som att jag hade hopp.

Dagen passerade snabbt och ett antal timmar senare satt jag återigen i min säng med datorn i knäet och lät låten gång på gång strömma ut genom mina högtalare. Var gång kändes den bättre, finare, djupare och mer meningsfull än någonsin tidigare.

När jag vaknade nästa morgon och såg alla notiser på twitter förstod jag att något var fel. Bilder var bifogade där man skymtade Niall tillsammans med en tjej, vandrande på Londons gator. Jag kände hur det började bränna innanför ögonlocken och slängde upp datorn framför mig för att få se om det verkligen var sant. Till min stora sorg visade det sig vara det. Jag försökte intala mig själv att det aldrig fanns något löfte, det är klart att vi inte kan fortsätta såhär. Plötsligt ringde telefonen och Nialls röst hördes i andra änden.

"How are you?" frågade han glatt utan att ens hälsa först. Jag hann tänka att han ville försäkra sig om att jag inte visste något men tonen i hans röst fick mig att förstå att så inte var fallet. 

I försök att svälja eller i vart fall dölja gråten, klämde jag ur mig att allt var bra. Min röst skakade och lät inte vidare övertygande.

"Is something wrong?" försökte han. Jag nickade först men insåg att han inte kunde se mig. 

Jag funderade en stund innan jag svarade "you could have told me, I can take it. It's worse hearing it from someone else".

Jag hörde förvåningen i andra änden när han klämde ur sig ett "what" och just som Niall skulle svara på det jag sa viskade jag, mest på grund av gråten i halsen, att jag var tvungen att gå och lade sedan snabbt på luren. Ensam lämnades jag kvar med gråten och tystnaden som samtalet lämnat.