Hela flygresan hem satt jag som i trans och skådade på molnen som flöt runt utanför fönstret. Anna höll ett vakande öga på mig men jag låtsades inte om henne utan lyssnade bara på musiken som strömmade genom mina hörlurar. När vi landade på flygplatsen i Luleå kunde jag inget annat än att önska att flygresan skulle ha tagit längre tid. Jag var inte redo att komma hem och jag var inte redo att berätta för någon. Jag ville bara vara för mig själv. För ett ögonblick tänkte jag hoppa på första bästa plan till ett land långt bort men jag förstod att det inte skulle vara någon vits med det. Så småningom skulle jag ändå vara tvungen att återvända hem och då också vara tvungen att förklara varför jag flytt landet.

På parkeringen utanför stod två bilar intill ingången och väntade på oss, Annas mamma och min pappa. Jag vinkade trött åt Annas mamma innan jag kramade Anna hejdå och styrde stegen mot bilen där pappa väntade.

"Har du haft det bra?" frågade han när jag lastat in väskan i bagaget och hoppat in i framsätet.
"Ja, jättebra" svarade jag och tittade stumt ut genom rutan när vi lämnade KALLAX.
Pappa sneglade på mig och bestämde sig nog att det inte lönade sig att försöka trösta nu eller ställa massa frågor, han visste säkert redan hur det låg till med allt. Istället skruvade han upp radion där Taylor Swift sjöng genom högtalarna. Jag lutade huvudet mot bildörren och somnade inom loppet av några sekunder.

Direkt jag kommit hem hade jag gått upp på mitt rum och lagt mig i sängen. Precis när jag fått av mig alla kläder och på den stora sovtröjan kom mamma in i rummet med en stor kopp thé, tre olika sorters choklad och ett paket b&j. Hon satte brickan på sängbordet innan hon försiktigt satte sig på sängkanten.
"Det kommer att bli bra det här" konstaterade hon när jag tagit handen om koppens öra och försiktigt börjat smutta på den varma drycken. Jag nickade matt för att visa att situationen var lite ostabil just nu och att jag helst inte ville prata om det. Hon förstod nog min hint och sa istället åt mig att inte tänka mer på det nu utan att saker skulle lösa sig.

"Jag och pappa kommer vara här hela tiden och hjälpa dig. Om du har några frågor eller funderingar, tvivla inte på att fråga mig" sa hon bara innan hon vände sig om och gick ut ur rummet igen. Hade det varit en vanlig dag i mitt gamla vardagliga liv hade jag säkert tyckt att situationen med mamma varit pinsam, hon hade aldrig någonsin varit den som strykt mig över ryggen när jag inte kunnat sova eller torkat bort mina tårar när jag varit ledsen, men trots det kunde jag inte låta bli att känna mig tacksam. Det var så skönt att ha någon där, någon som inte skulle försöka bli av med mig. 

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Jag hade märkt hur magen växt för varje dag som gått och det fanns nästan inte ett enda plagg i min garderob som satt bekvämt längre. Jag, som var van vid att ha tajta jeans tillsammans med åtsittande tröjor, gick nu omkring i klänningar mest hela dagarna för att inte sjunka in i "jag-har-bara-på-mig-mjukisbyxor"-träsket. Mamma hade föreslagit en shoppingtur under gårdagens middag och klockan tolv nästa dag satt vi i bilen på väg mot storheden. Det var augusti och det myllrade av människor i klädbutikerna. Vi plockade på oss mammaplagg efter mammaplagg innan jag styrde stegen mot provhyttarna. Det tog längre tid än vanligt att få på sig allt, magen gjorde det så svårt att mamma vid ett antal tillfällen fick komma in och hjälpa mig. Efter det att vi gått till kassan där mamma bestämt sagt att hon skulle betala allt föreslog hon att vi skulle ta en fika på det närliggande caféet. Jag hade nickat hysteriskt åt idéen och insåg att det var länge sen det bara varit hon och jag och jag såg fram emot att sätta mig ner med henne och bara prata. Precis som vi satt oss ner vid det lilla bordet vid fönstret plingade telefonen till. Louis namn lyste upp displayen och jag kunde inte låta bli att undra vad han kunde vilja.

"Hey, how are you these days? Long time, no see! Well, I just wanted to ask you if you you're willing to come over here September 13 to celebrate Nialls birthday or just hang with us!  I don't wanna force you but, we miss you! So.. what do you say?"

Jag funderade en stund, bollade tankar fram och tillbaka i huvudet. Jag ville verkligen komma härifrån och det var väl ändå lika bra att passa på innan jag var för långt gången att jag inte ens fick flyga. Jag kände plötsligt hur självklart svaret var.

"Hey! Of course, I'll be there, but not for long".