Jag vaknade av att solen lyste in genom de transparenta gardinerna och dess varma strålar träffade mina ögon. När jag tittade över mot min vänstra sida såg jag hur Niall fortfarande vilade sitt huvud på kudden bredvid och jag kunde inte låta bli att försiktigt föra fingrarna genom hans hår. Han vaknade till och lyfte blicken mot mig, fortfarande med huvudet tungt på kudden, och jag viskade ett god morgon till honom och bemöttes av ett nyvaket good morning. Han lade sig på sida och håvade in mig intill sig så att vi låg ansikte mot ansikte. Jag strök mina fingertoppar över hans bara överkropp och kände mig lyckligast i världen, fastän jag om bara några timmar skulle vara tvungen att åter lämna honom och återvända hem igen. Det kändes nästan som att han kunde läsa mina tankar när han tog till orda.

"Do you have to leave today?"

Jag fortsatte att följa mina fingrar med blicken när de gled ner mot hans arm.

"You know I do"

"Why don't you move in with me?"

"You're crazy"

"I'm serious, I would love to wake up next to you every morning".

Han höll min blick i ett stadigt grepp med sin tills jag blev för generad och vek bort den. Jag sträckte mig istället ur sängen för att nå bhn och en av Nialls vita tröjor och drog på mig det under täcket. Jag gjorde en snabb visit i badrummet för att borsta igenom mitt ännu så lockiga hår för att sedan tassa ut ur sovrummet för att möta Liam och Harry i köket. De granskade mig samtidigt som de frågade hur jag sovit. Jag mumlade till svar samtidigt som jag plockade upp en pannkaka från tallriken bredvid spisen och förde den till munnen.

"How about you?" frågade jag sedan artigt tillbaka när jag svalt tuggan. De nickade bara långsamt och flinade när jag började lasta upp frukt på ett fat. De satte sig bredvid mig vid bordet och började också de roffa åt sig av den serverade frukosten. Precis när de var som mest upptagna ställde jag den där frågan jag så himla länge velat ställa men aldrig riktigt vågat.

"How many has been here like me?"

De tystnade och vända sina blickar mot mig.

"What do you mean?". Liam hade brutit tystnaden som varat i något som kändes som en evighet.

"How many girls have Niall been with?" fortsatte jag.

De tystnade igen och tittade på varandra som om de skulle resonera sig fram till ett svar.

"I would ask Niall but it feels so wrong, you know" sa jag och tittade på dem, försökte få dem att berätta för mig. Dolde de någonting?

"I'm not sure..." började Harry men mer hann han inte innan det hördes en röst från dörrvalvet.

"Not sure of what" frågade Niall när han satte sig bredvid mig.

"Nothing" mumlade jag och började äta på vindruvorna.

Han tittade på mig med sin allvarligaste blick innan jag reste mig upp för att förklara att jag borde göra mig i ordning och lämna samtalet för att återuppta det någon annan gång. Jag pussade Niall på kinden innan jag rusade in till vårt rum där mina kläder fortfarande låg utspridda över golvet.

Klockan två stod jag åter i hallen med mina vita converse på fötterna, skinnjackan över axlarna och resväskan i handen. Fem av de bästa människorna i världen stod framför mig och var redo att ge mig en sista kram innan jag skulle gå ut genom dörren och försvinna ut i staden, ut bland alla människor och ut bland allt det vanliga. Sist att krama mig var Niall och jag bävade mig nog lika mycket som honom att behöva göra det. Ta det där sista farvälet och få sakna honom i flera månader igen. Nu kunde jag dock inte vänta längre, tiden hade rusat iväg och jag hade dubbelkollat att jag hade biljett, pass och plånbok med mig säkert fem gånger redan. Jag satte min ena hand på hans kind och mötte honom i en kyss, en sådan som man aldrig ville skulle ta slut. De andra stod obekväma på sidan och försökte verka obrydda, utan några som helst goda resultat.

På väg ner i hissen proppade jag hörlurarna i öronen och gick självsäkert ut genom bakdörren, krigade mig igenom folkmassan på framsidan innan jag fortsatte ut på gågatan. Jag hade ingen lust att svara på frågor nu och de mörka rayban-solglasögonen gjorde det svårt att känna igen mig. Genom hörlurarna ljöd Olly Murs omlott med Ed Sheeran när jag vandrade kullerstensgatan fram. Ensam men självsäker.  

Mina mungipor hade stelnat uppe vid öronen när sista tonen spelats och det var först när Niall kom fram till mig och gav mig en lätt puss som jag kände hur ont det gjorde i mina kinder. Han greppade min hand i farten och drog med mig bak i logen där alla applåderade åt varandra för en lyckad show. Konversationen mellan killarna pågick för fullt och snart kom managern in för att gratulera till ännu en fantastisk konsert. Han berättade också att vakterna haft fullt upp med att bära bort paralyserade tjejer från publikhavet och att atmosfären innan konserten hade varit hysteriskt. Killarna log nöjt där de stod med sina vattenflaskor och uppmärksamt lyssnade på vad alla hade att säga.

En halvtimme senare hade alla packat ihop sina saker och vi var redo att återvända till hotellet. Klockan var just efter elva när vi ännu en gång hoppade in i bilen där det samtalades livligt. Jag kände hur jag fått en dos av deras adrenalin och hängde vant med när samtalsämne gång på gång byttes till ett nytt. När vi klev ut på bakgården till hotellet åkte vi raka vägen upp till den stora sviten. Planerna om att gå ut och fira hade avfärdats av vakterna som påstod att trycket var alldeles för stort utifrån. De, eller vi, skulle kunna skadas av alla de hundratals, ja tusentals, tjejer som nu åter stod utanför hotellets entré och febrilt hoppade och vinkade i hopp om att få en skymt av någon dem. Säkerhetsvakter tillsammans med poliser hade fullt upp med att blockera entrén och försöka få bort så mycket folk som möjligt från gatorna. Stockholm hade invaderats av directioners och enligt twitter nådde hysterin nya gränser.

Hissens dörrar åkte åter upp och vi kunde kliva ut i den folktomma korridoren. Någon öppnade dörren in till sviten och vi klev in och drog hastigt av både jackor och skor för att tillsammans dumpa våra trötta kroppar i den stora soffgruppen. Niall satte sig tätt intill mig och jag lyfte upp mina ben i hans famn där jag lutade ryggen mot ena armstödet. Liam och Zayn hjälptes åt att plocka fram saker från köket men det var först när de stora paketen B&J kom fram som de fångade min uppmärksamhet. Det var nog inte hungern i sig som spelade in utan det faktum att adrenalinet i våra kroppar nu tagit slut och lämnat oss tomma på energi. Jag matade duktigt Niall med en stor sked glass och han log bara mot mig och gav ifrån sig nöjda läten och åmade sig när han ville ha mer glass.

Klockan närmare sig halv två på torsdagsmorgonen och vi bestämde oss för att dra oss undan, in till oss. Niall bar iväg mig och jag vinkade godnatt till de fyra andra där satt fast i honom med mina fötter säkrade bakom hans rygg.

Han släppte försiktigt ner mig på rygg i sängen och stängde dörren innan han kom krypandes över mig. Jag fnittrade till när han kysste mig över halsen innan han fortsatte upp till mina läppar och fick mig att tystna. Jag placerade mina händer vid hans nacke och drog honom närmare intill mig så att hans kropp formade sig efter min. Jag började dra av hans t-shirt och han hjälpte till efter bästa förmåga och var, om än för en sekund, tvungen att lämna mina läppar. När min tröja och mina byxor kastats iväg mot golvet och hans chinos efter dem kröp vi ner under täcket. Fönstret stod lite på glänt och den kyliga majluften smet in i rummet och gav mig gåshud över min numer bara kropp. Nialls händer närmade sig min mage och jag stannade kyssen för hejda honom. You know you're not allowed to touch that flåsade jag. Han låtsades inte om mig utan placerade sina händer där ändå.You're perfect flåsade han tillbaka och bara därför vågade jag låta hans händer stanna kvar där. Hans händer fortsatte ner över mina höfter och han flyttade oss i en bekväm rörelse så att mitt huvud nu fick stöd av kuddarna i rätt ände av sängen.

Hans hjärta slog snabba slag mot min bröstkorg när han försiktigt förde sina händer mot linningen på mina trosor. Andetagen, de varma och fuktiga, träffade den bara huden på min hals och fick mig att rysa till i hela kroppen. Hade jag lyssnat det minsta lilla på omgivningen skulle jag ha hört hur sirener ljöd sju våningar längre ner. Hur tjejer skrek. Hur Liam skrattade ljudligt från andra sidan dörren. Men jag hörde inget av det. Det enda jag hörde var Nialls andetag i kombination med mina. Hur våra hjärtan slog i otakt. Det enda jag hörde var mig själv. Och honom. 

Jag förstod att mamma hade haft ett allvarligt snack med hela släkten medan det att jag sagt hejdå till Niall. Jag visste inte exakta hennes exakta ord, förstås, men jag kunde ana att hon bett dem att hålla sig utanför hela Niall-dramat. Trots det verkade min nyfikna släkt inte kunna hålla sig borta från frågan, de var bara tvungna att få reda på allt som hade med min nya pojkvän att göra. Jag hade nämligen aldrig någonsin presenterat någon för dem som varit annat än min vän så någonstans kunde jag ändå förstå deras entusiasm.

Mina syskonbarn frågade fnissande om jag fått "killbasiller" och mina farbröder och systrars respektive sa att jag skulle vända mig till dem om han någonsin gjorde mig illa.

"Då får de med oss att göra" skämtade de lite halvt ironiskt och spände musklerna för att visa vad de skulle ställa till med om han någonsin skulle såra mig.

Januari, Februari, Mars och April hade passerat långsamt. Dagarna blev allt längre och gjorde det lättare att överleva och de allt ljusnande nätterna gav mig hopp om att sommaren var på väg. Samtalen och smsen från Niall kom med jämna mellanrum utan att de kändes påtvingade och jag försökte att fästa blicken på åttonde maj då jag skulle få träffa honom igen.

Rätt vad det var kom den där majdagen. Den dag jag satte mig på flyget mot Arlanda, Stockholm och dagen då jag skulle få återvända till Nialls trygga famn. När pappa släppte av mig på flygplatsen och kramat mig hejdå tog jag min svarta resväska på hjul och banade väg mot säkerhetskontrollen. På flygplatsen var det lugnt och jag fick bara vänta drygt tio minuter innan jag och övriga passagerare kunde kliva på planet som skulle ta oss till huvudstaden. Efter en timme och tjugo minuter klev jag ut och tog Arlanda Express in till staden och överallt hade jag undrande blickar fästa mot mig. Storstadsluften slog emot mig och kändes ovan och skrämmande mot min hud men var ovanligt varm och välkomnande.

Jag började blicka ut mot det rusande folkhavet och såg ett välbekant ansikte bredvid fyra muskulösa män. Niall hade både solglasögon och en färgglad keps på sig när han skyndade fram till mig för att håva in mig i sin famn. Han höll mig där i några sekunder för att sedan fläta in sin hand i min och följa med livvakterna ut till en bil som stod på tomgång. När vi skyndat in i bilen och stängt dörren om oss satte han försiktigt handen på min kind innan han lät sina läppar träffa mina.

"Hello to you too" log jag.

"Hello" viskade han tillbaka.

Bilen tog oss till baksidan av ett hotell jag aldrig sett förut och vi rusade upp till hotellrummet som låg på högsta våningen och stormade in för att möta Harry, Zayn, Louis och Liam.

"Hi guys!" ropade jag och kunde se hur alla fyra skyndade mot mig för att, en efter en, ge mig kramar och lyckönskningar. Jag log förtjust och berättade hur mycket jag saknat dem också och hur kul det var att träffas igen.

Jag visste att vi skulle vara tvungna att åka igen om fyrtio minuter och fick, så artigt jag kunde, förklara att jag var tvungen att göra mig klar. Niall visade mig vårt rum, ett rum vi tydligen skulle dela, innan han kastade sig på sängen. Jag drog snabbt upp dragkedjan på resväskan och fiskade målinriktat upp de saker jag letade efter. De mörka jeansen med hög midja, den tajta, vita spetströjan med bar rygg och slutligen ett par JC i samma mönster som tröjan. Jag kopplade in kontakten till locktången i eluttaget bredvid spegeln och rusade in i badrummet för att dra på mig alla kläder och bättra på sminket. Tio minuter senare satt jag med benen i kors på golvet och gjorde vant lockar i mitt redan något vågiga, långa och ljusa hår. Niall betraktade mig förundrat från sängen och jag skrattade bara när jag såg hur hans blick följde mina rörelser med locktången.

Snart låg allt mitt hår vilande på mina axlar i jämna och till synes naturliga lockar. Jag sprayade försiktigt lite hårspray i håret för att få det att hålla hela kvällen innan jag knöt på mig mina skor. Skorna gjorde mig drygt elva centimeter längre mot för vad jag brukade vara vilket betydde att jag nu var i nästan jämnhöjd med Niall. När jag var klar stod jag och speglade mig i den stora spegeln för att fixa med än det ena, än det andra innan Niall bad mig att komma till honom. Jag närmade mig honom med långsamma steg och när jag var på räckvidds avstånd ifrån honom drog han in mig nära intill sig.

"You look beautiful" viskade han och drog med sina fingerspetsar längs min bara handled. Min parfym, den där med vanilj, blandades med hans och skapade otippat nog en perfekt kombination i rummet.

"Yeah, yeah, save it" skämtade jag och gick för att öppna dörren då jag tyckte mig ha hört en häftig knackning. In kikade Liam för att berätta att vi skulle börja åka så jag drog Niall med mig förbi uppehållsrummet och ut i hallen där de andra väntade. Jag drog varsamt på mig jackan och lyfte försiktigt på lockarna för att inte förstöra dem innan vi, en efter en, spatserade ut i korridoren mot hissarna som låg belägna i andra änden. Vi fick ta bakdörren, den genom hotellköket, för att komma ut till den stora vanen som stod parkerad. Vid huvudentrén skrek tjejer med ljusa röster och viftade med skyltar i regnbågens alla färger och jag kunde inte låta bli att undra hur de kunde veta så mycket om killarna, hur fick de reda på allt?

En kort bilresa senare stod vi utanför bakdörren till Friends Arena och följde efter några män i vaktuniform in i byggnaden. Jag försökte hålla låg profil och satt placerad i den stora soffan i killarnas loge under tiden de hade ett sista soundcheck. Några fans stod redan exalterade längst framme vid stängslet och lyssnade när killarna fånade sig på scen. Jag fick sen veta att tjejerna som redan befann sig i arenan hade köpt VIP-pass och det var bara en del i hela VIP-upplevelsen. Jag himlade med ögonen, mest som en gest för mig själv då ingen annan fanns där att se mig.

Femton minuter innan konserten började och förbandet dragit sig av scenen stod killarna och hoppade upp och ner framför mig. Harry fixade otåligt sina lockar i en helkroppsspegel som satt fast på ena långsidan i logen och Louis pratade i telefon med någon som jag uppfattade var hans mamma. Ljudet från publiken trängde sig in genom den stängda dörren och gjorde antagligen att adrenalinet rusade ännu häftigare innanför killarnas vältränade kroppar.

Tre minuter innan de skulle komma inspringande på scen stod de uppställda längs med scenens två kanter, jag inte långt ifrån Niall. Harry och Niall stod längsmed den ena sidan, Zayn, Louis och Liam längs den andra. De stod undangömda från publiken, de var taggade, fyllda av adrenalin.

När deras introduktionsvideo nästan var slut och bara sekunder återstod tills de skulle vara tvungna att springa iväg till tonerna av Up all night gav Niall mig en oväntad kyss.

"I'll save it for tonight" var det sista jag hörde honom säga innan han stod ute på scen framför ett trettiotusen-tal människor. Jag stod kvar vid sidan och såg hela framträdandet.  

"Merry Christmas" viskade han när han såg att han fått min uppmärksamhet.

"Merry Christmas" viskade jag.

Jag visste att han skulle åka snart, lämna mig ensam kvar här bland snö och kyla. Vi hade bara spenderat en dag tillsammans. EN dag. Men det tycktes inte spela någon roll, allt hade varit bättre än alla drömmar jag någonsin drömt, sammanlagt, och fastän det fortfarande inte fanns några löften uttalade i ord kändes det som att det var på riktigt, allt det där. Jag satte mig sömndrucket upp i sängen för att ta på mig de numer torra kläderna som hängde i badrummet. De tajta, svarta jeansen satt ännu tajtare idag och den luftigt stickade tjocktröjan med den djupa u-ringningen i ryggen kändes hårdare mot för igår. Kläderna luktade dock fortfarande av vaniljparfymen jag använt under gårdagen och mitt rena hår dansade över min bara rygg när jag hoppade upp i Nialls famn.

"Do you have to leave me?" gnällde jag.

"You know that I don't want to" tröstade han.

Jag borrade in mitt ansikte i hans axel och andades in den välbekanta doften av hans parfym.

"'Please don't do that, I'll cry" stönade han mer eller mindre ironiskt. Jag svarade genom att krama honom ännu hårdare.

Han hade envisats om att jag skulle följa med till flygplatsen för att ta avsked där. Jag hade gång på gång avböjt inbjudan, försökt förklara vilken dålig idé det var men han var envis och jag hade till slut gått med på det, fastän jag förklarat att rykten skulle bli spridda och att han skulle hamna i trubbel.

De tjugo minutrarna som återstod tills vi var tvungna att springa ner till entrén spenderade vi i sängen. Jag hade först tvekat till att ens återvända till de mjuka lakanen då jag visste att det skulle sluta med att vi fick kämpa oss upp sen och komma fem minuter sent till skjutsen som skulle vänta utanför. Jag hade ställt mig med armarna i kors och totalt vägrat att närma mig högen med täcken och kuddar när Niall kom upp bakom mig och med ett bestämt grepp om mig lyfte mig dit. Jag fnittrade förtjust när han borrade in sina fingrar i min midja samtidigt som jag mellan varven försökte förklara att han inte skulle röra mig. Han låg över mig och höll mig i ett försiktigt men stadigt grepp. I en undanmanöver puttade jag undan honom med höften så att jag hamnade överst, en grej jag lärt mig på självförsvarslektionen vi haft i skolan för något år sedan. Jag triumferade stolt där jag satt, grensle över honom, och han lät mig hållas och låg duktigt kvar.

Jag kände hur det vibrerade i bakfickan vilket Niall tydligen också noterat.

"Your ass is ringing" utbrast Niall och jag fiskade vant upp telefonen ur bakfickan och svarade skrattande. På andra sidan hördes Harrys röst där han berättade att vi hade två minuter på att ta oss ner till entrén innan de skulle åka utan oss. Jag lade på mitt i hans mening om att de hade flyg att passa och människor att träffa och vände istället blicken mot Niall och förklarade vår situation. Han stönade och satte sig hastigt upp och styrde stegen mot hallen, med mig fortfarande i min famn. Jag stretade emot så mycket jag kunde innan han släppte ner mig på hallgolvet så att jag skulle få ta på mina skor ifred. Jag knöt mina fodrade dr Martens runt fotlederna, drog på mig min tjocka vinterjacka och stängde den ända upp i halsen, dubbelkollade så att jag hade telefon och hemnycklar i fickorna och följde sedan efter Niall ner. Ner till entrén och ut till bilen där Harry redan satt tillsammans med en tystlåten chaufför. Till min stora förvåning såg jag inte Anna och jag antog att det kunde vara en bidragande faktor till hans lätta irritation. Jag hälsade lätt på honom och han mumlade någon ursäkt om att han varit så irriterad samtidigt som bilen började rulla ner för gatan.

Nialls hand var ihopflätad med min hela vägen till flygplatsen och jag satt med huvudet lutat mot hans axel under tiden som killarna berättade hur deras kommande veckor skulle se ut. Dublin, Paris, New York, Brasilien och Australien. De skulle turnera i många månader med deras nya album och alla konserter var slutsålda för länge sedan. Jag kände mig stolt över hur mycket de åstadkommit samtidigt som det gjorde ont i mig när jag tänkte på hur länge det skulle dröja tills vi skulle ses nästa gång. I maj hade vi dock bestämt att jag skulle flyga ner till Stockholm för deras enda konsert i Sverige och fram tills dess fick vi helt enkelt längta som vi alltid gjort förut.

Jag kunde plötsligt känna att bilen bromsade in och jag förstod att vi var framme vid flygplatsen. Vi gjorde oss redo att hoppa ut i den kalla vinterkylan.

Flygplatsen var proppfull men Niall höll mig fortfarande hårt i handen där han banade väg efter livvakter och poliser. Jag gick precis bakom honom, nervös med blicken fäst på min hand i hans, och fick skydd av alla fotoblixtar som kastade sig över honom och Harry så fort människor insett vilka de var. Vakterna hade svårt att hålla bort alla fans som skrek i både frustration och förtjusning och det var först när Niall plötsligt stannade framför mig som jag tittade upp. En handfull reportrar från några tidningar hade lyckats kriga sig fram till vår sida och stod med ens framför oss och blockerade vår väg till säkerhetskontrollen.

"Who is this girl you're with". En kvinna med mörkt lockigt hår såg frågande på oss med ett anteckningsblock i den ena handen och en penna i den andra. Fastän skriken var precis lika höga och gälla som förut kändes det som om folkhavet stod och höll andan och en absolut tystnad inföll. Jag svalde, hårt, och det kändes med ens som om alla hörde hur hårda mina andetag lät. Det kändes som en oändlig tystnad. Jag blickade tillbaka ner mot golvet och inspekterade mina skor. Jag skämdes, men jag visste inte varför, och jag led av att stå där i folkmassan fastän jag hade Nialls hand i min. Jag kände hur jag började orma mig, ville krypa ur min kropp och begrava mig någonstans långt under jorden. Niall vet inte vad han ska svara tänkte jag. Han vill inte svara. Precis när jag tänkt klart min mening kände jag hur Niall kramade min hand hårdare i sin.

"She's my girlfriend" förklarade han sedan. Sakligt, glatt och nästan stolt. Eller det var vad jag inbillade mig i vart fall. Jag ville begrava mitt ansikte på hans axel i det tjocka vinterfodret på hans jacka men insåg att det inte skulle göra någoting bättre. Istället såg jag upp, bara på honom, och plötsligt kunde jag åter höra alla människor som skrek omkring oss. Men det spelade ingen roll, han höll fast mig i sin blick och log mot mig med ett leende jag inte ens visste att jag sett förut. Jag log tillbaka, betydligt mer stelt och betydligt mindre kärleksfullt än vad jag planerat i mitt huvud. Han drog mig intill sig och lät alla ta sina bilder medan han fortfarande hade blicken fäst i mig. Mina tankar hade hunnit vandra någon helt annan stans...

 "What?" fnittrade jag genant.

"It's just. You...".

"Me what...?". Jag kände mig nästan lite orolig och bekymrad och försökte att fånga upp hans blick för att tvinga honom att svara.

"I just can't explain, it's just YOU". Han lade extra betoning på ordet you och jag kastade generat blicken mot det vita hotelltäcket och låtsades släta ut det framför mig.

"It's a good thing!" var han snabb med att tillägga och jag skrattade till och nickade lite desperat samtidigt som jag drog i ärmarna på min lånade tröja och utan betänksamhet kastade mig om halsen på Niall. Han var snabb med att omfamna mig som svar varpå jag tog ett hårdare tag om honom. Han strök mig över ryggen och tystnaden som svepte över oss var varken obekväm eller stel. Jag släppte taget om honom men höll fortfarande mina händer om hans nacke.

"You are like the greatest guy ever"förklarade jag och jag kunde se hur han plötsligt började att le innan han svarade att jag inte var så dålig jag heller. Jag flinade och böjde mig fram för att, för första gången någonsin, ta initiativ att låta mina läppar möta hans. Kyssen varade länge och än en gång bubblade ett lyckorus genom hela min kropp. Det var så underligt hur en kille aldrig någonsin fått mig att känna sådär så som han gjorde. När våra läppar lämnat varandra drog jag handen genom hans ljusa hår och kände hur mina mungipor levde sitt egna liv. Niall lade sin ena hand på mitt vänstra skulderblad och placerade mig i liggande läge på sängen samtidigt som han lät den andra handen vila på min ena kind när han kysste mig. Kyssarna blev allt intensivare och jag kände hur lyckoruset stegrade när jag förstod vad det var som var på väg att hända. Han lyfte blicken och tittade något frågande på mig för att leta efter mitt godkännande. Jag nickade bara försiktigt för att visa att jag var okej samtidigt som jag drog av hans tröja som svar. Hans vältränade magmuskler skymtades och jag flinade nöjt när jag drog mina fingertoppar över dem. Han mötte mitt leende med ett lika stort samtidigt som han försiktigt hjälpte till att dra av hans huvtröja som prydde min kropp.

Jag kunde känna hur han nervöst fipplade med spännet på min bh och det dröjde inte länge innan han fått upp det och kastade ner den på golvet tillsammans med alla de andra klädesplagg som låg utspridda. Inget förutom naken hud återstod under det stora, fluffiga täcket. Jag andades häftigt, jag var så nervös och spänd att min rygg inte kunde slappna av fastän jag låg på den mjuka sängen. Jag gjorde några halvdana försök till att ta ett djupt andetag men flåsade gång på gång ut luften i ren frustration.

Ingen hade någonsin varit såhär nära mig förut. Aldrig någonsin hade jag låtit någon komma mig såhär tätt inpå. Visst, folk hade försökt, folk hade testat och folk hade misslyckats. Men det var inte mer än så, det hade aldrig varit mer än så. Jag visste ingenting om någonting av det här. Det var så det kändes.

Det var mörkt i rummet men fastän Niall inte kunde se mer än min siluett kunde han tydligen känna att någonting var fel.

"Do you want me to stop?". Han vilade hela sin kroppstyngd på sina två armar han nu placerat på varsin sida om mig.

Jag skakade på huvudet. Jag ville, mer än jag någonsin velat någonting med någon annan. Men jag vågade inte. Jag hade aldrig gjort det förut.

Jag kunde känna hur Niall granskade mitt ansikte med sin blick samtidigt som hans andetag blev allt mer regelbundna.

"If you don't want to, we don't have to you know...". De sista orden uttalade han så tyst att jag inte ens kunde urskilja dem.

Med ens kände jag mig säkrare, modigare, bättre. Jag svarade med att hasa mig upp en bit genom att stödja min tyngd på mina armbågar. Jag låg närmare hans kropp nu. Om jag bara andades ut så hävdes bröstkorgen upp så pass mycket att mina bara bröst snuddade vid hans kropp. "Are you sure?". Jag nickade. Jag kände mig plötsligt ivrig. Jag ville ha honom nu. Bara honom. Jag vickade bak mitt huvud och kände hur några av mina hårlockar kittlade mig på ryggen. Jag log. Jag la mig försiktigt ner igen och Niall följde efter på lika stort avstånd. Hans beröring fick mig att slappna av helt och hållet, den gjorde att jag till och med vågade släppa ena handen, som jag haft placerad på hans kind, och långsamt föra den mot slutet på hans rygg.

Nästan utan att jag hunnit märka det plockade han upp en kondom ur något som jag antog var hans byxor från golvet och jag log åt tanken att han varit så pass självsäker att han förvarat den där. Eller var den tänkt till någon annan, någon annan gång? Fanns den bara där uti-fall-att? Innan jag hunnit tänka vidare på alla de hundratals möjliga orsakerna hade han försiktigt brutit upp förpackningen och trätt på den. Med ens glömde jag alla tankar, för första gången någonsin fanns där bara han och jag. Både i rummet och i mitt huvud.

"I should go home" viskade jag. Det hade gått minst tjugo minuter sedan jag halvt trött, halvt utmattad lagt mig bredvid honom i sängen. Ingen hade sagt ett enda ord och det enda som hördes var ett elements termostat som stundtals klickade.

"It's a storm outside" manade han. "Please, stay the night"

Jag flinade. "I don't have the answer to that". Han förstod vad jag syftade på och insåg nog att han redan lyckats övertala mig tillräckligt. Faktum var att jag faktiskt hoppats att han skulle säga just det så jag plockade lite för snabbt upp telefonen från golvet och slängde iväg ett sms till mamma där jag berättade att jag inte skulle komma hem ikväll. Snön utanför hade ju faktiskt tätnat och jag skulle troligtvis inte komma hem ikväll ändå. Jag var dock snabb med att återvända tillbaka till hans famn, tillbaka till värmen och tryggheten.

Han hade satt sig upp och åt återigen av all den frukt som blivit placerad på sängbordet. Jag sträckte mig över honom för att nå skålen med mango men han hann före mig, tog tag i mina höfter och drog mig intill sig. Jag skrek till i förvåning innan jag, stöttande på mina ben, satte mig på honom. Jag böjde mig fram, mot honom, för att möta hans blick med min, komma honom närmare. Innan han hann röra mig med sina läppar kastade jag håret bakåt och satte mig upp igen, räckte mig efter skålen med mango och satte mig återigen över honom. Bara för att retas. Jag flinade hånfullt mot honom innan jag gav med mig och matade honom med en mangobit.

Jag hade, redan när jag kommit in i rummet, lagt märke till den gitarr som stod lutad mot byrån i hallen och jag bestämde mig för att lämna den varma sängen för att hämta den. Jag tog ett skutt och fortsatte vidare innan jag, med gitarren i handen, rusade tillbaka till Nialls famn. Jag räckte över gitarren till honom innan jag ödmjukt frågade om han kunde spela något för mig.

"What do you want to hear?"

"I don't know, just something".

Jag låtsades fokusera på en vindruva som jag höll i min hand för att ta bort pressen från honom. Jag inspekterade den noga ända tills dess att Niall börjat spela på den välstämda gitarren och jag kunde luta mitt huvud mot den ena handen med det tjocka täcket om mig. Mitt hår hade hunnit torka och lockarna vilade naturligt kring axlarna och luktade gott av schampo. Jag lekte med håret under tiden som han spelade de låtar jag inte kunde och nynnade omedvetet med till hans sång.  

Previous:

"But what?"

"But sometimes I feel kind of jealous when all of those pretty girls screams your name and wants the perfection that you are" erkände jag.

Niall fick mig att lyfta huvudet genom att lägga sin fria hand under min haka och försiktigt föra min blick i hans riktning. Han fuktade läpparna mot varandra, andades ut varm luft som träffade min kind innan han öppnade munnen: 

"They should be jealous of you instead". Hans röst var mjuk men självsäker och just som jag blinkade till var han alldeles framför mig och pussade min panna. 

Jag började le som ett fån, hur kunde han alltid säga de bästa sakerna och göra de bästa gesterna när jag var som mest osäker? Mina ben letade upp hans under täcket och virade in sig där. Are you cold frågade Niall och jag nickade. Han drog mig närmare intill sig och placerade sina varma händer på min ännu så kalla kropp. Jag rös till när jag kände hur värmen började sprida sig genom varje liten blodådra samtidigt som han berättade om hur han spenderade sina traditionella jular. Hans beskrivningar fick mig att le förnöjt samtidigt som jag bad honom att berätta mer och mer och mer. Hans irländska accent blev som till en melodi och jag njöt av att bara lyssna på det samtidigt som han strök min arm med sina fingertoppar.

Mitt i en av hans berättelser knackade det plötsligt på dörren och in kom Harry och Anna. De hejade glatt på oss innan vi bad dem att slå sig ner på sängen mittemot oss samtidigt som jag diskret satte mig tillrätta i sängen. Vi frågade hur deras dag varit och de berättade om allt de hunnit med under dagen innan de tittade på oss och frågade samma sak. Vi turades om att kortfattat berätta allt det som hänt innan vi hörde hur mamma ropade att det var mat från nedervåningen. Vi kravlade oss upp ur sängen innan vi banade väg nerför trappen. Arton trappsteg senare gick vi mot köksbordet där jag placerade mig intill Niall, mittemot Harry och Anna. Samtalet runt middagen hölls på engelska och jag kunde inget annat än känna mig lite stolt över min familj som skötte sig så bra. De ställde artigt frågor till både Niall, Harry och Anna och svarade minst lika trevligt när någon av de nämnda tre ställde en fråga. Jag flinade mest hela tiden, åt den absurda situationen och åt hur lycklig jag kände mig över att vara vän med de människor som satt placerade runt det stora köksbordet. När drygt två timmar passerat och efterrätten bestående av glass och mängder med fika försvunnit från skålarna på bordet tackade vi för oss innan rörde oss mot hallen och våra ytterkläder. Vi skulle som bestämt åka tillbaka mot stan och mina föräldrar ropade goodbye till oss innan vi smällde igen ytterdörren och åter var ute i den friska luften.

Bilen stod på tomgång och lamporna lyste upp den annars så mörka uppfarten. Jag klev in i bilen efter Niall, tätt följt av Anna och Harry och chauffören hejade genom en nickning i backspegeln. Anna och Harry skulle fortsätta bort mot Annas familj medan jag och Niall lät saker förbli oplanerade.

Vi blev avsläppta på en öde parkering, mitt i snöstormen, för att vandra vidare in mot gågatan. Vi vandrade förbi en liten affär för att köpa frukt, godis och thépåsar för att sedan fortsätta bort till hotellet där Niall och Harry bodde. Täckta av snö tog vi hissen upp till våningen var rummet var beläget innan han låste upp dörren och vi kunde kliva in i värmen. Vi kastade av oss alla de snöfyllda ytterkläderna på stolen i hallen och vandrade sedan in i rummet för att se hur stormen utanför fönstret hade tätnat. Snön, som tinat innanför mina kläder, kylde hela mig, trots att rummet var varmt, och Niall erbjöd mig att ta en dusch. Jag tackade vänligt ja innan han visade mig in i badrummet, plockade fram en stor handduk och sedan gick ut ur rummet. Jag tog långsamt av mig alla kläder och klev sedan in i duschen och lät varmvattnet skölja över mig samtidigt som samtalet med Niall fortsatte på andra sidan dörren. Fem minuter senare hade jag hunnit schamponera håret och sköljt bort all tvål från kroppen. Jag torkade bort det värsta av vattnet från håret som lämnades lockigt, tog på mig mina mintgröna trosor i spets och min bandlösa bh tillsammans med tjocksockarna och lindade sedan handduken tätt om mig innan jag klev ut i rummet igen. Jag skakade av köld och Niall, som såg mig vibrera av kyla, kastade en av sina tjocka huvtröjor till mig. Jag släppte handduken så att den föll mot golvet för att sedan dra tjocktröjan över huvudet och låta mitt fuktiga hår vila på mina axlar och ner över ryggen. Mina ben var fortfarande rätt bruna efter sommarens långa dagar på stranden och väldigt lena efter duscholjan jag använt dagen innan och jag kunde se hur Niall granskade mig uppifrån och ner. Han hade hunnit ta på sig mjukisbyxor och en vanlig t-shirt under tiden jag varit i duschen och frukten, godiset och théet låg på en bricka på sängen. Jag kröp ner under täcket och såg på när Niall hoppade ur sängen för att låsa ytterdörren innan han fortsatte bort till min sida. Vi började äta av mangon, jordgubbarna och vindruvorna samtidigt som jag försökte lära honom några ord på svenska. Med mer eller mindre goda resultat frågade han plötsligt vem fotografiet på pianot hemma föreställde.

"That's my brother" svarade jag kort och tittade ner i koppen i hopp om att han skulle lämna ämnet. Hur fasen kunde han ha sett det? 

"Oh, is he coming home for Christmas?" frågade han igen och tittade på mig och försökte le.

"I wish" fnyste jag och så fort jag hört hur dryga orden jag uttalat lät var jag tvungen att försöka rädda situationen. "He died when I was four"

Jag gissade att det inte var ett svar han förväntat sig då jag kunde höra hur han drog efter andan i en bekymrad suck innan han frågade vad som hänt. Jag förklarade i stora drag om den där novembermorgonen för snart fjorton år sedan när Magnus hostade sådär mycket blod och aldrig riktigt slutade. Hur mamma och pappa drog med honom ut i bilen för att åka mot sjukhuset och om hur jag stod i trappen och hindrades av mina syskon från att springa efter honom. Jag berättade om tomheten och om sorgen som höll oss i ett järngrepp i över ett år och som hindrade oss från att kunna leva på riktigt igen. Tårar hade på något märkligt vis hittat sin väg ut genom mina tårkanaler och bildade små täta floder längs med mina kinder. Jag kunde se hur Nialls ögon var blanka samtidigt som jag försökte hålla mig i balans, förgäves. Niall drog mig närmare sig, så att jag var placerad mittemot honom under täcket, och torkade vant bort tårarna från mitt ansikte. Jag var, trots allt, tacksam över att jag tvättat bort allt smink i duschen så att jag slapp svarta fläckar under ögonen. Det kändes så fånigt att fortfarande gråta över det, det var ju så jävla länge sedan nu. Jag förklarade för Niall att jag var tacksam över att ha en sådan fin vän som honom och han tittade bara på mig med sina blåa ögon och skakade på huvudet i en halvt bekymrad gest.