"Merry Christmas" viskade han när han såg att han fått min uppmärksamhet.

"Merry Christmas" viskade jag.

Jag visste att han skulle åka snart, lämna mig ensam kvar här bland snö och kyla. Vi hade bara spenderat en dag tillsammans. EN dag. Men det tycktes inte spela någon roll, allt hade varit bättre än alla drömmar jag någonsin drömt, sammanlagt, och fastän det fortfarande inte fanns några löften uttalade i ord kändes det som att det var på riktigt, allt det där. Jag satte mig sömndrucket upp i sängen för att ta på mig de numer torra kläderna som hängde i badrummet. De tajta, svarta jeansen satt ännu tajtare idag och den luftigt stickade tjocktröjan med den djupa u-ringningen i ryggen kändes hårdare mot för igår. Kläderna luktade dock fortfarande av vaniljparfymen jag använt under gårdagen och mitt rena hår dansade över min bara rygg när jag hoppade upp i Nialls famn.

"Do you have to leave me?" gnällde jag.

"You know that I don't want to" tröstade han.

Jag borrade in mitt ansikte i hans axel och andades in den välbekanta doften av hans parfym.

"'Please don't do that, I'll cry" stönade han mer eller mindre ironiskt. Jag svarade genom att krama honom ännu hårdare.

Han hade envisats om att jag skulle följa med till flygplatsen för att ta avsked där. Jag hade gång på gång avböjt inbjudan, försökt förklara vilken dålig idé det var men han var envis och jag hade till slut gått med på det, fastän jag förklarat att rykten skulle bli spridda och att han skulle hamna i trubbel.

De tjugo minutrarna som återstod tills vi var tvungna att springa ner till entrén spenderade vi i sängen. Jag hade först tvekat till att ens återvända till de mjuka lakanen då jag visste att det skulle sluta med att vi fick kämpa oss upp sen och komma fem minuter sent till skjutsen som skulle vänta utanför. Jag hade ställt mig med armarna i kors och totalt vägrat att närma mig högen med täcken och kuddar när Niall kom upp bakom mig och med ett bestämt grepp om mig lyfte mig dit. Jag fnittrade förtjust när han borrade in sina fingrar i min midja samtidigt som jag mellan varven försökte förklara att han inte skulle röra mig. Han låg över mig och höll mig i ett försiktigt men stadigt grepp. I en undanmanöver puttade jag undan honom med höften så att jag hamnade överst, en grej jag lärt mig på självförsvarslektionen vi haft i skolan för något år sedan. Jag triumferade stolt där jag satt, grensle över honom, och han lät mig hållas och låg duktigt kvar.

Jag kände hur det vibrerade i bakfickan vilket Niall tydligen också noterat.

"Your ass is ringing" utbrast Niall och jag fiskade vant upp telefonen ur bakfickan och svarade skrattande. På andra sidan hördes Harrys röst där han berättade att vi hade två minuter på att ta oss ner till entrén innan de skulle åka utan oss. Jag lade på mitt i hans mening om att de hade flyg att passa och människor att träffa och vände istället blicken mot Niall och förklarade vår situation. Han stönade och satte sig hastigt upp och styrde stegen mot hallen, med mig fortfarande i min famn. Jag stretade emot så mycket jag kunde innan han släppte ner mig på hallgolvet så att jag skulle få ta på mina skor ifred. Jag knöt mina fodrade dr Martens runt fotlederna, drog på mig min tjocka vinterjacka och stängde den ända upp i halsen, dubbelkollade så att jag hade telefon och hemnycklar i fickorna och följde sedan efter Niall ner. Ner till entrén och ut till bilen där Harry redan satt tillsammans med en tystlåten chaufför. Till min stora förvåning såg jag inte Anna och jag antog att det kunde vara en bidragande faktor till hans lätta irritation. Jag hälsade lätt på honom och han mumlade någon ursäkt om att han varit så irriterad samtidigt som bilen började rulla ner för gatan.

Nialls hand var ihopflätad med min hela vägen till flygplatsen och jag satt med huvudet lutat mot hans axel under tiden som killarna berättade hur deras kommande veckor skulle se ut. Dublin, Paris, New York, Brasilien och Australien. De skulle turnera i många månader med deras nya album och alla konserter var slutsålda för länge sedan. Jag kände mig stolt över hur mycket de åstadkommit samtidigt som det gjorde ont i mig när jag tänkte på hur länge det skulle dröja tills vi skulle ses nästa gång. I maj hade vi dock bestämt att jag skulle flyga ner till Stockholm för deras enda konsert i Sverige och fram tills dess fick vi helt enkelt längta som vi alltid gjort förut.

Jag kunde plötsligt känna att bilen bromsade in och jag förstod att vi var framme vid flygplatsen. Vi gjorde oss redo att hoppa ut i den kalla vinterkylan.

Flygplatsen var proppfull men Niall höll mig fortfarande hårt i handen där han banade väg efter livvakter och poliser. Jag gick precis bakom honom, nervös med blicken fäst på min hand i hans, och fick skydd av alla fotoblixtar som kastade sig över honom och Harry så fort människor insett vilka de var. Vakterna hade svårt att hålla bort alla fans som skrek i både frustration och förtjusning och det var först när Niall plötsligt stannade framför mig som jag tittade upp. En handfull reportrar från några tidningar hade lyckats kriga sig fram till vår sida och stod med ens framför oss och blockerade vår väg till säkerhetskontrollen.

"Who is this girl you're with". En kvinna med mörkt lockigt hår såg frågande på oss med ett anteckningsblock i den ena handen och en penna i den andra. Fastän skriken var precis lika höga och gälla som förut kändes det som om folkhavet stod och höll andan och en absolut tystnad inföll. Jag svalde, hårt, och det kändes med ens som om alla hörde hur hårda mina andetag lät. Det kändes som en oändlig tystnad. Jag blickade tillbaka ner mot golvet och inspekterade mina skor. Jag skämdes, men jag visste inte varför, och jag led av att stå där i folkmassan fastän jag hade Nialls hand i min. Jag kände hur jag började orma mig, ville krypa ur min kropp och begrava mig någonstans långt under jorden. Niall vet inte vad han ska svara tänkte jag. Han vill inte svara. Precis när jag tänkt klart min mening kände jag hur Niall kramade min hand hårdare i sin.

"She's my girlfriend" förklarade han sedan. Sakligt, glatt och nästan stolt. Eller det var vad jag inbillade mig i vart fall. Jag ville begrava mitt ansikte på hans axel i det tjocka vinterfodret på hans jacka men insåg att det inte skulle göra någoting bättre. Istället såg jag upp, bara på honom, och plötsligt kunde jag åter höra alla människor som skrek omkring oss. Men det spelade ingen roll, han höll fast mig i sin blick och log mot mig med ett leende jag inte ens visste att jag sett förut. Jag log tillbaka, betydligt mer stelt och betydligt mindre kärleksfullt än vad jag planerat i mitt huvud. Han drog mig intill sig och lät alla ta sina bilder medan han fortfarande hade blicken fäst i mig. Mina tankar hade hunnit vandra någon helt annan stans...