En dag, när regnet öste ner som allra mest och ljudet ekade från det att dropparna träffade mitt fönsterbleck, låg jag uttråkad i min säng. Min rygg gjorde ont och det var ingen hemma som kunde massera mig eller assistera mig med något. Själv orkade jag inte röra mig ur fläcken där jag låg i min pyjamas under det blommiga täcket. När jag hade hunnit se tre filmer och klockan bara var tre på eftermiddagen bestämde jag mig för att ta en paus från den fantastiska världen och smaka lite på verkligheten i form av sociala medier. Twitter var först ut och här hade jag nu nästan hundratusen följare tillsammans med en himla massa personliga meddelanden. Jag svarade på några trevliga fans frågor om hur jag mådde och var noga med att inte nämna för mycket eller vara för brutalt ärlig. Något verkade dock konstigt men jag hade ingen som helst lust till att finna några idiotiska rykten nu som några journalister knåpat ihop. Näst ut var facebook där antalet subscribers hade ökat markant. På one directions fansida fanns en ny video upplagd som visade en intervju killarna gjort för bara någon timme sen. Nyfiken, orolig och förvånad klickade jag på en länk som jag blivit taggad i och långsamt började videon spela. Det var en intervju med killarna, med Ellen Degeneres, och jag höjde volymen på datorn för att kunna höra vad de sa. Liksom alltid kom frågan om flickvänner upp och Zayn och Louis var snabba med att bekräfta att de hade seriösa förhållanden och Niall var inte långt efter. Jag antog att han var tvungen att säga så, att det skulle se rätt illa ut han förklarade att vi gjort slut så fort han fått reda på att vi fått ett barn. Fast inget av det spelade ju faktiskt någon roll längre. Han kunde få spela hur länge han eller managementet ville men jag hade inga planer på att vara en del av all denna sörja.

...........................................................................................................................

Nialls perspektiv

"And you Niall have been with your girlfriend for six months now" log Ellen och publiken började busvissla och applådera.
"Yes I have" svarade jag självsäkert, det hade jag ju faktiskt.
"Is it serious?" fortsatte hon och publiken satt som på nålar.
Jag skrattade lite generat åt publiken "Yeah I guess you could say so". Jag tog en paus och Ellen tittade på mig och tyckte att jag borde fortsätta. "And...?" började hon för att hjälpa mig på traven och publiken skrattade. I det ögonblicket orkade jag inte bry mig om vad våra managers skulle säga.
"And you're looking at a father to become", helt utan någon tvekan eller ånger i rösten.

Publiken visste inte hur de skulle reagera men enades snart om att applådera till vad jag precis sagt.
"WOW that's amazing, congratulations" övertygade Ellen när det kändes som att minuter gått och publiken och de andra killarna applåderade mycket mer än förut nu.
"So how does she feel?" undrade hon och jag kunde höra att hon fortfarande var lite chockad.
"Just fine I hope" försökte jag med ett leende och skruvade lite på mig.
"You hope..?". Ellen var nyfiken. 
"Yeah I haven't seen her in a while so" förklarade jag och önskade att hon kunde släppa det. 
"But I bet you talk over the phone all the time" uppmuntrade hon och jag försökte att svara med ett leende tillbaka samtidigt som publiken stönade nöjt.
Jag mumlade bara innan jag hörde hur Ellen förklarade att de skulle vara tillbaka efter pausen. I ögonvrån såg jag hur Paul log mot mig men att de andra bakom honom inte såg riktigt lika nöjda ut. De viftade häftigt på händerna för att visa att jag skulle komma dit och jag insåg att jag skulle vara tvungen att möta konsekvenserna redan nu.

..........................................................................................................

Det hade varit svårt att veta vad jag skulle packa med mig. Jag skulle stanna i London i fyra dagar och hade planerat att möta upp killarna från 5SOS som jag kommit i kontakt med via youtube för snart två år sedan. De hade blivit väldigt populära och jag såg fram emot att träffa de australienska killarna som nu jobbade på ett nytt album i utkanten av London. Det var första gången som jag skulle resa på egen fot. Anna, som egentligen skulle ha kommit med, hade åkt till USA där hon fått en praktikplats och skulle stanna fram till jul. Hon hade fått veta det bara några dagar efter vår Stockholmsresa och jag kunde inget annat än känna mig glad och en gnutta avundsjuk på henne. Jag visste ju hur hårt hon jobbat för att ta sig in i branschen och att få in en fot hos producenterna hade varit väldigt svårt. Det förvånade mig inte att de tagit sig an henne, hon om någon skulle klara av allt vad jobbet innebar och hon hade ringt några gånger och berättat hur fantastiskt det var där. Sena nätter och tidiga morgnar hade ännu inte avskräckt henne och hon hade fått tillfälle att träffa stjärnor som Ne-Yo, Miley Cyrus och Justin Bieber. Trots att hennes jobb mestadels innebar att ta emot samtal eller följa efter Derek hack i häl för att ständigt finnas till hands hade hon på något konstigt vis lyckats få en bra kontakt med Justin. Han hade lite oskyldigt flirtat med henne och hon hade verkat ointresserad och obrydd precis som vanligt. Det hade kanske fått honom ännu mer intresserad och snart frågade han efter hennes nummer. De hade kommit bra överens och när hon påstod att de bara var vänner hade jag inte tvivlat för en sekund. Allt det hon berättat om honom tydde på att de var väldigt lika om än så olika. Mitt i mina tankar stötte en kille, något äldre än jag själv, försiktigt till mig i sidan.

"Excuse me but do you want anything". Han pekade på vagnen i mitten av gången som var omgiven av flygvärdinnor några meter bort.
Jag skakade på huvudet. "Nej".
"Jaha, du är svensk" sa killen skrattandes. "James". Han sträckte ut handen mot mig. Jag hälsade artigt tillbaka innan han frågade vad jag skulle i London och göra. Jag tvekade några sekunder, om jag skulle vara fullständigt ärlig visste jag det inte ens själv.
"Besöka några vänner" klämde jag sedan fram. Utan att jag behövde fråga förklarade han att han sökte efter något nytt och trodde att London var svaret. Jag nickade förstående, jag hade gjort precis samma sak för ett år sedan.

När han pratat på om sig ett tag frågade han sedan det jag förstod att han kände sig tvungen till
"Är det ditt första barn?". Han nickade mot min mage. Han hade alltså sett den muttrade jag.
"Ja" skrattade jag och lade försiktigt händerna ovanpå den. "Jag är helt ny med allt detta".

"Det kanske syns" fortsatte jag.
"Du ser ut att klara dig ganska bra" svarade han och log och det var först då som jag märkte att han hade ett väldigt fint leende. De små smilgroparna gjorde att han såg yngre ut och fick en pojkaktig charm. "Du såg bara så ung ut" sa han sen.
"Jag är bara arton så jag antar att jag rätt ung" konstaterade jag.
"Jag är äldst av sex syskon så jag kan nog påstå mig ha rätt bra koll" skrattade han.
"Verkligen? Jag är näst yngst av sju" svarade jag och kände mig glad över att vi hade något gemensamt. "Och jag har flera syskonbarn men det har ändå inte förberett mig på detta" sa jag och tittade ner på magen.

Hela flygresan gick åt till att prata med killen i sätet bredvid mig och jag blev förvånad när piloten berättade att vi landat. James hjälpte mig att ta ner väskan från hyllan ovanför innan vi skyndade ut genom planets framdel. I rulltrappan på väg ner såg jag fem välbekanta ansikten och min första instinkt var att vända mig om och springa men folkmängden bakom mig gjorde det omöjligt. James, som stod bakom mig, granskande blick innan han frågade om jag såg personen jag skulle träffa. Jag nickade osäkert till svar och jag hann bara gå några meter innan Niall rusade fram mot mig, gav mig ett litet ulligt gosedjurslamm och omfamnade mig. De andra fyra slöt upp bakom honom tillsammans med ett stort gäng vakter.
Jag tittade på gosedjuret jag hade i min hand för att försöka förstå vad det precis var som hände.
"I didn't thought that you'd be here" stammade jag fram, fortfarande i chock.
"And I didn't even thought that you'd come" sa han och tog ett hårdare tag om mig.

....................................................................................................

Folkmängden runt oss hade tätnat och jag tror inte att det undgått någon vilka fem personer som befann sig inne på flygplatsen den där dagen. Det var dock det sista jag tänkte på när vi stod nedanför rulltrapporna och Niall vägrade att släppa sitt grepp om mig. Jag hörde en harkling bakom mig och förstod att det var James. Jag halade mig ur Nialls grepp för att presentera dem för varandra. De nickade bara mot varandra innan James, på svenska, mimade "så", satte en liten lapp i min hand med orden "om du någonsin behöver barnvakt" innan han sakta började gå mot utgången. Jag kunde nästan förstå att det var hans telefonnummer så jag satte försiktigt ner den i min ena shortsficka.
"A new friend" förklarade jag. Niall nickade förstående och det gladde mig att han faktiskt verkade tro mig.

Vakterna började bli otåliga och sa vänligt men bestämt åt oss att vi var tvungna att gå nu innan någon blev skadad. Vi skyndade ut och fortsatte till den stora svarta bil som väntade utanför. Tystnaden i bilen kunde inte döljas och kanske var det därför som Paul höjde volymen på radion.

"So you..?" började Liam och lät uppriktigt förvånad fastän jag förstod att han visste. 
"Yep" svarade jag. Jag visste ju vad han syftade på och hans blick på min mage bekräftade det.
"Congratulations then!" utbrast han och de andra stämde in.
"Thank you" svarade jag och log mot dem, jag visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det med tanke på att jag inte visste vad Niall valt att berätta för dem. Jag insåg att det var bästa tillfället att ge honom hans present så jag halade upp det lilla paketet ur min handväska.
"It's not a big thing but we promised each other to not buy gifts so.. Happy birthday" sa jag osäkert och räckte över paketet åt honom. Han såg uppriktigt förvånad ut när han försiktigt började riva upp pappret. När pappret rivits av och nu låg i en hög på bilgolvet återstod en liten fyrkantig ask. Han började försiktigt riva bort tejpen från kanterna innan han osäkert skymtade dess innehåll. Han lyfte upp de tre bilder som fanns där i.
"I did a ultrasound two weeks ago and I thought.." började jag men hejdade mig själv när såg hur rörd han blivit. "It's a girl" fortsatte jag.
"She's so tiny" skakade han fram och jag inbillade mig att jag såg hans ögon tåras.
"She's just 18 weeks yet" sa jag och log. Jag kunde känna hur ögonen vattnades.
"It's these hormones" skämtade jag, det som jag skyllt allt på de senaste månaderna. De andra killarna hade trängt ihop sig och hängde nu över Niall för att också få en skymt av bilderna. Men Niall sa ingenting, han satt bara där och tittade på bilderna han hade i sina händer. Jag sträckte mig efter hans hand, han satt mittemot mig och Zayn och Louis hade satt sig till rätta på var sida om mig.
"Niall, I'm really not expecting anything from you but there was never another choice for me. I had to keep her" försökte jag.
"I know". Niall vände upp blicken från bilderna till mig. "I know you'd never take her away".
Jag nickade bara långsamt.
"You can visit her whenever you want and we can tell her that you're her uncle" föreslog jag för att få honom att förstå att han kunde vara så mycket eller lite delaktig han ville.
Niall skakade på huvudet. "That wouldn't be right" menade han.
"May be but when she's old enough I can tell her what really happened and she'll might understand. And think about your fans" sa jag och försökte mig på ett leende. All den ilska jag samlat på mig för att åka hit hade runnit iväg och jag kunde inget annat än att tycka lite synd om honom. Jag hade ju hoppats att han skulle bli arg istället så att jag kunde skrika ut alla de argument jag laddat upp med. Jag ville inte se honom sådär sårbar, jag tyckte inte om det. Det fick mig bara att känna mig elak, som en dålig människa som kom och rörde om i en fin människas liv.
"My friends told me not to come here and maybe I shouldn't have. I'm meeting some friends outside London tomorrow and I'll stay there until Wednesday" sa jag för att förklara att han inte skulle behöva stå ut med mig och jag slippa framstå som någon som ville förändra situationen. Övertala honom att stanna och hjälpa mig. Jag ville inte det. Jag ville inte behöva tvinga honom att stanna kvar vid min sida, ville han inte det så förstod jag honom. Han hade ett helt eget liv och jag hade inget intresse i att förstöra allt det som han byggt upp. Då skulle han en dag i framtiden klandra mig för att jag satt stopp på allt och han skulle leva olyckligt och det var inte något jag önskade honom. Jag såg fram emot att uppfostra det här barnet. Jag visste att det inte skulle bli lätt alla gånger och att det skulle krävas mer än den tid jag hade varje dag men på något vis kändes det lätt jämfört med detta. Att spela duktig, modig och stark inför Niall, inför de andra, när jag egentligen bara ville lägga mig ner och ge upp.