"How are you feeling mate?". Det var Harry som kommit in i rummet och som nu stod vid min sida. Om mindre än tio minuter skulle vi in på scen för att göra ännu en intervju och jag förstod att de andra snart skulle komma för att invänta signal.

"Good but I kind of miss her" svarade jag.

"I figured. People usually don't smile like fools at their phone for no reason".

Jag tittade upp och möttes av hans mest ironiska leende.

Ända sedan det att hon farit hade det känts som att hon dumpat mig. Som att hon lämnat kvar mig och själv åkt iväg till något nytt ställe. Jag visste att så inte var fallet, att hon i själva verket åkt hem till sin familj och sitt liv som väntade på henne. Jag hade bara hoppats att hon kunnat stanna lite längre. Jag saknade att vakna upp vid hennes sida och se hennes bröstkorg lyftas upp och ned för varje andetag hon tog. Jag saknade att höra hennes skratt när jag kittlade henne tills hon skrek och jag saknade att smyga upp bakom henne för att sedan, utan förvarning, placera händerna på hennes midja. Som hon påstods hata men jag visste hon i hemlighet tyckte om. Jag saknade att ha någon som inte brydde sig om alla pengar, konserter och skivkontrakt, alla skrikande fans och allt det andra. Jag saknade att ha någon som inte utnyttjade mig utan som ville känna mig och inte killen från one direction. Vi hade aldrig pratat om pengar eller värdet av materiella ting och aldrig hade hon antytt att hon ville ha något annat än min uppmärksamhet, om än blygsamt. Jag förstod att det var konstigt för henne med, jag förstod att hon var osäker fastän hon försökte dölja det och jag förstod att hon saknade mig också. Det var i vart fall vad jag inbillade mig själv där jag stod med telefonen i handen för att skicka iväg ett sms till henne. Fastän samtal och sms inte var i närheten lika bra som att få prata med henne ansikte mot ansikte kunde jag på något plan nöja mig med den sortens kontakt, i vart fall tills vidare. Jag ville ju att hon skulle veta att jag brydde mig och att hon spelade roll för mig. Det var därför jag ville fortsätta med att hålla kontakten för jag visste att hon aldrig skulle begära det av mig.

När jag sett hennes ansikte lysa upp på bryggan den där dagen jag sjöng låten för henne visste jag att jag var tvungen att få den med på skivan. Att övertala grabbarna och producenten att gå med på det hade varit enkelt men jag kände mig så blottad på något vis. Det var ju trots allt någon slags töntig kärleksförklaring som jag hade svårt att dela med mig av, fastän Ed i det alla största hade hjälpt mig. Producenten hade blivit lyrisk när han fått höra låten och idén kring videon och menade att den skulle dra in miljonbelopp

"All the girls will be screaming and crying when they hear it!" hade han gastat och aldrig förr hade jag sett honom så glad.

Jag kunde inte bry mig mindre om just den biten. Jag ville bara få detta gjort. 

Jag bestämde mig för att låta det bli en överraskning för henne, inte tala om något innan utan bara få uppleva hennes reaktion. Det återstod nämligen några konserter av den gamla turnén att göra innan låten kunde släppas och jag kunde bara längta. Jag var osäker på hur hon skulle reagera men jag kunde bara hoppas att hon skulle bli lika glad som hon blivit i somras.

"FIVE MINUTES EVERYONE" skrek en man med ett headset placerat på ena örat och höll upp handen högt upp i luften för att visa att det bara var fem minuter kvar tills vi skulle stå redo att springa ut på scen. De andra killarna slöt upp kring mig och Harry men jag stod som paralyserad och stirrade på min skärm för att för säkert åttonde gången läsa det sms jag tänkte att jag möjligtvis kunde skicka. "Kan jag verkligen?" tänkte jag innan jag i ren impuls tryckte på send. Jag såg förvånat på hur smset skickades iväg och hur jag inte längre kunde göra något för att ta tillbaka det. Nu får det bära eller brista. 

Previous: 

"Jag känner likadant" instämde jag. "Vill helst av allt bara vara, ni vet". Det gjorde de.

Efter någon timme med euforiska pratstunder på bryggan insåg vi alla tre att vi var tvungen att skynda iväg åt olika håll. Vi kramade om varandra en sista gång innan jag cyklade tillbaka hemåt igen.  

"Tror du att det var äkta för dem?" frågade jag ängsligt efter en stunds tystnad. En fråga jag så himla länge velat ställa men aldrig funnit modet till att göra.

"Jag vet inte" svarade hon och ryckte på axlarna och lät precis lika ängslig som jag. "Harry har smsat mig konstant sedan vi for så jag antar att han saknar mig." Hon log. 

"I don't blame him" konstaterade jag och kunde inte själv låta bli att le. 

"Men helt ärligt så vill jag inte hänga upp mig på något som aldrig kommer hända".

"Don't you worry babe! We'll make this ok" tröstade Anna och placerade en av sina mörka hårslingingor bakom sitt örat.

Tiden hade dragit iväg och fiket var just till att stänga när vi beslutade att dra oss tillbaka hemåt med om möjligt mer saknad efter pojkarna men mindre oro över vad som skulle ske härnäst.

Det första jag gjorde när jag kom hem senare på kvällen var att kasta mig ner under sängkläderna. Jag ville bara få alla tankar att försvinna och slippa tänka så fruktansvärt mycket hela tiden. Mina känslor kunde liknas vid en berg-och-dalbana som stundtals bestod av obotlig eufori och lycka omlott med ängslan och saknad. Allt tog väldigt mycket energi från mig och jag, som aldrig någonsin funderat desto mer över morgondagen, kunde nu finna mig själv tänkandes på honom. Jag saknade hans blickar, jag saknade att få titta in i hans klarblåa ögon och försvinna in. Jag saknade hans fasta hand i min och jag saknade mina armar om hans nacke. Jag saknade till och med hans ständiga vilja att kittla mig och jag saknade hur han fick mig att känna mig. Jag saknade att höra han sjunga tills håret reste sig på armarna och jag saknade rysningarna jag fick när han försiktigt drog sina fingertoppar över min arm. Jag saknade hans ständiga leende mot mig och jag saknade hans stora aptit. Jag saknade att få vara mig själv med honom och jag saknade att ha honom bara ett samtal eller sms bort. Och mitt i all denna saknad hamnade jag alltid i ögonblicket på bryggan, det ögonblick som stått på replay ända sedan jag blivit tvungen att dra mig ur hans famn. Jag mindes alla färger, alla människor, alla dofter. Men framförallt, jag mindes varenda ton. 

Previous:

Jag öppnade dörren till mitt rum och kastade mig ner på sängen, slog igång telefonen som jag låtit vara avslagen under hela resan, klädde av mig och kröp sedan ner mellan de mjuka lakanen. Sanningen var den att jag var trött, orkeslös och ledsen. Det sistnämnda var dock något jag mindre gärna delade med mig av till min nyfikna familj.

Efter fyra timmars sömn fipplade jag nyvaket efter telefonen som låg under kudden och såg att Niall skickat ett sms. Leendes men med en klump i halsen öppnade jag det långsamt, för att låta ögonblicket vara lite längre och för att långsamt kunna vänja mig vid vad än han skrivit. 

"Hope I didn't wake you up, just wanted to know if you were home. x"

Mitt hjärta värkte till samtidigt som jag försökte började fundera på något jag kunde svara. Det fanns så många saker jag ville säga men inget av det som dök upp i mitt huvud kändes logiska att skriva till någon man knappt kände. 

Jag kunde inte förstå varför jag saknade honom så mycket, jag försökte förstå hur jag bara några timmar tidigare legat som fastklistrad i hans famn för att några timmar senare ligga ensam i en kall säng i ett annat land. Allt detta var bara så nytt för mig. Aldrig förut hade jag känt mig så hjälplös och aldrig förut hade jag känt hur det vred sig inom mig vid tanken på att det kunde dröja veckor, månader eller kanske år tills jag fick se honom igen. Jag hade aldrig varit en sådan tjej som ändrat relationsstatusarna på facebook titt som tätt och aldrig en sådan tjej som lät en pojke fastna på tok för länge i tankarna men det var något med honom. Något som fick mig att vilja spendera varje sekund av varje dag tillsammans med honom, något som fick mig att vilja sjunga och dansa och uppleva nya saker. Trots allt det sa mitt sunda förnuft åt mig att inte hoppas för mycket och jag visste innerst inne att det var rätt sak att göra. Att inte hoppas för mycket, att inte drömma och att inte förvänta mig något. Han bodde i ett annat land och spenderade största delen av året på väg. På väg till en konsert, på väg att träffa fans och skriva autografer. På väg att göra intervjuer eller tidningsreportage. Vart han än kom skulle han möta människor som skulle kasta sina armar om hans hals såsom jag också gjort och som skulle göra allt för att få hans uppmärksamhet. Han skulle få så mycket möjligheter, få uppleva så mycket saker och framför allt, träffa så många människor som inte var jag. Jag hann tänka att jag nästan hade ett helt sommarlov på mig att glömma det, låta han få behålla kontakten om det var vad han ville göra och försöka att inte stå i vägen för hans framgång. Jag svarade på smset med att jag var hemma men att jag var väldigt trött och att jag saknade storstadsluften som London erbjudit oss. Jag lade telefonen under kudden igen och somnade om.

Nästa dag vaknade jag väldigt tidigt, antagligen till följd av min ännu tidigare kväll. Jag hade sovit hårt vilket resulterade i en kraftig huvudvärk och att jag kände mig alldeles yr. Jag slog upp datorn som låg placerad på skrivbordet och bestämde mig för att se vad som hänt under veckan vi varit borta. Med +99 nya händelser och en rad vänförfrågningar och meddelanden bestämde jag mig för att kryssa ner sidan och ta tag i alla gratulationer någon annan dag, någon annan gång, jag hade nämligen hunnit fylla år sedan jag var aktiv på facebook senast.

På aftonbladet såg jag rykten om att Niall skulle ha träffat en svensk tjej som han tydligen blivit väldigt förtjust i och jag log fånigt åt artikeln. Tydligen har nyheterna spridit sig tänkte jag när jag tittade igenom de bilder som var bifogade. På en skymtade man min rygg där jag stod och kramade Niall men mer än det såg man inte. Lättad som jag blivit reste jag mig upp för att fortsätta ner till köket för att göra i ordning frukost. Klockan var sju och mamma var redan på jobbet, pappa var ute i den tidiga morgonsolen och min lillebror lanade hos en kompis i närheten. Jag njöt av ensamheten, att få sitta själv och äta mina mackor och dricka mitt thé kändes just idag oerhört skönt. En melodi hördes komma ur min tröjficka och jag förstod att det var min telefon som ringde.

"Hallå?" svarade jag förvånat.

"Hey babe" gastade Anna i andra änden. "Hur känns det? Hur mår du?" fortsatte hon.

"Jävligt trött och saknar allt med London men annars så. Själv då?"

"Det är väl bra" svarade hon tveksamt och jag förstod att hon saknade Harry, även fast jag visste att hon aldrig någonsin skulle medge det.

Efter en kvarts samtal kom vi överens om att på kvällen mötas upp för en fika på "friends". Vi behövde få prata ut om allt det där vi varit med om, få älta det lite, få drömma tillbaka och få längta, tillsammans. Vi lade på och jag tog en snabb dusch och klädde på mig för att sedan hoppa på cykeln in mot byn. Kameran hade jag i ett stadigt grepp runt axeln och vinden svalkade där jag susade nerför backarna. Jag stannade nere vid hamnen som låg folköde, det var inte många båtar kvar vid bryggorna så jag vandrade längst ut och satte mig för att blicka bort mot horisonten. Med korsade ben och hörlurar i öronen såg jag vågorna klucka in mot stranden och måsar som cirkulerade nära den blåa himmelen. När jag satt som mest intvinnad i mina tankar kunde jag känna hur någon klev på bryggan vid land. Jag vände mig om för att mötas av Axel och Petter, två klasskompisar från högstadiet, som var på väg mot mig. Jag hälsade samtidigt som jag drog ut hörlurarna ur öronen. Efter diverse kramar och "hur mår du?!"-frågor satte de sig ner bredvid mig. Vi pratade om allting som hänt oss, pratade minnen från forna tider och främst av allt var de nyfikna på vad som hänt under det lilla sommarlov vi hunnit ha. Jag berättade mer eller mindre entusiastiskt om London-resan men valde att lämna ute allt vad pojkband hette.

"Har du träffat någon särskild?" försökte Axel och jag hann tänka att de visste. Jag skakade en aning för tveksamt på huvudet men hoppades att de inte skulle märka något. Jag försökte att inte möta deras blickar och de nickade bara förstående mot mig. Jag fick dåligt samvete över att jag verkade så nere så jag försökte glatt fråga vad de haft för sig. De berättade gladeligen att de inte gjort något alls och att de planerade att fortsätta ha det så.

"Jag känner likadant" instämde jag. "Vill helst av allt bara vara, ni vet". Det gjorde de.

Efter någon timme med euforiska pratstunder på bryggan insåg vi alla tre att vi var tvungen att skynda iväg åt olika håll. Vi kramade om varandra en sista gång innan jag cyklade tillbaka hemåt igen.  

Ett ganska grått och till synes händelselöst kapitel som jag ändå kände att jag var tvungen att publicera för att historien på något vis ska ta sig framåt, ni kommer märka längre fram precis vad jag menar. Nu kommer jag att göra iordning ett antal kapitel som kommer att komma upp här lite då och då under de närmaste veckorna. Jag har nämligen fullt upp i andra ärenden men vill inte låta bloggen stå helt tom som den gjort denna vecka. 

Annars ville jag bara på nytt tacka för era kommentarer och för er täta statistik! Det värmer att veta att ni är så pass många här fastän jag är så ny, tack tack tack! 

"Did you have fun last night?" frågade Harry och höjde ögonbrynen.

Jag försökte göra allt för att inte se generad ut men leendet kunde inte stoppas. Jag mumlade något samtidigt som jag snabbt packade ner tröjor, byxor, klänningar, skor och alla de andra sakerna jag så omsorgsfullt kastat upp ur väskan. Harry berättade att han och Niall skulle följa med oss till flygplatsen och jag log tacksamt mot honom samtidigt som jag kastade ur mig ett "thank you!" över axeln. Sedan försvann han iväg för att låta oss göra oss klara och direkt dörren stängts efter honom fick jag en granskande blick från Anna.

"Så hur gick det igår?" frågade hon och drog på munnen.

"Igår? Öh ja jo nog gick det bra" svarade jag osäkert.

"Bra? Din min tyder på något annat" sa Anna skrattandes.

Samtalet fortsatte samtidigt som hon hjälpte mig att packa ihop resterande saker från byråerna, borden, badrummet och golvet. Halv tolv var vi klara och stod då utanför sviten med väskorna för att fortsätta bort mot flygplatsen. 12.35 skulle flyget avgå och en snabb titt på klockan när vi hoppade in i bilen tydde på att vi troligtvis skulle hinna fram i tid. Hela bilresan fortsatte under småprat samtidigt som alla försökte undvika att prata om vad som hänt dagen innan. Niall satt bredvid mig och kramade hårt min hand och jag höll hans minst lika stadigt. När klockan slagit tolv var vi framme vid flygplatsen och jag tillsammans med Niall, Harry och Anna hoppade ur bilen, tog våra väskor från bagaget och vandrade mot dörrarna. När vi passerat säkerhetskontrollen ropade en kvinna i högtalarna att flyget mot Sverige var redo att boardas så vi vandrade i sakta gemak mot gaten. Ett sista farväl återstod innan vi kunde sätta oss på flyget, det avsked som vi grämt oss över att behöva ta. Jag slängde mig om halsen på Niall och försökte göra allt för att inte gråta men trots det började mjuka tårar trilla ner över min kind.

"This is not the last time we'll see eachother" manade han uppmuntrande när jag släppt taget om honom. Jag började le och han strök mig över kinden samtidigt som han tryckte mig närmare och kysste mig. Jag önskade fåfängt att det ögonblicket aldrig skulle ta slut men när kvinnans röst åter hördes i högtalarna och vi var de enda som ännu inte klivit på förstod vi att det var dags. När Anna kramade Niall passade jag på att göra detsamma med Harry och bad honom därefter att hälsa de andra killarna från oss och tacka för allt de gjort för oss under vår sexdagars-resa. När jag vände mig om, precis innan dörrarna stängdes, kunde jag se hur Harry stod med armen om Niall och sade något till honom. I det ögonblicket ville jag bara springa tillbaka ut till honom men dörrarna slogs igen och lämnade oss på var sin sida om dem.

Flygresan hem skedde under tystnad då både jag och Anna proppat i våra hörlurar i öronen och satt som tomma och tittade ut genom fönstret. Väl framme på Arlanda åt vi en tidig middag för att sedan låta nästa flygplan ta oss hem till Luleå. Det var svårt att förstå, svårt att inse allt det vi gjort i det okända landet. En dryg timme senare kramade jag om Anna innan vi hoppade in i var sin taxi, en hem till mig och en hem till henne. När jag klev innanför ytterdörren till vårt hus möttes jag av matos och en familj som var glad över att jag kommit hem igen. Klockan var åtta, svensk tid, och jag bestämde mig för att gå och lägga mig med orsaken att jag var så trött efter flygresan. Förvånade tittade mamma och pappa efter mig samtidigt som jag långsamt började kånka min stora resväska uppför trappen. Jag öppnade dörren till mitt rum och kastade mig ner på sängen, slog igång telefonen som jag låtit vara avslagen under hela resan, klädde av mig och kröp sedan ner mellan de mjuka lakanen. Sanningen var den att jag var trött, orkeslös och ledsen. Det sistnämnda var dock något jag mindre gärna delade med mig av till min nyfikna familj.

Previous: Det hann bara vara tyst i några sekunder innan Niall lutade sig fram och hans läppar bara var millimeter ifrån att röra mina. Jag stoppade honom precis innan våra läppar mötts då jag i ögonvrån kunde se en handfull människor med kameror och telefoner riktade mot oss. Niall, som förstod att jag sett dem och att jag var obekväm, reste sig upp och drog med mig i farten. 

När vi kommit in till land och började vandra ut ur parken ropade någon frågandes efter oss om vem jag var. Niall svarade genom att fatta ett stadigt grepp om min hand och tryckte två gånger innan han leendes vände sig mot mig och vi försvann springande därifrån.

Vi bestämde oss för att köpa med oss mat och äta på hotellet, mestadels för att slippa alla blickar och slippa se och höra hur människor hoppade till en slutsats på tok för tidigt. Jag låste försiktigt upp dörren till vår svit där vi fann Harry och Anna liggandes i vår säng med läpparna klistrade mot varandra. De såg oss inte, som tur var, så jag och Niall smög oss ut igen, lika försiktigt och tyst som vi kommit. Stämningen när jag dragit igen dörren och jag och Niall stod ensamma i hotellets korridor var stel. Jag visste liksom inte hur jag skulle börja ett samtalsämne utan att det skulle låta som att jag ville glömma det vi just sett. 

"We can always eat in our room" sa Niall plötsligt och räddade oss från tystnaden. 

"What about the other boys?" frågade jag, mest för att få det bekräftat om vi skulle vara ensamma eller ej. 

"They went home yesterday around dinner" svarade han. Jag nickade, ensamma alltså. 

Rummet var mörkt. Inte bara på grund av de neddragna rullgardinerna utan även de svarta molnen som åter igen dragit ihop över himmelen påverkade rummets mörker. För att inte förstöra stämningen tände vi ljus runt om i rummet och plötsligt verkade mörkret utanför inte lika hopplöst. Efter att ha snubblat över alla de ting som låg utspridda på golvet nådde jag äntligen soffan där vi parkerade oss tillsammans med kinamaten. Med pinnar i händerna och var sin låda i famnen samtalade vi samtidigt som vi pressade i oss av den varma maten. Vi, som bägge uttalat oss vara experter på att använda pinnar, fick skrattandes se på när den andre desperat försökte föra ris från kartongen till munnen. Men efter en stund var vi tvungna att bli realister och prata om det vi bägge visste att vi inte borde prata om. 

"What do you think Anna and Harry were doing in there?" frågade jag i försök att låta förvånad samtidigt som jag försiktigt förde en sista bit biff till munnen. 

"Like you don't know" skrattade Niall samtidigt som han ställde de tomma kartongerna, som förut varit fyllda med mat, på bordet intill.

Plötsligt påminde han mig om att detta var första gången vi var ensamma "på riktigt" och jag log då jag gillade att han noterat det och jag gillade hur det lät när han sa det. Vi. Jag hade nog aldrig känt mig så löjlig i hela mitt liv men det tycktes inte spela någon roll där jag satt och blickade in i hans irländskt blåa ögon.

Vi bestämde oss snart för att slå igång en film och jag, som ville se Nialls ännu mjukare sida, bestämde att the last song med Miley Cyrus i huvudrollen skulle passa perfekt. Tveksamt gick Niall med på det och jag satte mig tätt intill honom för att blicka mot skärmen.

"I've seen it like eight times" skrattade jag och satte mig till rätta. 

"Why do you want to see it again then?". Han lät förvånad och vände huvudet på sned när han makade närmare mig. 

"Because I like to know how things will end" log jag som om det vore det självklaraste i världen.

När saker var som allra sorgligast i filmen passade jag på att påminna Niall om att jag och Anna imorgon skulle packa våra väskor och åka tillbaka till Sverige. Niall, som tidigare inte visat någon större sorg för filmens sorgligaste delar, blev plötsligt nedstämd och tittade på mig med stora ögon.

"Do you have to?" frågade han vädjande.

Jag kände hur det lades ett hårt tryck över bröstet och hur ledsen jag med ens kände mig. Jag nickade försiktigt åt honom för att han inte skulle höra min röst som troligtvis skulle låda ostabil som ett tunt blad i vinden. På något vis måste han ha märkt att jag blev nedstämd då han drog mig närmare intill sig och pressade sin kind mot mitt huvud.

Efter ytterligare en stund var filmen slut och jag satt som förstelnad med tårar i ögonen. Jag blickade upp mot Niall för att se om filmen haft lika stor effekt på honom som den hade på mig men hans fasta blick på mig tydde på att det var något annat han kände sig nere över. Jag kände hur glad jag blev, glad över att han brydde sig så mycket om mig redan samtidigt som jag bara ville gråta över att allt skulle ta slut. Ingen utav oss ville prata om det fastän vi visste att vi borde, istället satt vi uppe länge och bara pratade om allt annat innan vi till slut kröp upp i sängen där jag somnade tätt intill honom i den stora mjuka sängen. 

Previous: Jag vände mig mot Anna som bara flinade stort och mer eller mindre förvånat tyckte på axlarna. Jag nickade jakande mot Niall för att visa att jag accepterat hans erbjudande. Plötsligt fick Anna och Harry bråttom iväg, vart vet jag inte, och de började göra sig i ordning efter bästa förmåga innan de tjugo minuter senare ropade good bye i farten på väg ut från sviten. Direkt de lämnat rummet skickade jag iväg ett sms till Anna:

"KEEP ME UPDATED BABY!! xxx ♥". Jag flinade lite för mig själv innan jag lade tillbaka telefonen bredvid mig i sängen. 

Efter det bestämde jag mig för att duscha av mig baksmällan och precis som jag var på väg in genom badrumsdörren ropade Niall efter mig.  

"You.." började han.

"Yes..?" frågade jag en aning för otåligt och vände mig om för att se honom.

"I totally like you" sa han leende.

Jag började le som ett fån. "Of course you do" svarade jag innan jag puttade igen dörren och klev in i duschen. Varmvattnet sköljde över mig och jag lät tankarna sväva fritt samtidigt som håret löddrade sig av schampot. Jag var noga med att inte låta blöta ansiktet då jag redan sminkat mig och efter en titt i spegeln såg jag att jag lyckats förvånansvärt bra. Jag vandrade försiktigt ut i rummet med handduken hårt lindad om mig för att öppna garderoben och gräva fram något att ha på mig. Jag plockade fram en klänning som satt tajt över bysten men som ovanför naveln gick ut till en plisserad kjol, dess rygg hade en u-ringning som slutade just ovanför bh-bandet. Niall, som för länge sedan var klar, betraktade mig när jag for genom rummet för att fixa med än det ena, än det andra. Inom kort var jag dock redo att låta Niall dra med mig på äventyr. Jag drog på mig jeansjackan som hängde på en krok i hallen och knöt på mig mina nya, vita converse innan jag tog nyckeln tillsammans med telefon och metallplånboken och följde med Niall ut i söndagsregnet. Han drog med mig till starbucks för att lära mig att dricka kaffe, jag hade nämligen hunnit nämna för honom att jag önskade jag tyckte om den beska smaken men att jag tyvärr inte gjorde det. Vi tänkte stanna men med hela caféets ögon på oss kände vi att vi lika väl kunde fortsätta. Regnet hade lättat men de tunga molnen hängde stabilt kvar på himmelen. Jag passade på att knäppa några bilder på de röda telefonbåsen som alla förknippade med London och var snabb med att skicka iväg den bästa bilden till mina föräldrar hemma i Sverige. Vi fortsatte bort mot big ben, det underbart vackra klocktorn som mer eller mindre kunde kallades för Londons hjärta, innan vi tog en tur med London eye. Utsikten från de runda båsen uppe i skyn var fantastiskt och Niall pekade åt alla de håll och berättade vad som skymtade där, fastän han bott i Irland nästan hela sitt liv hade de sista två hektiska åren i London gjort att han hade bra koll på staden. När vi klivit ut ur den bubbla vi suttit i promenerade vi till en gigantisk byggnad där vi skulle göra ett kort stopp. Niall bad mig vänta nere vid dörren och några minuter senare kom han tillbaka, bärandes en gitarr på ryggen. När jag frågade vad han skulle med den till svarade han bara att jag snart skulle märka det. Vi vandrade vidare och precis som tidigare pratade vi. Pratade om livet, pratade om vardagen, pratade om sådant man brukar prata om. Han stannade plötsligt och jag såg att vi kommit fram till en vacker park där allt stod i blom. Över rabatterna skymtades växter av regnbågens alla färger och en bit ner fanns en sjö där vatten låt lugnt och stillsamt. Niall började gå före, mot vattnet och ut på en brygga som sträckte sig långt ut i vattnet. Jag följde skeptiskt efter och såg mot horisonten hur himlen började spricka upp. Han satte sig längst ut på bryggan och jag slog mig ner bredvid honom. Luften måste ha torkat bryggan från regnet för den kändes inte alls fuktig. I en van rörelse förflyttade han gitarren från ryggen till hans famn och tog nu ett grepp om den som att han var på väg att börja spela. Jag, som inte alls förstod vad han var på väg att göra, tittade undrande på honom och väntade på att han skulle säga något.

"I want you to listen to something that Ed and me have been working on" sa han och fäste blicken på mig.

"O-okey" svarade jag skeptiskt och fattade fortfarande inte vad det var som höll på att hända. 

Hans fingrar började vant dansa över gitarrens hals och han började sjunga med till den vackra melodin. Texten var otroligt fin och även fast jag visste att den inte kunde handla om mig kände jag igen mig i varje litet scenario som låten beskrev. Alla dessa komplex jag bar på, alla dessa saker som jag ibland ville förändra där jag stod ensam framför spegeln, var som bortblåsta. Det kändes för första gången någonsin som att det var okej. Att det var okej att känna sig osäker över sina fel och brister och att folk skulle älska mig för den jag var ändå. 

När Niall lyfte blicken och lät sina underbara blå ögon möta mina hasselnötsbruna kände jag hur mina kinder blev rosiga. Jag brukade inte generas över saker men det faktum att Niall bara satt fem centimeter ifrån mig och hade sin blick fastklistrad i min och sjöng den texten som han gjorde, det fick mig att generas. 

I'm in love with you and all your little things.

Det hann bara vara tyst i några sekunder innan Niall lutade sig fram och hans läppar bara var millimeter ifrån att röra mina. Jag stoppade honom precis innan våra läppar mötts då jag i ögonvrån kunde se en handfull människor med kameror och telefoner riktade mot oss. Niall, som förstod att jag sett dem och att jag var obekväm, reste sig upp och drog med mig i farten. 

När vi kommit in till land och började vandra ut ur parken ropade någon frågandes efter oss om vem jag var. Niall svarade genom att fatta ett stadigt grepp om min hand och tryckte två gånger innan han leendes vände sig mot mig och vi försvann springande därifrån. 

Previous: Just som jag skulle säga godnatt kysste han mig plötsligt på pannan innan han mimade något som såg ut som ett good night. Jag mimade tillbaka och blundade sedan för att försöka somna. Jag kunde flera gånger känna hur han tittade på mig och jag kramade hans hand hårt i min för att visa att jag skulle vara här, att han kunde sova och låta drömmarna invadera hans huvud. Han kramade tillbaka för att visa att han förstått vad jag menat och inom loppet av några sekunder sov vi bägge två.

När jag vaknade kunde jag höra hur regnet utanför öste ner och lukten av regnvåt asfalt fyllde rummet genom fönstret som stod på glänt. Niall höll sovandes en arm om mig och jag, som vänt ryggen mot honom under natten, vände mig nu om för att kunna se hans ansikte. Jag strök honom lätt över pannan och kinden vilket fick honom att vakna till. Långsamt öppnade han ögonen och pussade mig försiktigt på kinden. Jag frågade honom om han sovit gott och han svarade att han aldrig sovit så bra och jag kunde inget annat än att säga detsamma. Efter att ha legat kvar i sängen på tok för länge, och bara njutit av varandras närvaro, bestämde sig Niall för att dra med sig Harry till affären nere på gatan för att köpa frukost. Det tog emot för mig att låta honom lämna den ännu så varma sängen men hungern var envis. Fem minuter senare låg jag ensam på madrasserna på golvet och satte mig upp för att se vad Anna hade för sig. Hennes huvud vilade fortfarande tungt mot kudden och jag förstod att hon sov. Jag lade mig på mage, plockade upp telefonen från högar av kuddar och täcken och tryckte mig vidare mot twitters sociala värld. 

Mitt i mitt twitterfeed såg jag det, en liten ynka tweet innehållande endast en bild. En bild från gårdagen då Niall hållit mig i sin famn efter att jag gråtit floder, gråtit floder över ett fjuttigt killgäng, och någon människa hade lyckats fånga det på bild. 

Man såg inte att det var jag men mina ljusa, solblekta, lockar bekräftade att det faktiskt var jag som stod där pressat tätt intill Niall och att det var Harrys ryggtavla som täckte Anna bara några meter bort. Det tog inte mer än två sekunder innan jag gått in på skvallerbloggar och skvallertidningar av alla de slag, ständigt på jakt efter fler bilder, mer fakta. På varje sida jag gick in på hittade jag fler och fler negativa kommentarer, påståenden och åsikter och på varje sida fanns också den bild där Niall som höll sina armar tätt lindade kring mig och jag som hårt vilade mitt huvud mot hans axel. Fan tänkte jag. Fan fan fan. Jag fortsatte bläddra neråt men kommentarerna tog aldrig slut. Jag kände hur det började bränna innanför ögonen och jag hoppade upp i sängen bredvid Anna för att visa henne vad världen fått nys om, fastän de inte visste att det var just jag. En nyvaken Anna tittade kisande mot skärmen, tog telefonen ur handen på mig och lade den åt sidan, sedan öppnade hon sina armar och omfamnade mig som bara hon kunde. Det var inte alla de negativa kommentarerna som fick mig att snyfta och det förstod Anna. Det var det faktum att jag förstod vad det innebar för mig, och Niall. Denna pojke hade jag bara känt i tre dagar fastän det kändes som att han alltid funnits i mitt liv, var allt det bara över på en natt? Efter något som kändes som en evighet kom Harry och Niall tillbaka med en påse fullproppad med grejer. Jag, som inte ville att någon skulle se att jag gråtit, hoppade upp och försvann in i badrummet för att rycka upp mig och jag sminkade mig utav bara farten. Utanför dörren hörde jag Niall fråga "Are you okey?", "mm" mumlade jag och lät vattenkranen spola för att dämpa alla ljud. Mitt mm:ande kan inte ha varit särskilt övertygande för när jag några minuter senare kom ut från badrummet fick jag se Anna hålla i min telefon med Harry och Niall hängande över sig. Jag gissade att de läste igenom det som några minuter tidigare fått mig att gråta men jag ville helst av allt låtsas som att jag inte förstod någonting. Jag kom fram till dem och ryckte försiktigt telefonen ur Annas hand.

"What are you guys doing??" frågade jag i försök att låta uppjagad. För att visa att jag skämtade skrattade jag till och hoppade upp i den säng var Harry och Anna tidigare sovit. Sängen var fortfarande ljummen av kroppsvärmen och jag makade sakta efter för att göra plats för de andra tre.

"You don't listen to that, do you?" frågade Niall samtidigt som han satte sig bredvid mig.

"Listen to what?" låtsades jag.

"You know what I mean. You don't have to care about that, they're just jealous" förklarade Niall desperat.

Jealous of what tänkte jag, på att vi blivit antastade av tre berusade män?

"I don't care about what they think about it, okey? That's private and not their thing to worry about. You hear me?" fortsatte Niall.

"Yeah but what am I suppose to do then? I don't want my stupid mistakes to ruin your life" sa jag lågt, främst för att jag inte ville prata om något sådant här med Harry och Anna i samma rum, men kanske också för att jag inte ville prata om det alls. 

"It won't okay? Promise to talk with me about it, it'll be fine" svarade Niall och log.

Jag log skeptiskt tillbaka. Var han verkligen säker på vad han gjorde?

Efter en frukost i sängen bestående av juice, smoothie, amerikanska pannkakor och muffins frågade Niall om jag ville spendera dagen med honom.

"Just me and you?" frågade jag undrande.

"Yes, if you want to of course! Harry and Anna are busy today so I thought it would be fun" svarade Niall och log.

Jag vände mig mot Anna som bara flinade stort och mer eller mindre förvånat tyckte på axlarna. Jag nickade jakande mot Niall för att visa att jag accepterat hans erbjudande. Plötsligt fick Anna och Harry bråttom iväg, vart vet jag inte, och de började göra sig i ordning efter bästa förmåga innan de tjugo minuter senare ropade good bye i farten på väg ut från sviten. Direkt de lämnat rummet skickade jag iväg ett sms till Anna:

"KEEP ME UPDATED BABY!! xxx ♥". Jag flinade lite för mig själv innan jag lade tillbaka telefonen bredvid mig i sängen. 

Efter det bestämde jag mig för att duscha av mig baksmällan och precis som jag var på väg in genom badrumsdörren ropade Niall efter mig.  

Previous: Plötsligt hörde jag hur någon harklade sig bakom mig. Helvete, en till av deras kompisar tänkte jag. Förberedd på det värsta vände jag långsamt huvudet och förvåningen i min blick kunde inte döljas när jag mötte killens blick. 

Jag vände mig om och fick se två unga killar stå bestämt med armarna korsade över bröstet. Aldrig förr hade det känts så bra eller otippat att se Harry och Nialls ansikten. En stor svart bil körde upp intill oss och jag såg hur Paul klev ur förarsätet och vandrade mot oss för att bestämt be de tre killarna att ge sig iväg innan han ringde polisen. Pauls storlek och bestämdhet i rösten måste ha övertygat killarna om att han inte skämtade och snart hade de dragit iväg. I samma sekund sprang Niall och Harry fram till oss, Harry hjälpte Anna på fötter medan Niall omfamnade mig i vad som kändes som världens säkraste famn. Det röda märket på min arm sved och jag kunde känna hur en salt tår föll nerför min kind. Inte gråta nu tänkte jag och torkade bort den med utsidan av min hand. Det hindrade dock inte de andra hundra tårarna att falla och nu strök Niall varsamt sin hand över min kind och tittade allvarligt in i mina ögon. Jag tittade bort, vägrade att möta hans blick med mina tårfyllda ögon men han var bestämd och lät sig inte hindras. Jag gav med mig och lät mig lyfta blicken mot hans blåa ögon. Han granskade mig noggrant med sin blick och det fick mig för en stund att glömma det som nyss hänt och försiktigt le mot honom. Han log tveksamt tillbaka men släppte mig inte för en sekund ur blicken. Jag, som helt glömt bort att min bästa vän nyss upplevt samma sak som jag, vände mig nu om för att se hur Anna mådde. Hennes huvud vilade på Harrys axel samtidigt som han strök henne över håret och viskade något vi andra inte kunde höra. Jag vek mig försiktigt ur Nialls stadiga grepp och började på vingliga ben vandra över mot Anna för att mötas i en stabil kram. Vi stod där länge och lät tårarna rinna som floder nerför våra kinder innan vi till sist inte kunde gråta mer. Vi släppte taget om varandra och lät våra blickar falla mot de två unga män som inte låtit oss driva för vinden utan hjälpt två unga tjejer i lördagsnatten. Vi tvingade fram ett leende för att visa på vår tacksamhet, vi fann inga ord. Niall och Harry erbjöd oss skjuts tillbaka till hotellet och den här gången tog vi tacksamt emot erbjudandet, vi ville inte vara ensamma efter det som precis hade hänt och blev tvugna att välja vår stolthet.

I bilen på väg tillbaka var stämningen stel. Kanske var det för att killarna inte vågade fråga, kanske var det för att jag och Anna skämdes. Skämdes för att ha agerat omoget och dumdristigt och följt med de tre berusade killarna när vi borde ha vetat bättre och vänt de den kalla handen. Skämdes för att vi inte kunnat ta hand om oss själva utan behövde män att rädda oss. Kanske var det något i våra blickar som tydde på att vi kände skuld och skam för Harry förklarade för oss att vi inte gjort något fel. Vi hade svårt att lita på honom, att förstå att han faktiskt för en gångs skull hade rätt. Det var inte vårt fel. Visst, vi hade kunnat minimera riskerna för att en sådan händelse skulle ha inträffat genom att inte följt med men samtidigt hade vi ju kommit för att leta äventyr. Vad skrek äventyr om inte okända män i mörka natten.

Killarna följde med oss upp i den nu så kyliga sviten, öppnade dörren och tände lamporna för att slippa famla i mörkret. De frågade om vi ville ha något att äta och vi erkände skyldigt att vi var väldigt hungriga. All den alkohol vi fått i oss hade sugits upp i blodet och lämnat oss yra. Niall tog upp telefonen och ringde vant till en pizzeria som låg bara ett kvarter bort. Tjugo minuter senare stod pizzan utanför dörren och jag och Anna, som inte kände någon större genans, klev upp i den höga sängen tillsammans med pizzan. Snart kom också Niall och Harry dragandes och satte sig bredvid oss. Jag kände på mig att mina tajta shorts skulle dämpa mängden mat jag kunde få i mig så jag skuttade ur sängen och klev bort mot garderoben för att plocka fram ett par shorts i tyg och ett löst åtsittande linne. Det hade varit en lång dag och jag orkade inte bry mig om testosteronet som fanns i rummet utan tog av mig mina kläder, drog på mig de mjuka shortsen, lät linnet vila löst över bhn och ett par strumpor i spets täcka mina fötter. Alla de smycken jag under kvällen burit lade jag på byrån bredvid allt smink. Sen gick jag raka vägen tillbaka till sängen för att sätta mig bredvid Niall och hugga in i pizzan tillsammans med de andra. Jag vände huvudet åt sidan för att se om det röda märket på vänsterarmen fanns kvar och det gjorde det, om än mycket svagt. Jag kände mig redo att lämna kvällen bakom mig och det faktum att Niall börjat berätta sin kärlek till mat tydde på att de andra också var det.

När klockan närmade sig fyra på söndagsmorgonen bestämde vi oss för att försöka sova några timmar innan det var dags att vakna igen. Den säng som annars såg så gigantisk kändes nu på tok för liten för fyra personer så jag och Niall hjälptes åt att hämta två madrasser från deras rum tillsammans med alla de täcken och kuddar som fanns. När vi kom tillbaka fann vi Anna och Harry ligga utslagna, sovandes, i vår säng. Harry hade armen om Anna och de låg tätt hopkrupna under täcket. Jag och Niall bestämde oss för att bädda en provisorisk säng och när den var klar erbjöd sig Niall att sova på soffan. Efter mycket om och men hade jag lyckats övertalat honom om att vi lätt kunde dela på den nu gigantiska golvsängen och om jag skulle vara helt ärlig med mig själv ville jag inget hellre än att somna i en säker famn, inatt i vart fall.

Jag var mycket långsammare än han så när jag kom ut från badrummet efter att ha tvättat bort allt smink från mitt ansikte låg han redan under täcket och väntade på mig. Jag kröp ner bredvid honom och lade mig med ryggen mot. Jag kunde känna hur han makade sig närmare mig tills han låg tätt pressat mot mig. Hans hand, som låg längs med hans sida, började nu försiktigt stryka min arm och jag vände mig om så att vi låg ansikte mot ansikte. Han strök bort en hårslinga som fallit ner över mitt ansikte och jag log tacksamt mot honom samtidigt som han viskande frågade hur det var med mig. Jag svarade att det kändes bra nu, nu när han låg bredvid mig och kunde skydda mig. Att han låg närmast dörren kändes också tryggt då en mördare skulle ta honom först förklarade jag allvarligt för honom. Han bemötte min allvarlighet med ett leende och granskade mig noggrant. Av någon anledning kände jag mig inte osäker, jag kände mig inte tveksam och jag hade för en gångs skull inte hundra tankar vimlade i mitt huvud tillsammans med alla de tankar om vilka konsekvenser det kunde få. Jag lade min hand på hans kind och strök den försiktigt innan jag fortsatte över hans nyckelben. Jag log fånigt för mig själv, jag som älskade konturerna av nyckelben på pojkkroppar. Han tittade frågande på mig varpå jag viskande svarade "I love collarbones". Han tittade på mig som att jag inte riktigt var klok och det fick hans pojkaktiga charm att öka några grader. Just som jag skulle säga godnatt kysste han mig plötsligt på pannan innan han mimade något som såg ut som ett good night. Jag mimade tillbaka och blundade sedan för att försöka somna. Jag kunde flera gånger känna hur han tittade på mig och jag kramade hans hand hårt i min för att visa att jag skulle vara här, att han kunde sova och låta drömmarna invadera hans huvud. Han kramade tillbaka för att visa att han förstått vad jag menat och inom loppet av några sekunder sov vi bägge två.

Hey guys! Förlåt för ett slarvigt collage men till mitt försvar ville jag få upp det här kapitlet så snabbt som möjligt, jag vet att många av er sett fram emot det! 

Hoppas att ni är nöjda och var inte rädda att ge mig kritik, alla skribenter behöver feedback!

PUSS! 

När regnet börjat avta och åskan hördes allt sämre dröjde det inte länge innan strömmen återvände till huset. En snabb blick på klockan visade att den var sex och jag och Anna bestämde oss för att ta en taxi tillbaka till hotellet, byta om till våra egna fashionabla kläder och ge oss ut i lördagsnatten för att testa på Londons nattliv på riktigt. Efter mycket om och men släppte killarna iväg oss och vi skyndade oss ut i taxin som tog oss till vårt hotell på kortare tid än förut. Väl tillbaka i sviten gjorde vi oss snabbt men graciöst klara för att spendera hela natten på gatorna i staden. Jag hade fått på mig ett par jeansshorts tillsammans med en tajt bustie med nitar. Min iPhone glittrade av mitt nyköpta skal och de nyköpta LITA prydde mina fötter. Anna bar stolt upp ett par shorts, liknande mina, och matchade det med ett löst åtsittande linne och bästa LITA. Vi bestämde oss för att gå för att slippa onödiga utgifter. Vi bodde trots allt rätt centralt och fann rätt snart ett uteställe som verkade passa oss. Vi tog några drinkar och pratade om sådant som bara vi kunde och det dröjde inte länge innan okända män bjöd oss på drinkar av regnbågens alla färger. Inte nog med att vi sparade pengar på detta sätt det betydde ju också att vi var de hetaste där. När vi ledsnat på utbudet bestämde vi oss för att vandra vidare längs med gatan för att få dansa lite. Vi kom in till ett mer eller mindre fullt dansgolv och insåg att vi kommit precis rätt, nu var det bara att släppa allt och skaka loss. Vi förflyttade oss mellan dansgolvet och baren och detta stället var inget undantag, även här kom unga män ständigt fram till oss för att försöka flirta. Jag och Anna kände inget som helst intresse för någon av de killar som kommit fram men uppskattade alla de gratis drinkarna. Det var inte förens ett killgäng på tre personer kom upp framför oss som någon fångade vårt intresse. Vi bestämde oss för att följa med dessa till vad de kallade Londons hottest place och drog oss ut i lördagsnatten. Killarna var berusade och försökte gång på gång göra saker de inte borde. De blev något så väl närgångna och jag och Anna blev allt mer skeptiska till vårt beslut att följa med dem. Det var inte förens klockan slog ett och vi bestämde oss för att dra oss tillbaka som en av killarna föreslog att vi skulle följa med dem. Vi tackade artigt nej men killarna gjorde allt för att försöka övertyga oss. Jag tittade på Anna och vi bestämde oss för att gå åt andra hållet, glömma killarna och göra en tidig kväll. En av killarna tog då ett stadigt grepp om min arm och viskade "you are following us home. NOW!" så att bara vi skulle höra. Chocken av den kalla handen på min arm och de sluddriga orden vid mitt öra fick mig att skrika till och jag försökte slita mig loss, förgäves. Han drog mig intill sig och försökte kyssa mig samtidigt som jag spottade honom rakt i ansiktet. Hans ilska stegrade och jag kunde märka att han inte var beredd att ge sig. Anna gjorde en kraftansamling och började dra i killens armar i försök att få honom att släppa mig. Han skickade då en kraftig stöt med sin armbåge mot Annas revben som fick henne att falla ihop på marken och landa med en duns. Ilskan inom mig växte med det att jag såg Anna falla samtidigt som jag förstod att det inte fanns mycket jag kunde göra. De var tre stora, starka män och vi var två, unga tjejer. Vi hade ingen chans, inte ikväll. Plötsligt hörde jag hur någon harklade sig bakom mig. Helvete, en till av deras kompisar tänkte jag. Förberedd på det värsta vände jag långsamt huvudet och förvåningen i min blick kunde inte döljas när jag mötte killens blick. 

Hey guys! Ett lite kortare kapitel idag då jag lät publicera ett igår också. Ni har blivit några stycken som tittar in här och det är bara så himla roligt att ni gör det! 

P.s Ni äger älsklingar D.s 

Previous:

"Do you got boyfriends in Sweden?" fortsatte Harry och tittade värnande mot Annas håll. Anna frågade mig på svenska vad hon skulle svara. Faktum var att nej, det hade vi inte, inte någon utav oss, men det betydde inte att vi ville ha det här heller. Vi lät frågan rinna ut i sanden, only time could tell.

Bilresan fortsatte under småprat innan bilmotorn stannade och dörren ut öppnades. Solen tillsammans med den varma luften strömmade in och fick allt att verka somrigare än någonsin förut. En efter en hoppade vi ur bilen. Jag och Anna släpade med våra axelväskor medan killarna hjälptes åt att tömma bagageutrymmet. Valpen låg utmattad i buren och de bestämde sig för att låta bagageluckan stå öppen så att syre fritt kunde strömma till varelsen.

När vi tyckte oss ha hittat en bra plats på stranden bredde vi ut våra handdukar, tog av oss kläderna som dolde bikinin och lade oss ner i den stekheta solen. Killarna däremot tycktes sakna tålamod och hade efter bara några minuter ledsnat på att bara ligga där och sola. "Volleyboll" föreslog Liam och humpade bollen mot mig. Tre sekunder senare var vi alla sju på väg mot volleybollnätet som fanns uppsatt en liten bit bort. Jag, Niall, Louis och Zayn på ett lag och Harry, Anna, och Liam på det andra. Efter några väldigt fina smashar från vardera lag fylldes himmelen plötsligt av moln och regnet började ösa ner. Vi fortsatte spela men blev inom kort genomdränkta av det kalla juniregnet och bestämde oss därför för att söka skydd. Vi sprang efter våra nu genomblöta väskor och fortsatte i samma takt mot bilen som vi lika snabbt hoppade in i. Vi delade på de enda torra handdukarna som fanns och blev sedan erbjudna att åka hem till Harrys hus för att byta om.

"It's dangerous out on the road in this weather and my house is not far from here" förklarade Harry. Jag tittade tveksamt mot Anna innan vi tillsammans förklarade att vi inte hade några torra kläder kvar.

"No problem" intygade Liam "I'm sure Harry won't mind lending out some of his".

Jag tittade mot Annas håll igen för att se vad hon tyckte och så fort jag fått hennes uppmärksamhet och med mimspel kommit fram till hur vi skulle göra nickade vi bekräftande mot Harry som ett tecken på att vi accepterat hans inbjudan. Några få minuter senare parkerade bilen utanför Harrys gigantiska boning och vi sprang i grupp mot ytterdörren. Regnet öste fortfarande ner och vi kunde höra åskan mullra inte långt härifrån. Vi klampade in genom den stora röda dörren och möttes av vita fräscha väggar, en stor rundad trappa och stora öppningar mot något som såg ut att vara ett vardagsrum och kök. "WOW" utbrast vi som hela tiden hittade nya saker för våra ögon att vila på.

När vi wowat tillräckligt fick vi en efter en kliva in i den varma duschen och låta strålarna från varmvattnet täcka våra intvålade kroppar. Killarna, som tagit friheten att duscha först, hade gått ner till vardagsrummet för att vänta på oss och snart vandrade också jag och Anna nerför den gigantiska trappen. Mitt hår var fortfarande fuktigt och hade lockat sig precis som det alltid gjorde då vatten låtit sig absorberas i det. På mig hade jag en av Harrys gigantiska, rutiga skjortor och ett par av mina numer torra strumpor men jag frös om mina bara ben när jag satte mig mellan Niall och Zayn. Harry, som hämtat massor med filtar och kuddar, skickade nu runt de och inom kort vilade en mjuk filt över mig tillsammans med Nialls varma hand på mitt lår. Jag märkte knappt att han placerat den där men när jag väl märkte det kunde jag inte låta bli att le. Han frågade mig om jag fortfarande frös och jag skakade tveksamt på huvudet samtidigt som jag ryckte på axlarna för att visa att jag var nöjd. Hans hand flyttade sig högre upp och jag kunde känna hur kallt det blev när han lättade på den. Jag rös till lite och vände mig mot Niall bara för att få titta på honom. Precis då blixtrade det till och huset blev mörkbelagt. Strömavbrott. Harry frågade om vi tyckte att det behövdes ficklampor men vi enades om att ljus skulle bli alldeles utmärkt. Tre tändstickor senare var rummet svagt upplyst av ljus i alla dess storlekar och former och gav allt en annan slags karaktär. Vi flyttade oss lite så att vi satt mittemot varandra i sofforna och det föll sig därefter naturligt att sänka samtalstonen och låta allvaret ta plats. Trots att vi spenderat de senaste dagarna tillsammans med dessa fem och läst om dem i alla de olika forum fanns det så himla mycket som vi inte visste om varandra. Skilsmässor, svek, otrohet, kändisskap, kunskap, missförstånd, död och åsikter var bara några av alla de samtalsämnen som en efter en dök upp mellan de två sofforna. Jag, som fortfarande satt bredvid Niall, kunde nu känna hur han började stryka mitt lår med sin hand. Jag vände mig mot honom och såg hur han tittade bekräftande mot mig och jag log för att visa att det var okej. Jag förstod att mörkret var honom fördel då han kändes mycket självsäkrare och modigare mot för förut.

Jag blickade bort mot Annas håll som verkade trivas bra mellan Harry och Louis. Hon mötte min blick och mimade på svenska "hur går det?".  Jag nickade försiktigt och mimade tillbaka att "Niall har handen på mitt lår!!!." Anna, som fått år av övning att träna på att läsa av mina läpprörelser, flinade lurigt tillbaka och mimade, om jag kunde tyda det rätt, "gissa var Harry har sin." Jag kunde inte låta bli att dra på munnen och hade det inte förstört stämningen hade jag troligtvis brustit ut i skratt. 

När vi hört hur dörren gått igen och en dis av tystnad lagt sig i rummet satte vi oss hastigt upp i sängen. Vi tittade försiktigt på varandra innan vi brast ut i vårt morgontrötta skratt och försökte om vartannat att berätta om vad som hänt kvällen innan, fastän vi bägge två varit där. Det var vårt sätt att på något vis försöka inse att allt faktiskt hänt på riktigt men också få drömma oss tillbaka lite. En hand på Nialls golvsäng tydde på att den fortfarande var ljummen från hans kroppsvärme och att allt som hänt faktiskt varit något annat än bara en dröm.

Vi låg kvar i sängen i en timme innan vi bestämde oss för att vi var för hungriga för att orka fortsätta dagen. Vi duschade bägge två och gjorde oss klara medan vi väntade på den andra. En stund senare var vi redo att dra på oss skorna, låsa dörren och bege oss mot matsalen. I hallen låg våra två par LITA slarvigt kastade innanför dörren och jag började le vid tanken på allt det som hänt. Vi rusade ut genom rummet och lämnade nostalgin från gårdagen kvar.

Klockan elva var vi tillbaka innanför svitens dörrar där allmänt kaos rådde. Kläder låg utspridda längs med golvet, sminket låg i högar på byrån och de så kallade sängar var Niall och Harry bara några timmar tidigare legat gjorde inte att rummet såg desto mer städat ut. Det som vi tidigare sett som fullt av nostalgi såg plötsligt bara stökigt ut. Vi plockade lite snabbt ihop våra grejer och det såg med ens mycket bättre ut. Högarna med täcken och kuddar lät vi dock ligga kvar en stund till, bara för att låta verkligheten sjunka in. Utomhus var det lika varmt som förut och Anna hade låtit öppna ett fönster på vid gavel för att låta den varma luften strömma in och fylla rummet. De vita, tunna gardinerna fladdrade i takt med vinden och skapade ett slags lugn som fyllde varenda liten vrå. Jag ställde mig vid det öppna fönstret för att blicka ut över det nu folkfyllda London. Allt såg så annorlunda ut mot för vad det gjort igår kväll, så himla mycket större ut nu. Mina så djupa och filosofiska tankar avbröts av en serie kraftiga knackningar. Dörren öppnades och inspringande kom en liten hundvalp. Trots mina trytande kunskaper om hundraser kunde jag konstatera att det var en labrador, en liten, ljusbrun och livlig varelse. Jag kastade mig genast ner på knä för att möta den spralliga valpen som Anna bara kastade en snabb blick över telefonen för att se. Hon hade bestämt sig för att vakna till liv genom att stoppa in hörlurarna i öronen och lyssnade på skadligt hög musik samtidigt som hon läste igenom sitt twitterfeed.

Valpen, som hoppat upp i min famn, låg nu på rygg med magen i vädret för att visa att jag skulle klia den. Dess sammetslena tunga viftade den också med och försökte gång på gång slicka mig i ansiktet varpå jag skrattade förtjust samtidigt som jag försökte hålla den borta. Jag, som varit fullt fokuserad på valpen, hade inte märkt att the fab five nu stod innanför vår dörr och skeptiskt tittade på mig. En vanlig människa hade säkerligen blivit generad och genast ställt sig upp för att prata med killarna men jag kände inget behov av att göra det. Inom kort kom killarna istället och satte sig bredvid mig, någon på golvet och resterande i sängarna. Anna, som nu tyckte sig ha vaknat till liv tillräckligt, drog ur hörlurarna ur öronen och lade ifrån sig telefonen för att hälsa på dem. Just som jag skulle fråga vad de gjorde här frågade Niall om vi ville följa med till stranden, de hade nämligen lovat Paul att vakta hans hund medan han tillsammans med sin familj skulle göra ärenden i staden. Jag och Anna påbörjade en konversation på svenska för att reda ut vad vi tyckte. Vi kom överens om att vi inte hade några planer och att vi lika gärna kunde kasta bort några timmar i solen. Tjugo minuter senare var vi på väg ut i bilen med våra packade väskor löst hängande runt axeln. Hunden, som satt i en bur i bagageutrymmet, gav ifrån sig konstanta små pipljud och vi kunde inget annat än tycka lite synd om honom.

Den lugna stämningen avbröts dock snabbt när Anna i panik påminde mig att vi inte smsat våra föräldrar. Jag fiskade upp telefonen ur väskan och lät fingrarna dansa över skärmen. Jag och Anna pratade snabbt och otydligt på svenska för att komma fram till en bra bortförklaring till vår avsaknad av meddelanden. I ögonvrån kunde jag se hur Niall diskret försökte se vad jag skrev och jag log samtidigt som jag tryckte på "skicka". Jag och Anna hade kommit överens om att det inte var någon idé att berätta för de hemma i Sverige vilka vi träffat eller vad vi gjort. Det skulle bara leda till oroliga föräldrar och desperata meddelanden varje timme tjugofyra timmar om dygnet och det skulle inte gynna någon. Vad fanns det ens att berätta? 

"Your boyfriend?" frågade Zayn och nickade mot telefonen.

"Who knows" svarade jag och ryckte på axlarna.

"Do you got boyfriends in Sweden?" fortsatte Harry och tittade värnande mot Annas håll. Anna frågade mig på svenska vad hon skulle svara. Faktum var att nej, det hade vi inte, inte någon utav oss, men det betydde inte att vi ville ha det här heller. Vi lät frågan rinna ut i sanden, only time could tell.

Bilresan tillbaka till hotellet tog längre än väntat då bilköer bredde ut sig över Londons mörklagda gator. Killarna tog tillfället i akt att fråga ut oss om vår flykt, våra liv hemma och om vilka vi var. Efter ha svarat på ett dussintals funderingar frågade Zayn om vi inte ville veta något om dem.

"Det finns väl över hela google" sa Anna skrattande på svenska. Killarna rynkade ögonbrynen av okunskap över vad Anna precis sagt. När jag skrattande översatte vad Anna menade försökte killarna se stötta ut innan de slutligen drogs med. En dryg timme senare öppnades dörren och vi kunde kliva ut i den varma luften. Zayn, Louis och Liam bestämde sig för att tänka på refrängen och försvann upp till sin gemensamma svit. Jag och Anna tänkte göra detsamma men Harry drog med sig oss, tillsammans med Niall, ner mot gatan för att "köpa salta kex". Jag och Anna, som hade hunnit nyktra till något under den långa bilfärden till hotellet, behövde nu ingen som helst hjälp med att vandra längs den kullerstensbeklädda gatan. Harry försökte sig ett antal gånger på att flirta med Anna men misslyckades då hon inte alls förstod vad han sa. Anna kollade istället stint på mig och frågade på svenska vad fan han höll på med. När jag förklarade att jag trodde att han flirtade såg jag allvaret i hennes blick återvända och samtalet återgick plötsligt till engelska. Niall, som visade sig vara betydligt mer jordnära än jag trodde, ursäktade sig å Harrys vägnar och förklarade att han var svag för svenskspråkiga tjejer. Ett ögonkast åt Harrys och Annas håll bekräftade hans hypotes och vi skrattade roat tillsammans.

Väl framme insåg Harry att affären troligtvis inte hade öppet då klockan närmade sig två på natten. Den mörklagda butiken var ödelagd och det återstod bara för oss att vandra tillbaka till hotellet. Anna och Harry gick ett antal meter bakom oss samtidigt som jag och Niall låtsades som att vi inte förstod vad som föregicks. De snabba blickarna vi kastade bakåt tydde dock på att de verkade ha trevligt och jag kunde inget annat än att le åt Annas lycka. Vi insåg plötsligt, alla fyra, att vi var framme vid hotellet och gick i samlad trupp mot hissarna för att tolv våningar senare stanna på den som vi kallade vår. Nu stod vi utanför rum 467, vår svit, och öppnade dörren på första försöket. Vi sa ett pinsamt men snabbt godnatt innan vi försvann in genom dörren. Liksom alltid började våra ljudliga och livfyllda samtal samtidigt som vi kastade av oss våra kläder, tvättade bort sminket och hoppade i våra bekväma sovkläder. En diskret och nästan onaturligt låg knackning hördes komma från vår dörr och vi gick tillsammans för att se vem som kunde tänkas knacka på vår dörr kvart i tre på natten. Utanför stod Harry och Niall, kånkande på diverse täcken och kuddar, och frågade försiktigt om de kunde få sova inne hos oss inatt.

"They are already asleep and we don't wanna wake them up" förklarade Niall. Lam bortförklaring tänkte jag samtidigt som vi släppte in killarna till vår boning. Anna bestämde sig för att detta fan fick vara nog så hon gick raka vägen till sängen för att krypa under de vita, fluffiga sängkläderna. Harry tittade trånande efter henne och undrade vart de skulle sova.

"I will be sleeping next to her" förklarade jag och såg hur Harrys förväntansfulla min övergick till besvikelse. De lyckades på något vis bygga upp en säng på golvet på vardera sida om vår och jag beslutade att följa Annas exempel och krypa ner bredvid henne.

Sex timmar senare hade klockan hunnit bli nio och både jag, Anna, Niall och Harry fick ett mindre trevligt uppvaknande. Zayn, Liam och Louis hade nämligen bestämt sig för att göra ett helvete av vår morgon och kom därför inspringande och skrek för att få oss att vakna varpå jag insåg att vi måste glömt att låsa ytterdörren innan vi hoppade i sängs för några timmar sen. Huvudvärken jag så vänligt blivit vigd att ha efter gårdagskvällens festligheter gjorde det inte mycket bättre. Grymtningar från Harry och Niall tydde på att de var minst lika benägna om att få fortsätta sova som vad vi var. Zayn, Liam och Louis kastade underliga blickar mot pojkarna på golvet och började ställa frågor om varför de aldrig kommit hem. Jag förklarade för dem det som Niall förklarat igår, "They didn't wanna wake you up". Min morgonröst var ostadig. Killarna tittade först på varandra och sedan ut över den sovande trion.

"Yeah, of course they didn't" sa Louis ironiskt. Huliganerna förklarade sedan att de skulle på en plåtning för någon tidning, jag var för trött för att minnas vilken, och att de borde börja åka mot studion nu. Jag, som under hela tiden legat med ryggen mot Nialls håll, vände mig nu sakta om för att med mindre entusiasm försöka väcka honom. En enkel beröring på hans kind fick hans leende att växa och han såg med ens mycket belåten ut. Jag viskade på svenska till honom att han troligtvis borde vakna nu och att killarna stod och tittade underligt mot vårt håll. Jag vet inte vad han förstod i den meningen men han lyfte sakta huvudet från kudden för att finna de tre killarnas blickar hårt fastklistrade på honom. Han gav ifrån sig ett missnöjt stön och kastade sedan tillbaka huvudet mot kudden och höll fast den hårt med sina armar. Jag sa åt de nu stirriga huliganerna att ge mig femton minuter och de började nu sakta vandra ut från rummet.

När jag äntligen väckt Niall ordentligt och vi tillsammans skulle få liv i Harry och Anna fann vi dem hållandes i varandras händer. Jag drog snabbt upp min telefon från kuddens undersida och tog nu åtskilliga bilder på den söta sovduon. De måste ha reagerat på den plötsliga tystnaden och det faktum att vi, jag och Niall, hängde över dem med våra mobilkameror, för nu vaknade de plötsligt till liv. De tittade först på varandra och log innan de generat insåg att de hade publik. Anna ryckte snabbt åt sig handen och lade den under täcket. Harry tittade snopet på henne när hon vände sig med ryggen åt hans håll. Niall och Harry klev med mindre lycka ur sina sängar innan de samlade ihop sina kläder i famnen och försiktigt vandrade mot deras svit där de andra killarna väntade. Jag viskade ett hejdå till Niall som log och viskade något tillbaka, vad det var har jag ingen aning om.  

Det var två mentalt instabila tjejer som vinglade omkring på Londons gator på jakt efter något att ha på sig under kvällens konsert. Vi lyckades köpa med oss var sitt par Jeffrey Campbell-skor av modellen LITA och hittade därpå var sin reserv-outfit utifall att vår garderob inte skulle räcka till. Därpå väntade lite förnying av smink och smycken innan vi var i full färd i att ta en taxi tillbaka till hotellet. Väl framme konstaterade vi att det var sex timmar kvar till kvällens konsert och att vi borde åka om drygt fyra för att vara framme i tid. Efter en ordentlig dusch ritade jag vant vingar av eyeliner på ögonlocken följt av mascara på fransarna och lite lätt puder på kinderna. Vingarna blev ovanligt bra och jag var väldigt nöjd över resultatet när jag för säkert åttonde gången tittade mig i spegeln. De gamla svarta men ack så tajta jeansen drog jag på mig tillsammans med mitt glittriga linne med djup u-ringning i ryggen. Håret lockade jag tills de föll sig som naturligt och därpå hjälptes jag och Anna åt att fixa till varandra samtidigt som vi intalade oss själva om hur jävla snygga vi var ikväll. När vi hade nog mycket hårspray i håret, smink i ansiktet och parfym på handlederna tog vi våra nya LITA-skor, knöt dem ordentligt runt fotlederna, och gav oss ut i fredagsnatten. Vi hade bestämt oss för att ta ett par drinkar för att slippa vara så extremt spända under kvällen och varken jag eller Anna hade något emot lite alkohol i blodet. Våra fejk-id behövdes knappt när vakten hörde att vi var svenskar. Han släppte bara förbi oss och önskade oss en trevlig kväll.

Efter att ha blivit flörtade på i baren av flera okända unga män bestämde vi oss för att vi suttit där länge nog och att det var dags för oss att ta en taxi mot arenan. Anna vinkade till oss en taxi, precis lika vant som förut, och efter ett antal minuters taxifärd var vi framme vid den gigantiska arenan. Utanför hördes tusentals tjejer skrika, ropa och sjunga för allt de var värda. Jag vände mig över axeln och kastade en skeptisk blick mot Anna. Anna låtsades inte om det utan tog istället tag i min arm innan vi självsäkert promenerade fram till en av de många vakterna. Där fick vi direktioner om hur vi skulle göra vilket började med att gå före alla i kön. Hundratals desperata, trånande tjejer sträckte sig efter oss där vi gick och vi kunde inte låta bli att le lite bägge två. Allt detta var bara så himla absurt. Väl inne i arenan var det betydligt lugnare men atmosfären var den samma. Vi började blicka ut över folkhavet för att försöka hitta vart det var vi skulle och efter mycket om och men tog vi oss fram och en dryg halvtimme senare fick vi gå in. Arenan fylldes på framifrån och tjejer i alla de åldrar hade med sig skyltar, blommor och bar tröjor med gruppens tryck. Jag och Anna, som fått komma in bland de första, ställde oss längst fram i mitten mot metallstaketet. Vi kunde känna hur alla människor pressade sig framåt men var inte desto ledsnare för det, vakterna fanns bara en meter ifrån oss och vi var så nära scenen att vi skulle kunna se varje liten centimeter av varje gruppmedlem. Vi passade på att ta lite "före"-bilder, fotade scenen och varandra med våra mobilkameror. Plötsligt dämpades belysningen och ljudet ökade några dussintals decibel av alla de skrikande tjejerna och vi förstod att det var dags nu. Med förväntansfulla blickar mot scenen hörde vi hur introt till what makes you beautiful drog igång och såg hur killarna, en efter en, kom inspringande på scenen. Jublet, tillsammans med skriken, lyckades dock inte dämpa musiken och inom loppet av någon sekund hoppade hela arenan i takt till musiken samtidigt som de skrek med i den välkända texten. Jag och Anna, som inte var några större fans, kunde inte låta bli att dras med i turbulensen och nu stod även vi, med armarna mot taket, och hoppade och sjöng såsom vi aldrig gjort förut.  

Efter nittio minuter av sång, musik, hoppande, skrikande, jublande och bilder var konserten slut och fansen grät av alla de blandade känslorna. Jag och Anna, som på något vis dragits med i hysterin, hade nu hunnit landa aningens på jorden igen och när vi vände oss mot varandra log vi som fån bägge två, kramade om varandra och bestämde oss för att försvinna bak tillsammans med killarna. Vi ropade till oss en av vakterna som befunnit sig framför scenen hela konserten och han guidade oss fram till rummet bakom scenen efter att ha tagit en titt på VIP-passen som legat tajt i våra byxfickor. Dörren öppnades och där satt de, Liam, Louis, Harry, Niall och Zayn, i en gigantisk u-ringad soffa och drack något vi antog var vatten. När vi såg att vi fått deras uppmärksamhet vinkade vi självsäkert till dem och började sakta gå mot deras håll. Efter kramar från samtliga killar slog vi oss ner bredvid dem. Vi hade inte hunnit mer än sätta oss innan Liam frågade vad vi tyckte om konserten. Vi gav med oss bägge två och erkände att vi haft väldigt kul, fastän det tog emot lite. Harry, som lyckats smita iväg utan att någon märkt det, kom nu tillbaka med två drinkar innehållande något som liknade cosmopolitan. Jag kollade skeptiskt på drinken, tittade upp mot den stoltserade Harry och bestämde mig för att dricka den för att inte göra honom besviken. Min snabba blick mot Anna tydde på att hon var minst lika skeptisk som jag. Våra farhågor förvandlades snabbt till verklighet när vätskan nuddat våra tungor. Skrattandes försökte vi förklara att detta utan tvekan var den värsta drink vi någonsin druckit. Killarna skrattade minst lika mycket och Harry gjorde ett försök till att se besviken ut.

"It can't be that bad" försökte Harry med sin brittiska accent.

"Why don't you taste it then" föreslog jag och räckte över det fortfarande fulla glaset med den förfalskade cosmopolitan. Tveksamt tog han emot det, luktade försiktigt på den röda vätskan och förde den sedan mot munnen. Alla sex stod med öppna munnar och bara väntade på att Harry skulle springa mot närmaste papperskorg för att spotta ut den förfärliga drycken. Men vi väntade förgäves. Vi kunde alla se hur han spärrade upp ögonen men insåg genast att hans stolthet sa emot alla hans mänskliga reflexer att spotta ut det. Istället tog han ett djupt andetag och svalde förstummat den munfulla, förfalskade cosmopolitan. Killarna skrattade äcklande mot Harry och kände sig självklart tvingade att själva smaka på vad som tycktes vara en förfärlig blandning. Jag och Anna tittade skeptiskt mot pojkarna och förstod inte för allt i världen varför de var tvungna att vara så macho. Några sekunder senare var vi dock glada över att killarna kände sig tvungna att visa sin manlighet då vi vek oss av skratt. En efter en spottade pojkarna ut den dryck de hade i munnen för att gemensamt enas om att detta faktiskt inte alls var drickbart. Harry erkände lite skamset att han aldrig blandat en "riktig" drink förut utan att han sett på sex and the city att det var en drink som tjejer tycktes gilla.

"We L-I-K-E cosmopolitan but this was not it" började jag. 

"But it was a good try though" fyllde Anna i och blickade lätt mot Harry vars kinder började rodna.

Allt detta skrattande och provsmakande av drinkarna vid sidan om de livliga samtalen hade gjort att tiden flugit iväg. Klockan närmade sig tolv och fredagen började övergå till lördag. När jag och Anna då förklarade att det var bäst att vi började röra oss tillbaka mot hotellet såg killarna det som en inbjudan att vi ville ha skjuts. Någon ropade till sig Paul (som vi senare fick veta var deras livvakt) och vi vandrade sedan mot en stor svart bil som stod parkerad på arenans baksida. Jag och Anna vinglade sakta efter dem innan vi skrattande föll ihop på marken. Vi insåg nog bägge två att vi inte var speciellt berusade utan att det var allt hoppande och det stora utsläppet av endorfiner i våra kroppar som fick oss att kikna av skratt och falla ner på marken med ben av spaghetti. De tiotusentals fansens röster hördes allt sämre i natten och någonstans kunde jag urskilja ljudet av sirener innan Harry och Niall sprang fram mot oss för att försöka få oss på fötter igen. Jag och Anna växlade frispråkigt mellan svenska och engelska innan vi slutligen, alla sju, kommit in i den gigantiska bilen.

"Are you drunk?" skrattade Louis samtidigt som vi spände fast våra säkerhetsbälten. "Not really" erkände vi och förklarade sedan att vi mer eller mindre var på rymmen hemifrån och att vi kommit hit för att hitta äventyr. Jag antog att de kunde lägga ihop ett och ett och förstod att detta var en del av vårt. 

"One direction? Är du verkligen säker?" frågade Anna skeptiskt. "Av alla hotell i England besöker de just detta" fortsatte hon för att trycka på hur konstigt det verkligen var.

"Jag vet vad jag såg" svarade jag "och..." mer hann jag inte innan vi stannade till som förstelnade. För någonstans hördes en välstämd gitarr tillsammans med pojkröster.

"Tror du..?" började jag. Anna hychade åt mig och började sedan försiktigt tassa bort till dörren som gränsade mot korridoren. Med örat tryckt mot den hårda dörren hördes det mycket tydligare nu, One direction spelade och sjöng! Efter en stunds tystnad från andra sidan valde vi att försöka fortsätta som vanligt, hur lätt det nu var att göra efter allt detta. Anna var först med att kasta sig över våra resväskor för att hitta något att ha på sig och jag var inte långt bakom. Om det nu var de vi trodde som bodde i rummet mittemot oss kunde vi i vart fall få på oss lite snygga kläder. Utomhus var det fruktansvärt varmt så vi bestämde oss bägge två att låta dagen förbli oplanerad, lalla runt på Londons gator i solen och bara låta impulserna styra.

Ett antal timmar senare kom vi tillbaka till hotellet efter upprepade koppar isthé, ben av spaghetti och kamerorna fulla med bilder. Nyätna hade vi blivit också och klockan hade hunnit bli åtta på kvällen. Utmattade kastade vi oss ner i sängen och slog på den gigantiska tv;n som fanns upphängd på väggen samtidigt som vi slogs om de salta chipsen. Vi slängde iväg var sitt sms till våra föräldrar för att berätta att vi levde och att vi hade the time of our lives. Våra föräldrar hade varit skeptiska till resan från första början och gjort allt för att försöka få oss att stanna hemma. Allt detta fastän de visste att vi var mogna nog nu och att vi inte längre behövde deras bekräftelse för att få göra saker. Vi hade dock lovat att hålla dem uppdaterade utan att berätta för mycket om allt det konstiga vi gjorde, det var en ren principsak.

Vi måste ha somnat för när jag vaknade och förvirrat kollade på klockan såg jag att den var tio. En lite för hård knuff i Anna fick henne att snönande trilla ur sängen innan hon annonserade att hon var vaken. Solen letade sig in mellan gardinerna och dess bleka strålar träffade henne där hon låg på golvet. Jag hoppade upp ur sängen och tillsammans med Anna drog vi på oss shorts och linnen. För att vakna till riktigt ordentligt kopplade Anna in iPhonen till de gigantiska högtalarna som var belägna på rummets byrå och lät fingret rulla över spellistan tills den hamnat på one thing. Den låt som vi bägge dansat genom korridorerna till för bara någon månad sedan, den låt som vi upptäckt via ett fånigt mobilspel och den låt som vi kunde vartenda ord i. Vi körde på våra vanliga rörelser som blivit till någon sorts rutin under det senaste året och lät oss försvinna in i musiken tillsammans, precis som vi alltid tycktes göra. Mitt i vårt bästa headbang knackade det på dörren. Vi stod blixtstilla bägge två och glodde på varandra med stora ögon samtidigt som musiken fortsatte spela. På andra sidan dörren stod en kvinna i svart och vitt med en vagn full med mat. Roomservice gastade hon samtidigt som hon körde in vagnen innanför svitens dörrar. Under tiden jag tackade och visade kvinnan ut hade Anna redan hunnit kasta sig över vagnen och plockade ogenant åt sig av de blodröda jordgubbarna.

"Har du beställt detta?" frågade jag undrande.

"Öööh nej? Men vem säger nej till gratis mat ?!" dumförklarade Anna.

Vi fortsatte dansa genom rummet medan vi pressade i oss av den färska frukten. När det ännu en gång knackade på dörren orkade vi inte ens försöka agera normala. Jag dansade bort mot dörren samtidigt som jag sjöng med till låten för allt jag var värd. När jag slet upp den fick jag mig dock en smärre chock. På andra sidan stod nämligen fem killar, om möjligt mer förvånad än jag själv. Anna, som ännu inte märkt det oannonserade besöket, kom också hon dansande mot vårt håll innan hon plötsligt såg vilka som stod på vår dörrmatta. Hon sprang fram mot byrån och slog av den på tok för höga musiken. Jag försökte att se seriös ut samtidigt som jag frågade vad i hela fridens namn de gjorde i vårt rum. Killarna, som fortfarande stod som förstelnade med breda flin, lyckades klämma fram att de saknade frukost och undrade om vi fått deras. En snabb blick över axeln på vagnen bekräftade deras teori.

"So...." började den blonde, "you didn't know who we were?" sa han och flinade om möjligt ännu mer.

"Well.." började jag i försök att låta mystisk men samtidigt glömma den ytterst pinsamma situation vi var i. 

Jag kunde se hur samtliga av killarna höjde på ögonbrynen och jag försökte nu få lite uppbackning av Anna som fortfarande stod långt bakom mig. Jag frågade henne på svenska vad fan jag skulle göra nu men hon skakade bara på huvudet samtidigt som hon låtsades få ett ytterst viktigt telefonsamtal.

"You're not from here, right?" frågade den kille som jag visste hette Liam. "Nej Einstein, det är vi inte" tänkte jag, är inte det ganska obvious?

"No we're not actually" svarade jag lamt i försök att kanske få dem att vända sig om och gå. Om jag någonsin funderat på hur det skulle vara att möta killarna bakom one thing hade jag inte riktigt föreställt mig ett sådant scenario som jag nu var i. Nej, situationen var nog pinsam som den var, det sista jag ville var att förklara för världsstjärnorna att vi kunde denna låt alldeles utantill. Inte för att vi var några directioners utan för att vi helt enkelt ville. 

"Is it okay if we eat our breakfast in here? Our room is all messy" frågade brunlock för att avbryta tystnaden.

"eehm.." började jag, messy my ass, men herr brunlock avbröt mig igen

"I guess you kind of owe that to us, you have already started eating on OUR breakfast" skrattade han.

Jag visste inte huruvida jag borde ta det som en pik eller ej men valde att inte låtsas om hans dryga tonfall. Jag svarade kaxigt "as long as we can join in" och stängde sedan dörren efter killarna. Precis i samma stund var Anna plötsligt tillbaka efter vad som kändes ha varit ett alldeles för långt samtal.

"Vafan gör de här???" frågade hon hysteriskt och nickade odiskretare än någonsin bakom min rygg där killarna stod. 

"Tydligen har vi ätit deras jävla mat. Jag vet inte alltså seriöst, detta är så jävla konstigt???" svarade jag. Anna nickade lätt för att visa mig att samtliga killar hade ögonen fastklistrade på oss, troligtvis för att de inte förstod ett ord av det vi sa.

"You can at least tell us your names" föreslog jag när jag och Anna började röra oss mot soffgruppen som de redan placerat sig i.

"Yeah, like you don't already know" skämtade Louis. En namnrunda senare kunde jag konstatera att jag nu skulle vara tvungen att kalla samtliga vid namn, vare sig jag ville eller ej. 

Samtalet runt frukosten flöt på bra fastän jag och Anna flera gånger fick viskande förklara för varandra vad de sa, deras brittiska accent gjorde det stundtals omöjligt för oss att förstå vad de menade. När nästan två timmar passerat kändes det dock dags för oss att återgå till våra shoppingplaner på stan och försökte därefter hinta pojkarna om att det kanske var dags för dem att börja jobba. De tackade artigt för sällskapet och erbjöd oss biljetter till deras konsert samma kväll som ett tack för att de fått inkräkta. Vi tog tveksamt emot dem tillsammans med VIP-passen och sa att vi inte kunde lova att vi skulle vara där. När dörren bakom dem var stängd började vi skrika och skratta hysteriskt.

"OH MY FUCKING GOD!!  VAD VAR DET SOM JUST HÄNDE ??". Förvåningen gick inte att dölja.

"Så vad säger du, vill du gå ikväll?" frågade jag. 

"I don't know" svarade hon skämtsamt, "vi har ju den där galan att gå på du vet" fortsatte hon.

"Ha-ha jävligt roligt. Men seriöst? Är inte detta väldigt konstigt typ?". Jag ville försäkra mig om att hon verkligen var säker på att hon ville spendera flera timmar tillsammans med tusentals skrikande fans. 

"Ja men vad är inte? Det kan bli fabulous!!" skrattade hon och blinkade med ena ögat.

Jag vaknade till i ett ryck av att Anna stötte sin armbåge i min sida och väste vi landar nu!. Tankarna rusade genom mitt huvud, drömde jag? Annas hårda knuff fick mig dock att inse att detta var sant, att vår resa till London hade blivit verklighet och att vi två, ensamma för världen, nu skulle skapa våra egna äventyr. Nyvakna som vi var stapplade vi på ostadiga ben ut ur flygplanet och möttes av förvirrade människor på väg i alla möjliga riktningar. Ljudet från högtalarna skar genom luften och vi tittade på varandra och kunde inte låta bli att flina förnöjt. Allt var så okänt och outforskat för våra sextonåriga ögon.

Vi kom ut i den friska juniluften och kunde känna vinddraget av alla de bilar som susade förbi. Anna, som sett på tok för mycket "Gossip girl", vinkade vant in en taxi till sidan, lyfte in våra väskor i bagaget och hoppade sedan in i bilen, tätt följt av ett lätt förvirrat jag. Chauffören frågade artigt vart vi var på väg och Anna svarade honom vilket hotell vi ville till. Jag lyckades på något vis försvinna in bland stadens ljus då jag en halvtimme senare förvånat såg hotellets fasad tona upp utanför fönsterrutan. "We're here ladies" skrockade chauffören innan han öppnade bildörren åt oss. Anna betalade och tackade så mycket för allt och plötsligt stod vi, ensamma med våra stora resväskor, framför hotellets entré, fyllda av förväntan och lycka. 

Rummet, som var en fin men enkel svit beläget på tolfte våningen, hade Annas pappa betalat för då han tyckte att hans lilla flicka förtjänade det allra bästa. Hans företag hade gått med stor vinst efter ett antal riskfyllda investeringar och han tvekade inte en sekund på att själv stå för kostnaden av alla hotellfakturor.

"This is going to be amaaaaaaazing" skrek Anna och kastade av sig skorna samtidigt som hon hoppade upp i den enorma sängen. Två sekunder senare hade hon hunnit fram till balkongens glasdörrar, slitit upp dem och beundrade därpå utsikten. Hon vinkade fram mig och nu stod vi sida vid sida och blickade ut över Londons ljusfyllda gator. Vi bestämde oss för att springa ner till affären som låg längre ner på gatan för att inhandla något att äta. Resan hade slitit på krafterna och vi var hemskt hungriga. Efter att ha smällt i oss frukt i gigantiska mängder och smulor av choklad låg i vår säng bestämde vi oss för att släcka lamporna, sopa bort chokladspånen från lakanet och göra några tafatta försök till att somna.

Jag vaknade av att solen lyste in genom ett fönster och kastade sina strålar över mitt ansikte. Jag vände mig mot nattduksbordet för att greppa min telefon. 10.56, engelsk tid. Jag puffade till den ännu sovande Anna som grymtade trött till svar. Lika bra att hon får sova ut tänke jag och drog på mig bikinin tillsammans med lite kläder och tassade sedan ut genom dörren med mina slitna converse på fötterna och med en väska på axeln. Tretton våningar längre ner stod jag snart vid hotellets poolkant och ett graciöst hopp senare var min kropp omgiven av ljummet vatten. Efter fyrtio minuter tyckte jag mig ha motionerat tillräckligt så jag drog mig uppför badstegen, virade handduken om min nu blöta kropp och torkade efter bästa förmåga mitt hår med den handduk som fanns på stolen vid poolens kant. Jag drog på mig mina korta shorts och ett slappt linne ovanför min fortfarande fuktiga bikini och tog hissen upp till våningen där vårt rum låg. Kanske var det hungern eller det faktum att jag fortfarande var osäker på rummets placering men av någon anledning råkade jag öppna dörren till höger istället för vänster. En plötslig tystnad och med tio ögon riktade mot mig förstod jag snart mitt misstag.

"Who are you??" frågade en brunhårig kille.

"Did the press send you?" spekulerade en annan.

"I..I...I..." stammade jag. Jag förstod inte över huvud taget vad det var som precis hänt men jag visste att detta var något jag helst skulle ha undvikit. Fortsatt tystnad. Av ren panik vände jag på klacken utan att tänka desto mer på det. Plötsligt kände jag en varm hand ta tag i min arm

"Excuse me, I don't know who you are but you can't just interrupt like that. We were actually working here" sa rösten med en grov brittisk accent. Jag vände mig om och såg en kille med brunt lockigt hår som irriterat stirrade på mig.

"I don't know who you are either" ljög jag, "I just took the wrong door, no need to be rude". Killen, som fortfarande höll ett stadigt grepp om min arm, kollade en aning förvånat på mig och verkade med ens inte alls lika självsäker när jag slet loss min arm från hans grepp.

"You have to excuse him" skrattade den blonda killen som fortfarande satt placerad på sin stol längre in i rummet.

"He's still mad because we woke him up". Ett leende växte på mina läppar, ett leende som jag med misslyckade försök helst ville dölja. Jag vände mig hastigt om för att visa att I'm done here och gick sedan med raska steg över till det rum som jag nu med all säkerhet visste var vårt. Efter att ha smällt igen dörren efter mig, en aning för ljudligt, hörde jag hur Anna vaknade till av ren skräck.

"Vad fan håller du på med? Vad är klockan?". Nu kunde jag inte hålla tillbaka längre, skrattet tog över och dränkte alla de försök jag gjorde att förklara för Anna vad det var som var så hysteriskt roligt. Efter flertal försök lyckades jag, mellan all skratt, klämma fram vilka det var som bodde i rummet mittemot oss.