"Did you have fun last night?" frågade Harry och höjde ögonbrynen.

Jag försökte göra allt för att inte se generad ut men leendet kunde inte stoppas. Jag mumlade något samtidigt som jag snabbt packade ner tröjor, byxor, klänningar, skor och alla de andra sakerna jag så omsorgsfullt kastat upp ur väskan. Harry berättade att han och Niall skulle följa med oss till flygplatsen och jag log tacksamt mot honom samtidigt som jag kastade ur mig ett "thank you!" över axeln. Sedan försvann han iväg för att låta oss göra oss klara och direkt dörren stängts efter honom fick jag en granskande blick från Anna.

"Så hur gick det igår?" frågade hon och drog på munnen.

"Igår? Öh ja jo nog gick det bra" svarade jag osäkert.

"Bra? Din min tyder på något annat" sa Anna skrattandes.

Samtalet fortsatte samtidigt som hon hjälpte mig att packa ihop resterande saker från byråerna, borden, badrummet och golvet. Halv tolv var vi klara och stod då utanför sviten med väskorna för att fortsätta bort mot flygplatsen. 12.35 skulle flyget avgå och en snabb titt på klockan när vi hoppade in i bilen tydde på att vi troligtvis skulle hinna fram i tid. Hela bilresan fortsatte under småprat samtidigt som alla försökte undvika att prata om vad som hänt dagen innan. Niall satt bredvid mig och kramade hårt min hand och jag höll hans minst lika stadigt. När klockan slagit tolv var vi framme vid flygplatsen och jag tillsammans med Niall, Harry och Anna hoppade ur bilen, tog våra väskor från bagaget och vandrade mot dörrarna. När vi passerat säkerhetskontrollen ropade en kvinna i högtalarna att flyget mot Sverige var redo att boardas så vi vandrade i sakta gemak mot gaten. Ett sista farväl återstod innan vi kunde sätta oss på flyget, det avsked som vi grämt oss över att behöva ta. Jag slängde mig om halsen på Niall och försökte göra allt för att inte gråta men trots det började mjuka tårar trilla ner över min kind.

"This is not the last time we'll see eachother" manade han uppmuntrande när jag släppt taget om honom. Jag började le och han strök mig över kinden samtidigt som han tryckte mig närmare och kysste mig. Jag önskade fåfängt att det ögonblicket aldrig skulle ta slut men när kvinnans röst åter hördes i högtalarna och vi var de enda som ännu inte klivit på förstod vi att det var dags. När Anna kramade Niall passade jag på att göra detsamma med Harry och bad honom därefter att hälsa de andra killarna från oss och tacka för allt de gjort för oss under vår sexdagars-resa. När jag vände mig om, precis innan dörrarna stängdes, kunde jag se hur Harry stod med armen om Niall och sade något till honom. I det ögonblicket ville jag bara springa tillbaka ut till honom men dörrarna slogs igen och lämnade oss på var sin sida om dem.

Flygresan hem skedde under tystnad då både jag och Anna proppat i våra hörlurar i öronen och satt som tomma och tittade ut genom fönstret. Väl framme på Arlanda åt vi en tidig middag för att sedan låta nästa flygplan ta oss hem till Luleå. Det var svårt att förstå, svårt att inse allt det vi gjort i det okända landet. En dryg timme senare kramade jag om Anna innan vi hoppade in i var sin taxi, en hem till mig och en hem till henne. När jag klev innanför ytterdörren till vårt hus möttes jag av matos och en familj som var glad över att jag kommit hem igen. Klockan var åtta, svensk tid, och jag bestämde mig för att gå och lägga mig med orsaken att jag var så trött efter flygresan. Förvånade tittade mamma och pappa efter mig samtidigt som jag långsamt började kånka min stora resväska uppför trappen. Jag öppnade dörren till mitt rum och kastade mig ner på sängen, slog igång telefonen som jag låtit vara avslagen under hela resan, klädde av mig och kröp sedan ner mellan de mjuka lakanen. Sanningen var den att jag var trött, orkeslös och ledsen. Det sistnämnda var dock något jag mindre gärna delade med mig av till min nyfikna familj.