Previous: Plötsligt hörde jag hur någon harklade sig bakom mig. Helvete, en till av deras kompisar tänkte jag. Förberedd på det värsta vände jag långsamt huvudet och förvåningen i min blick kunde inte döljas när jag mötte killens blick. 

Jag vände mig om och fick se två unga killar stå bestämt med armarna korsade över bröstet. Aldrig förr hade det känts så bra eller otippat att se Harry och Nialls ansikten. En stor svart bil körde upp intill oss och jag såg hur Paul klev ur förarsätet och vandrade mot oss för att bestämt be de tre killarna att ge sig iväg innan han ringde polisen. Pauls storlek och bestämdhet i rösten måste ha övertygat killarna om att han inte skämtade och snart hade de dragit iväg. I samma sekund sprang Niall och Harry fram till oss, Harry hjälpte Anna på fötter medan Niall omfamnade mig i vad som kändes som världens säkraste famn. Det röda märket på min arm sved och jag kunde känna hur en salt tår föll nerför min kind. Inte gråta nu tänkte jag och torkade bort den med utsidan av min hand. Det hindrade dock inte de andra hundra tårarna att falla och nu strök Niall varsamt sin hand över min kind och tittade allvarligt in i mina ögon. Jag tittade bort, vägrade att möta hans blick med mina tårfyllda ögon men han var bestämd och lät sig inte hindras. Jag gav med mig och lät mig lyfta blicken mot hans blåa ögon. Han granskade mig noggrant med sin blick och det fick mig för en stund att glömma det som nyss hänt och försiktigt le mot honom. Han log tveksamt tillbaka men släppte mig inte för en sekund ur blicken. Jag, som helt glömt bort att min bästa vän nyss upplevt samma sak som jag, vände mig nu om för att se hur Anna mådde. Hennes huvud vilade på Harrys axel samtidigt som han strök henne över håret och viskade något vi andra inte kunde höra. Jag vek mig försiktigt ur Nialls stadiga grepp och började på vingliga ben vandra över mot Anna för att mötas i en stabil kram. Vi stod där länge och lät tårarna rinna som floder nerför våra kinder innan vi till sist inte kunde gråta mer. Vi släppte taget om varandra och lät våra blickar falla mot de två unga män som inte låtit oss driva för vinden utan hjälpt två unga tjejer i lördagsnatten. Vi tvingade fram ett leende för att visa på vår tacksamhet, vi fann inga ord. Niall och Harry erbjöd oss skjuts tillbaka till hotellet och den här gången tog vi tacksamt emot erbjudandet, vi ville inte vara ensamma efter det som precis hade hänt och blev tvugna att välja vår stolthet.

I bilen på väg tillbaka var stämningen stel. Kanske var det för att killarna inte vågade fråga, kanske var det för att jag och Anna skämdes. Skämdes för att ha agerat omoget och dumdristigt och följt med de tre berusade killarna när vi borde ha vetat bättre och vänt de den kalla handen. Skämdes för att vi inte kunnat ta hand om oss själva utan behövde män att rädda oss. Kanske var det något i våra blickar som tydde på att vi kände skuld och skam för Harry förklarade för oss att vi inte gjort något fel. Vi hade svårt att lita på honom, att förstå att han faktiskt för en gångs skull hade rätt. Det var inte vårt fel. Visst, vi hade kunnat minimera riskerna för att en sådan händelse skulle ha inträffat genom att inte följt med men samtidigt hade vi ju kommit för att leta äventyr. Vad skrek äventyr om inte okända män i mörka natten.

Killarna följde med oss upp i den nu så kyliga sviten, öppnade dörren och tände lamporna för att slippa famla i mörkret. De frågade om vi ville ha något att äta och vi erkände skyldigt att vi var väldigt hungriga. All den alkohol vi fått i oss hade sugits upp i blodet och lämnat oss yra. Niall tog upp telefonen och ringde vant till en pizzeria som låg bara ett kvarter bort. Tjugo minuter senare stod pizzan utanför dörren och jag och Anna, som inte kände någon större genans, klev upp i den höga sängen tillsammans med pizzan. Snart kom också Niall och Harry dragandes och satte sig bredvid oss. Jag kände på mig att mina tajta shorts skulle dämpa mängden mat jag kunde få i mig så jag skuttade ur sängen och klev bort mot garderoben för att plocka fram ett par shorts i tyg och ett löst åtsittande linne. Det hade varit en lång dag och jag orkade inte bry mig om testosteronet som fanns i rummet utan tog av mig mina kläder, drog på mig de mjuka shortsen, lät linnet vila löst över bhn och ett par strumpor i spets täcka mina fötter. Alla de smycken jag under kvällen burit lade jag på byrån bredvid allt smink. Sen gick jag raka vägen tillbaka till sängen för att sätta mig bredvid Niall och hugga in i pizzan tillsammans med de andra. Jag vände huvudet åt sidan för att se om det röda märket på vänsterarmen fanns kvar och det gjorde det, om än mycket svagt. Jag kände mig redo att lämna kvällen bakom mig och det faktum att Niall börjat berätta sin kärlek till mat tydde på att de andra också var det.

När klockan närmade sig fyra på söndagsmorgonen bestämde vi oss för att försöka sova några timmar innan det var dags att vakna igen. Den säng som annars såg så gigantisk kändes nu på tok för liten för fyra personer så jag och Niall hjälptes åt att hämta två madrasser från deras rum tillsammans med alla de täcken och kuddar som fanns. När vi kom tillbaka fann vi Anna och Harry ligga utslagna, sovandes, i vår säng. Harry hade armen om Anna och de låg tätt hopkrupna under täcket. Jag och Niall bestämde oss för att bädda en provisorisk säng och när den var klar erbjöd sig Niall att sova på soffan. Efter mycket om och men hade jag lyckats övertalat honom om att vi lätt kunde dela på den nu gigantiska golvsängen och om jag skulle vara helt ärlig med mig själv ville jag inget hellre än att somna i en säker famn, inatt i vart fall.

Jag var mycket långsammare än han så när jag kom ut från badrummet efter att ha tvättat bort allt smink från mitt ansikte låg han redan under täcket och väntade på mig. Jag kröp ner bredvid honom och lade mig med ryggen mot. Jag kunde känna hur han makade sig närmare mig tills han låg tätt pressat mot mig. Hans hand, som låg längs med hans sida, började nu försiktigt stryka min arm och jag vände mig om så att vi låg ansikte mot ansikte. Han strök bort en hårslinga som fallit ner över mitt ansikte och jag log tacksamt mot honom samtidigt som han viskande frågade hur det var med mig. Jag svarade att det kändes bra nu, nu när han låg bredvid mig och kunde skydda mig. Att han låg närmast dörren kändes också tryggt då en mördare skulle ta honom först förklarade jag allvarligt för honom. Han bemötte min allvarlighet med ett leende och granskade mig noggrant. Av någon anledning kände jag mig inte osäker, jag kände mig inte tveksam och jag hade för en gångs skull inte hundra tankar vimlade i mitt huvud tillsammans med alla de tankar om vilka konsekvenser det kunde få. Jag lade min hand på hans kind och strök den försiktigt innan jag fortsatte över hans nyckelben. Jag log fånigt för mig själv, jag som älskade konturerna av nyckelben på pojkkroppar. Han tittade frågande på mig varpå jag viskande svarade "I love collarbones". Han tittade på mig som att jag inte riktigt var klok och det fick hans pojkaktiga charm att öka några grader. Just som jag skulle säga godnatt kysste han mig plötsligt på pannan innan han mimade något som såg ut som ett good night. Jag mimade tillbaka och blundade sedan för att försöka somna. Jag kunde flera gånger känna hur han tittade på mig och jag kramade hans hand hårt i min för att visa att jag skulle vara här, att han kunde sova och låta drömmarna invadera hans huvud. Han kramade tillbaka för att visa att han förstått vad jag menat och inom loppet av några sekunder sov vi bägge två.

Hey guys! Förlåt för ett slarvigt collage men till mitt försvar ville jag få upp det här kapitlet så snabbt som möjligt, jag vet att många av er sett fram emot det! 

Hoppas att ni är nöjda och var inte rädda att ge mig kritik, alla skribenter behöver feedback!

PUSS!