Jag vaknade till i ett ryck av att Anna stötte sin armbåge i min sida och väste vi landar nu!. Tankarna rusade genom mitt huvud, drömde jag? Annas hårda knuff fick mig dock att inse att detta var sant, att vår resa till London hade blivit verklighet och att vi två, ensamma för världen, nu skulle skapa våra egna äventyr. Nyvakna som vi var stapplade vi på ostadiga ben ut ur flygplanet och möttes av förvirrade människor på väg i alla möjliga riktningar. Ljudet från högtalarna skar genom luften och vi tittade på varandra och kunde inte låta bli att flina förnöjt. Allt var så okänt och outforskat för våra sextonåriga ögon.

Vi kom ut i den friska juniluften och kunde känna vinddraget av alla de bilar som susade förbi. Anna, som sett på tok för mycket "Gossip girl", vinkade vant in en taxi till sidan, lyfte in våra väskor i bagaget och hoppade sedan in i bilen, tätt följt av ett lätt förvirrat jag. Chauffören frågade artigt vart vi var på väg och Anna svarade honom vilket hotell vi ville till. Jag lyckades på något vis försvinna in bland stadens ljus då jag en halvtimme senare förvånat såg hotellets fasad tona upp utanför fönsterrutan. "We're here ladies" skrockade chauffören innan han öppnade bildörren åt oss. Anna betalade och tackade så mycket för allt och plötsligt stod vi, ensamma med våra stora resväskor, framför hotellets entré, fyllda av förväntan och lycka. 

Rummet, som var en fin men enkel svit beläget på tolfte våningen, hade Annas pappa betalat för då han tyckte att hans lilla flicka förtjänade det allra bästa. Hans företag hade gått med stor vinst efter ett antal riskfyllda investeringar och han tvekade inte en sekund på att själv stå för kostnaden av alla hotellfakturor.

"This is going to be amaaaaaaazing" skrek Anna och kastade av sig skorna samtidigt som hon hoppade upp i den enorma sängen. Två sekunder senare hade hon hunnit fram till balkongens glasdörrar, slitit upp dem och beundrade därpå utsikten. Hon vinkade fram mig och nu stod vi sida vid sida och blickade ut över Londons ljusfyllda gator. Vi bestämde oss för att springa ner till affären som låg längre ner på gatan för att inhandla något att äta. Resan hade slitit på krafterna och vi var hemskt hungriga. Efter att ha smällt i oss frukt i gigantiska mängder och smulor av choklad låg i vår säng bestämde vi oss för att släcka lamporna, sopa bort chokladspånen från lakanet och göra några tafatta försök till att somna.

Jag vaknade av att solen lyste in genom ett fönster och kastade sina strålar över mitt ansikte. Jag vände mig mot nattduksbordet för att greppa min telefon. 10.56, engelsk tid. Jag puffade till den ännu sovande Anna som grymtade trött till svar. Lika bra att hon får sova ut tänke jag och drog på mig bikinin tillsammans med lite kläder och tassade sedan ut genom dörren med mina slitna converse på fötterna och med en väska på axeln. Tretton våningar längre ner stod jag snart vid hotellets poolkant och ett graciöst hopp senare var min kropp omgiven av ljummet vatten. Efter fyrtio minuter tyckte jag mig ha motionerat tillräckligt så jag drog mig uppför badstegen, virade handduken om min nu blöta kropp och torkade efter bästa förmåga mitt hår med den handduk som fanns på stolen vid poolens kant. Jag drog på mig mina korta shorts och ett slappt linne ovanför min fortfarande fuktiga bikini och tog hissen upp till våningen där vårt rum låg. Kanske var det hungern eller det faktum att jag fortfarande var osäker på rummets placering men av någon anledning råkade jag öppna dörren till höger istället för vänster. En plötslig tystnad och med tio ögon riktade mot mig förstod jag snart mitt misstag.

"Who are you??" frågade en brunhårig kille.

"Did the press send you?" spekulerade en annan.

"I..I...I..." stammade jag. Jag förstod inte över huvud taget vad det var som precis hänt men jag visste att detta var något jag helst skulle ha undvikit. Fortsatt tystnad. Av ren panik vände jag på klacken utan att tänka desto mer på det. Plötsligt kände jag en varm hand ta tag i min arm

"Excuse me, I don't know who you are but you can't just interrupt like that. We were actually working here" sa rösten med en grov brittisk accent. Jag vände mig om och såg en kille med brunt lockigt hår som irriterat stirrade på mig.

"I don't know who you are either" ljög jag, "I just took the wrong door, no need to be rude". Killen, som fortfarande höll ett stadigt grepp om min arm, kollade en aning förvånat på mig och verkade med ens inte alls lika självsäker när jag slet loss min arm från hans grepp.

"You have to excuse him" skrattade den blonda killen som fortfarande satt placerad på sin stol längre in i rummet.

"He's still mad because we woke him up". Ett leende växte på mina läppar, ett leende som jag med misslyckade försök helst ville dölja. Jag vände mig hastigt om för att visa att I'm done here och gick sedan med raska steg över till det rum som jag nu med all säkerhet visste var vårt. Efter att ha smällt igen dörren efter mig, en aning för ljudligt, hörde jag hur Anna vaknade till av ren skräck.

"Vad fan håller du på med? Vad är klockan?". Nu kunde jag inte hålla tillbaka längre, skrattet tog över och dränkte alla de försök jag gjorde att förklara för Anna vad det var som var så hysteriskt roligt. Efter flertal försök lyckades jag, mellan all skratt, klämma fram vilka det var som bodde i rummet mittemot oss.