Previous: Det hann bara vara tyst i några sekunder innan Niall lutade sig fram och hans läppar bara var millimeter ifrån att röra mina. Jag stoppade honom precis innan våra läppar mötts då jag i ögonvrån kunde se en handfull människor med kameror och telefoner riktade mot oss. Niall, som förstod att jag sett dem och att jag var obekväm, reste sig upp och drog med mig i farten. 

När vi kommit in till land och började vandra ut ur parken ropade någon frågandes efter oss om vem jag var. Niall svarade genom att fatta ett stadigt grepp om min hand och tryckte två gånger innan han leendes vände sig mot mig och vi försvann springande därifrån.

Vi bestämde oss för att köpa med oss mat och äta på hotellet, mestadels för att slippa alla blickar och slippa se och höra hur människor hoppade till en slutsats på tok för tidigt. Jag låste försiktigt upp dörren till vår svit där vi fann Harry och Anna liggandes i vår säng med läpparna klistrade mot varandra. De såg oss inte, som tur var, så jag och Niall smög oss ut igen, lika försiktigt och tyst som vi kommit. Stämningen när jag dragit igen dörren och jag och Niall stod ensamma i hotellets korridor var stel. Jag visste liksom inte hur jag skulle börja ett samtalsämne utan att det skulle låta som att jag ville glömma det vi just sett. 

"We can always eat in our room" sa Niall plötsligt och räddade oss från tystnaden. 

"What about the other boys?" frågade jag, mest för att få det bekräftat om vi skulle vara ensamma eller ej. 

"They went home yesterday around dinner" svarade han. Jag nickade, ensamma alltså. 

Rummet var mörkt. Inte bara på grund av de neddragna rullgardinerna utan även de svarta molnen som åter igen dragit ihop över himmelen påverkade rummets mörker. För att inte förstöra stämningen tände vi ljus runt om i rummet och plötsligt verkade mörkret utanför inte lika hopplöst. Efter att ha snubblat över alla de ting som låg utspridda på golvet nådde jag äntligen soffan där vi parkerade oss tillsammans med kinamaten. Med pinnar i händerna och var sin låda i famnen samtalade vi samtidigt som vi pressade i oss av den varma maten. Vi, som bägge uttalat oss vara experter på att använda pinnar, fick skrattandes se på när den andre desperat försökte föra ris från kartongen till munnen. Men efter en stund var vi tvungna att bli realister och prata om det vi bägge visste att vi inte borde prata om. 

"What do you think Anna and Harry were doing in there?" frågade jag i försök att låta förvånad samtidigt som jag försiktigt förde en sista bit biff till munnen. 

"Like you don't know" skrattade Niall samtidigt som han ställde de tomma kartongerna, som förut varit fyllda med mat, på bordet intill.

Plötsligt påminde han mig om att detta var första gången vi var ensamma "på riktigt" och jag log då jag gillade att han noterat det och jag gillade hur det lät när han sa det. Vi. Jag hade nog aldrig känt mig så löjlig i hela mitt liv men det tycktes inte spela någon roll där jag satt och blickade in i hans irländskt blåa ögon.

Vi bestämde oss snart för att slå igång en film och jag, som ville se Nialls ännu mjukare sida, bestämde att the last song med Miley Cyrus i huvudrollen skulle passa perfekt. Tveksamt gick Niall med på det och jag satte mig tätt intill honom för att blicka mot skärmen.

"I've seen it like eight times" skrattade jag och satte mig till rätta. 

"Why do you want to see it again then?". Han lät förvånad och vände huvudet på sned när han makade närmare mig. 

"Because I like to know how things will end" log jag som om det vore det självklaraste i världen.

När saker var som allra sorgligast i filmen passade jag på att påminna Niall om att jag och Anna imorgon skulle packa våra väskor och åka tillbaka till Sverige. Niall, som tidigare inte visat någon större sorg för filmens sorgligaste delar, blev plötsligt nedstämd och tittade på mig med stora ögon.

"Do you have to?" frågade han vädjande.

Jag kände hur det lades ett hårt tryck över bröstet och hur ledsen jag med ens kände mig. Jag nickade försiktigt åt honom för att han inte skulle höra min röst som troligtvis skulle låda ostabil som ett tunt blad i vinden. På något vis måste han ha märkt att jag blev nedstämd då han drog mig närmare intill sig och pressade sin kind mot mitt huvud.

Efter ytterligare en stund var filmen slut och jag satt som förstelnad med tårar i ögonen. Jag blickade upp mot Niall för att se om filmen haft lika stor effekt på honom som den hade på mig men hans fasta blick på mig tydde på att det var något annat han kände sig nere över. Jag kände hur glad jag blev, glad över att han brydde sig så mycket om mig redan samtidigt som jag bara ville gråta över att allt skulle ta slut. Ingen utav oss ville prata om det fastän vi visste att vi borde, istället satt vi uppe länge och bara pratade om allt annat innan vi till slut kröp upp i sängen där jag somnade tätt intill honom i den stora mjuka sängen.