"One direction? Är du verkligen säker?" frågade Anna skeptiskt. "Av alla hotell i England besöker de just detta" fortsatte hon för att trycka på hur konstigt det verkligen var.

"Jag vet vad jag såg" svarade jag "och..." mer hann jag inte innan vi stannade till som förstelnade. För någonstans hördes en välstämd gitarr tillsammans med pojkröster.

"Tror du..?" började jag. Anna hychade åt mig och började sedan försiktigt tassa bort till dörren som gränsade mot korridoren. Med örat tryckt mot den hårda dörren hördes det mycket tydligare nu, One direction spelade och sjöng! Efter en stunds tystnad från andra sidan valde vi att försöka fortsätta som vanligt, hur lätt det nu var att göra efter allt detta. Anna var först med att kasta sig över våra resväskor för att hitta något att ha på sig och jag var inte långt bakom. Om det nu var de vi trodde som bodde i rummet mittemot oss kunde vi i vart fall få på oss lite snygga kläder. Utomhus var det fruktansvärt varmt så vi bestämde oss bägge två att låta dagen förbli oplanerad, lalla runt på Londons gator i solen och bara låta impulserna styra.

 

Ett antal timmar senare kom vi tillbaka till hotellet efter upprepade koppar isthé, ben av spaghetti och kamerorna fulla med bilder. Nyätna hade vi blivit också och klockan hade hunnit bli åtta på kvällen. Utmattade kastade vi oss ner i sängen och slog på den gigantiska tv;n som fanns upphängd på väggen samtidigt som vi slogs om de salta chipsen. Vi slängde iväg var sitt sms till våra föräldrar för att berätta att vi levde och att vi hade the time of our lives. Våra föräldrar hade varit skeptiska till resan från första början och gjort allt för att försöka få oss att stanna hemma. Allt detta fastän de visste att vi var mogna nog nu och att vi inte längre behövde deras bekräftelse för att få göra saker. Vi hade dock lovat att hålla dem uppdaterade utan att berätta för mycket om allt det konstiga vi gjorde, det var en ren principsak.

 

Vi måste ha somnat för när jag vaknade och förvirrat kollade på klockan såg jag att den var tio. En lite för hård knuff i Anna fick henne att snönande trilla ur sängen innan hon annonserade att hon var vaken. Solen letade sig in mellan gardinerna och dess bleka strålar träffade henne där hon låg på golvet. Jag hoppade upp ur sängen och tillsammans med Anna drog vi på oss shorts och linnen. För att vakna till riktigt ordentligt kopplade Anna in iPhonen till de gigantiska högtalarna som var belägna på rummets byrå och lät fingret rulla över spellistan tills den hamnat på one thing. Den låt som vi bägge dansat genom korridorerna till för bara någon månad sedan, den låt som vi upptäckt via ett fånigt mobilspel och den låt som vi kunde vartenda ord i. Vi körde på våra vanliga rörelser som blivit till någon sorts rutin under det senaste året och lät oss försvinna in i musiken tillsammans, precis som vi alltid tycktes göra. Mitt i vårt bästa headbang knackade det på dörren. Vi stod blixtstilla bägge två och glodde på varandra med stora ögon samtidigt som musiken fortsatte spela. På andra sidan dörren stod en kvinna i svart och vitt med en vagn full med mat. Roomservice gastade hon samtidigt som hon körde in vagnen innanför svitens dörrar. Under tiden jag tackade och visade kvinnan ut hade Anna redan hunnit kasta sig över vagnen och plockade ogenant åt sig av de blodröda jordgubbarna.

"Har du beställt detta?" frågade jag undrande.

"Öööh nej? Men vem säger nej till gratis mat ?!" dumförklarade Anna.

Vi fortsatte dansa genom rummet medan vi pressade i oss av den färska frukten. När det ännu en gång knackade på dörren orkade vi inte ens försöka agera normala. Jag dansade bort mot dörren samtidigt som jag sjöng med till låten för allt jag var värd. När jag slet upp den fick jag mig dock en smärre chock. På andra sidan stod nämligen fem killar, om möjligt mer förvånad än jag själv. Anna, som ännu inte märkt det oannonserade besöket, kom också hon dansande mot vårt håll innan hon plötsligt såg vilka som stod på vår dörrmatta. Hon sprang fram mot byrån och slog av den på tok för höga musiken. Jag försökte att se seriös ut samtidigt som jag frågade vad i hela fridens namn de gjorde i vårt rum. Killarna, som fortfarande stod som förstelnade med breda flin, lyckades klämma fram att de saknade frukost och undrade om vi fått deras. En snabb blick över axeln på vagnen bekräftade deras teori.

"So...." började den blonde, "you didn't know who we were?" sa han och flinade om möjligt ännu mer.

"Well.." började jag i försök att låta mystisk men samtidigt glömma den ytterst pinsamma situation vi var i. 

Jag kunde se hur samtliga av killarna höjde på ögonbrynen och jag försökte nu få lite uppbackning av Anna som fortfarande stod långt bakom mig. Jag frågade henne på svenska vad fan jag skulle göra nu men hon skakade bara på huvudet samtidigt som hon låtsades få ett ytterst viktigt telefonsamtal.

"You're not from here, right?" frågade den kille som jag visste hette Liam. "Nej Einstein, det är vi inte" tänkte jag, är inte det ganska obvious?

"No we're not actually" svarade jag lamt i försök att kanske få dem att vända sig om och gå. Om jag någonsin funderat på hur det skulle vara att möta killarna bakom one thing hade jag inte riktigt föreställt mig ett sådant scenario som jag nu var i. Nej, situationen var nog pinsam som den var, det sista jag ville var att förklara för världsstjärnorna att vi kunde denna låt alldeles utantill. Inte för att vi var några directioners utan för att vi helt enkelt ville. 

"Is it okay if we eat our breakfast in here? Our room is all messy" frågade brunlock för att avbryta tystnaden.

"eehm.." började jag, messy my ass, men herr brunlock avbröt mig igen

"I guess you kind of owe that to us, you have already started eating on OUR breakfast" skrattade han.

Jag visste inte huruvida jag borde ta det som en pik eller ej men valde att inte låtsas om hans dryga tonfall. Jag svarade kaxigt "as long as we can join in" och stängde sedan dörren efter killarna. Precis i samma stund var Anna plötsligt tillbaka efter vad som kändes ha varit ett alldeles för långt samtal.

"Vafan gör de här???" frågade hon hysteriskt och nickade odiskretare än någonsin bakom min rygg där killarna stod. 

"Tydligen har vi ätit deras jävla mat. Jag vet inte alltså seriöst, detta är så jävla konstigt???" svarade jag. Anna nickade lätt för att visa mig att samtliga killar hade ögonen fastklistrade på oss, troligtvis för att de inte förstod ett ord av det vi sa.

"You can at least tell us your names" föreslog jag när jag och Anna började röra oss mot soffgruppen som de redan placerat sig i.

"Yeah, like you don't already know" skämtade Louis. En namnrunda senare kunde jag konstatera att jag nu skulle vara tvungen att kalla samtliga vid namn, vare sig jag ville eller ej. 

 

Samtalet runt frukosten flöt på bra fastän jag och Anna flera gånger fick viskande förklara för varandra vad de sa, deras brittiska accent gjorde det stundtals omöjligt för oss att förstå vad de menade. När nästan två timmar passerat kändes det dock dags för oss att återgå till våra shoppingplaner på stan och försökte därefter hinta pojkarna om att det kanske var dags för dem att börja jobba. De tackade artigt för sällskapet och erbjöd oss biljetter till deras konsert samma kväll som ett tack för att de fått inkräkta. Vi tog tveksamt emot dem tillsammans med VIP-passen och sa att vi inte kunde lova att vi skulle vara där. När dörren bakom dem var stängd började vi skrika och skratta hysteriskt.

"OH MY FUCKING GOD!!  VAD VAR DET SOM JUST HÄNDE ??". Förvåningen gick inte att dölja.

"Så vad säger du, vill du gå ikväll?" frågade jag. 

"I don't know" svarade hon skämtsamt, "vi har ju den där galan att gå på du vet" fortsatte hon.

"Ha-ha jävligt roligt. Men seriöst? Är inte detta väldigt konstigt typ?". Jag ville försäkra mig om att hon verkligen var säker på att hon ville spendera flera timmar tillsammans med tusentals skrikande fans. 

"Ja men vad är inte? Det kan bli fabulous!!" skrattade hon och blinkade med ena ögat.