Det var två mentalt instabila tjejer som vinglade omkring på Londons gator på jakt efter något att ha på sig under kvällens konsert. Vi lyckades köpa med oss var sitt par Jeffrey Campbell-skor av modellen LITA och hittade därpå var sin reserv-outfit utifall att vår garderob inte skulle räcka till. Därpå väntade lite förnying av smink och smycken innan vi var i full färd i att ta en taxi tillbaka till hotellet. Väl framme konstaterade vi att det var sex timmar kvar till kvällens konsert och att vi borde åka om drygt fyra för att vara framme i tid. Efter en ordentlig dusch ritade jag vant vingar av eyeliner på ögonlocken följt av mascara på fransarna och lite lätt puder på kinderna. Vingarna blev ovanligt bra och jag var väldigt nöjd över resultatet när jag för säkert åttonde gången tittade mig i spegeln. De gamla svarta men ack så tajta jeansen drog jag på mig tillsammans med mitt glittriga linne med djup u-ringning i ryggen. Håret lockade jag tills de föll sig som naturligt och därpå hjälptes jag och Anna åt att fixa till varandra samtidigt som vi intalade oss själva om hur jävla snygga vi var ikväll. När vi hade nog mycket hårspray i håret, smink i ansiktet och parfym på handlederna tog vi våra nya LITA-skor, knöt dem ordentligt runt fotlederna, och gav oss ut i fredagsnatten. Vi hade bestämt oss för att ta ett par drinkar för att slippa vara så extremt spända under kvällen och varken jag eller Anna hade något emot lite alkohol i blodet. Våra fejk-id behövdes knappt när vakten hörde att vi var svenskar. Han släppte bara förbi oss och önskade oss en trevlig kväll.

Efter att ha blivit flörtade på i baren av flera okända unga män bestämde vi oss för att vi suttit där länge nog och att det var dags för oss att ta en taxi mot arenan. Anna vinkade till oss en taxi, precis lika vant som förut, och efter ett antal minuters taxifärd var vi framme vid den gigantiska arenan. Utanför hördes tusentals tjejer skrika, ropa och sjunga för allt de var värda. Jag vände mig över axeln och kastade en skeptisk blick mot Anna. Anna låtsades inte om det utan tog istället tag i min arm innan vi självsäkert promenerade fram till en av de många vakterna. Där fick vi direktioner om hur vi skulle göra vilket började med att gå före alla i kön. Hundratals desperata, trånande tjejer sträckte sig efter oss där vi gick och vi kunde inte låta bli att le lite bägge två. Allt detta var bara så himla absurt. Väl inne i arenan var det betydligt lugnare men atmosfären var den samma. Vi började blicka ut över folkhavet för att försöka hitta vart det var vi skulle och efter mycket om och men tog vi oss fram och en dryg halvtimme senare fick vi gå in. Arenan fylldes på framifrån och tjejer i alla de åldrar hade med sig skyltar, blommor och bar tröjor med gruppens tryck. Jag och Anna, som fått komma in bland de första, ställde oss längst fram i mitten mot metallstaketet. Vi kunde känna hur alla människor pressade sig framåt men var inte desto ledsnare för det, vakterna fanns bara en meter ifrån oss och vi var så nära scenen att vi skulle kunna se varje liten centimeter av varje gruppmedlem. Vi passade på att ta lite "före"-bilder, fotade scenen och varandra med våra mobilkameror. Plötsligt dämpades belysningen och ljudet ökade några dussintals decibel av alla de skrikande tjejerna och vi förstod att det var dags nu. Med förväntansfulla blickar mot scenen hörde vi hur introt till what makes you beautiful drog igång och såg hur killarna, en efter en, kom inspringande på scenen. Jublet, tillsammans med skriken, lyckades dock inte dämpa musiken och inom loppet av någon sekund hoppade hela arenan i takt till musiken samtidigt som de skrek med i den välkända texten. Jag och Anna, som inte var några större fans, kunde inte låta bli att dras med i turbulensen och nu stod även vi, med armarna mot taket, och hoppade och sjöng såsom vi aldrig gjort förut.  

Efter nittio minuter av sång, musik, hoppande, skrikande, jublande och bilder var konserten slut och fansen grät av alla de blandade känslorna. Jag och Anna, som på något vis dragits med i hysterin, hade nu hunnit landa aningens på jorden igen och när vi vände oss mot varandra log vi som fån bägge två, kramade om varandra och bestämde oss för att försvinna bak tillsammans med killarna. Vi ropade till oss en av vakterna som befunnit sig framför scenen hela konserten och han guidade oss fram till rummet bakom scenen efter att ha tagit en titt på VIP-passen som legat tajt i våra byxfickor. Dörren öppnades och där satt de, Liam, Louis, Harry, Niall och Zayn, i en gigantisk u-ringad soffa och drack något vi antog var vatten. När vi såg att vi fått deras uppmärksamhet vinkade vi självsäkert till dem och började sakta gå mot deras håll. Efter kramar från samtliga killar slog vi oss ner bredvid dem. Vi hade inte hunnit mer än sätta oss innan Liam frågade vad vi tyckte om konserten. Vi gav med oss bägge två och erkände att vi haft väldigt kul, fastän det tog emot lite. Harry, som lyckats smita iväg utan att någon märkt det, kom nu tillbaka med två drinkar innehållande något som liknade cosmopolitan. Jag kollade skeptiskt på drinken, tittade upp mot den stoltserade Harry och bestämde mig för att dricka den för att inte göra honom besviken. Min snabba blick mot Anna tydde på att hon var minst lika skeptisk som jag. Våra farhågor förvandlades snabbt till verklighet när vätskan nuddat våra tungor. Skrattandes försökte vi förklara att detta utan tvekan var den värsta drink vi någonsin druckit. Killarna skrattade minst lika mycket och Harry gjorde ett försök till att se besviken ut.

"It can't be that bad" försökte Harry med sin brittiska accent.

"Why don't you taste it then" föreslog jag och räckte över det fortfarande fulla glaset med den förfalskade cosmopolitan. Tveksamt tog han emot det, luktade försiktigt på den röda vätskan och förde den sedan mot munnen. Alla sex stod med öppna munnar och bara väntade på att Harry skulle springa mot närmaste papperskorg för att spotta ut den förfärliga drycken. Men vi väntade förgäves. Vi kunde alla se hur han spärrade upp ögonen men insåg genast att hans stolthet sa emot alla hans mänskliga reflexer att spotta ut det. Istället tog han ett djupt andetag och svalde förstummat den munfulla, förfalskade cosmopolitan. Killarna skrattade äcklande mot Harry och kände sig självklart tvingade att själva smaka på vad som tycktes vara en förfärlig blandning. Jag och Anna tittade skeptiskt mot pojkarna och förstod inte för allt i världen varför de var tvungna att vara så macho. Några sekunder senare var vi dock glada över att killarna kände sig tvungna att visa sin manlighet då vi vek oss av skratt. En efter en spottade pojkarna ut den dryck de hade i munnen för att gemensamt enas om att detta faktiskt inte alls var drickbart. Harry erkände lite skamset att han aldrig blandat en "riktig" drink förut utan att han sett på sex and the city att det var en drink som tjejer tycktes gilla.

"We L-I-K-E cosmopolitan but this was not it" började jag. 

"But it was a good try though" fyllde Anna i och blickade lätt mot Harry vars kinder började rodna.

Allt detta skrattande och provsmakande av drinkarna vid sidan om de livliga samtalen hade gjort att tiden flugit iväg. Klockan närmade sig tolv och fredagen började övergå till lördag. När jag och Anna då förklarade att det var bäst att vi började röra oss tillbaka mot hotellet såg killarna det som en inbjudan att vi ville ha skjuts. Någon ropade till sig Paul (som vi senare fick veta var deras livvakt) och vi vandrade sedan mot en stor svart bil som stod parkerad på arenans baksida. Jag och Anna vinglade sakta efter dem innan vi skrattande föll ihop på marken. Vi insåg nog bägge två att vi inte var speciellt berusade utan att det var allt hoppande och det stora utsläppet av endorfiner i våra kroppar som fick oss att kikna av skratt och falla ner på marken med ben av spaghetti. De tiotusentals fansens röster hördes allt sämre i natten och någonstans kunde jag urskilja ljudet av sirener innan Harry och Niall sprang fram mot oss för att försöka få oss på fötter igen. Jag och Anna växlade frispråkigt mellan svenska och engelska innan vi slutligen, alla sju, kommit in i den gigantiska bilen.

"Are you drunk?" skrattade Louis samtidigt som vi spände fast våra säkerhetsbälten. "Not really" erkände vi och förklarade sedan att vi mer eller mindre var på rymmen hemifrån och att vi kommit hit för att hitta äventyr. Jag antog att de kunde lägga ihop ett och ett och förstod att detta var en del av vårt.