"How are you feeling mate?". Det var Harry som kommit in i rummet och som nu stod vid min sida. Om mindre än tio minuter skulle vi in på scen för att göra ännu en intervju och jag förstod att de andra snart skulle komma för att invänta signal.

"Good but I kind of miss her" svarade jag.

"I figured. People usually don't smile like fools at their phone for no reason".

Jag tittade upp och möttes av hans mest ironiska leende.

Ända sedan det att hon farit hade det känts som att hon dumpat mig. Som att hon lämnat kvar mig och själv åkt iväg till något nytt ställe. Jag visste att så inte var fallet, att hon i själva verket åkt hem till sin familj och sitt liv som väntade på henne. Jag hade bara hoppats att hon kunnat stanna lite längre. Jag saknade att vakna upp vid hennes sida och se hennes bröstkorg lyftas upp och ned för varje andetag hon tog. Jag saknade att höra hennes skratt när jag kittlade henne tills hon skrek och jag saknade att smyga upp bakom henne för att sedan, utan förvarning, placera händerna på hennes midja. Som hon påstods hata men jag visste hon i hemlighet tyckte om. Jag saknade att ha någon som inte brydde sig om alla pengar, konserter och skivkontrakt, alla skrikande fans och allt det andra. Jag saknade att ha någon som inte utnyttjade mig utan som ville känna mig och inte killen från one direction. Vi hade aldrig pratat om pengar eller värdet av materiella ting och aldrig hade hon antytt att hon ville ha något annat än min uppmärksamhet, om än blygsamt. Jag förstod att det var konstigt för henne med, jag förstod att hon var osäker fastän hon försökte dölja det och jag förstod att hon saknade mig också. Det var i vart fall vad jag inbillade mig själv där jag stod med telefonen i handen för att skicka iväg ett sms till henne. Fastän samtal och sms inte var i närheten lika bra som att få prata med henne ansikte mot ansikte kunde jag på något plan nöja mig med den sortens kontakt, i vart fall tills vidare. Jag ville ju att hon skulle veta att jag brydde mig och att hon spelade roll för mig. Det var därför jag ville fortsätta med att hålla kontakten för jag visste att hon aldrig skulle begära det av mig.

När jag sett hennes ansikte lysa upp på bryggan den där dagen jag sjöng låten för henne visste jag att jag var tvungen att få den med på skivan. Att övertala grabbarna och producenten att gå med på det hade varit enkelt men jag kände mig så blottad på något vis. Det var ju trots allt någon slags töntig kärleksförklaring som jag hade svårt att dela med mig av, fastän Ed i det alla största hade hjälpt mig. Producenten hade blivit lyrisk när han fått höra låten och idén kring videon och menade att den skulle dra in miljonbelopp

"All the girls will be screaming and crying when they hear it!" hade han gastat och aldrig förr hade jag sett honom så glad.

Jag kunde inte bry mig mindre om just den biten. Jag ville bara få detta gjort. 

Jag bestämde mig för att låta det bli en överraskning för henne, inte tala om något innan utan bara få uppleva hennes reaktion. Det återstod nämligen några konserter av den gamla turnén att göra innan låten kunde släppas och jag kunde bara längta. Jag var osäker på hur hon skulle reagera men jag kunde bara hoppas att hon skulle bli lika glad som hon blivit i somras.

"FIVE MINUTES EVERYONE" skrek en man med ett headset placerat på ena örat och höll upp handen högt upp i luften för att visa att det bara var fem minuter kvar tills vi skulle stå redo att springa ut på scen. De andra killarna slöt upp kring mig och Harry men jag stod som paralyserad och stirrade på min skärm för att för säkert åttonde gången läsa det sms jag tänkte att jag möjligtvis kunde skicka. "Kan jag verkligen?" tänkte jag innan jag i ren impuls tryckte på send. Jag såg förvånat på hur smset skickades iväg och hur jag inte längre kunde göra något för att ta tillbaka det. Nu får det bära eller brista.