Previous:

Jag öppnade dörren till mitt rum och kastade mig ner på sängen, slog igång telefonen som jag låtit vara avslagen under hela resan, klädde av mig och kröp sedan ner mellan de mjuka lakanen. Sanningen var den att jag var trött, orkeslös och ledsen. Det sistnämnda var dock något jag mindre gärna delade med mig av till min nyfikna familj.

Efter fyra timmars sömn fipplade jag nyvaket efter telefonen som låg under kudden och såg att Niall skickat ett sms. Leendes men med en klump i halsen öppnade jag det långsamt, för att låta ögonblicket vara lite längre och för att långsamt kunna vänja mig vid vad än han skrivit. 

"Hope I didn't wake you up, just wanted to know if you were home. x"

Mitt hjärta värkte till samtidigt som jag försökte började fundera på något jag kunde svara. Det fanns så många saker jag ville säga men inget av det som dök upp i mitt huvud kändes logiska att skriva till någon man knappt kände. 

Jag kunde inte förstå varför jag saknade honom så mycket, jag försökte förstå hur jag bara några timmar tidigare legat som fastklistrad i hans famn för att några timmar senare ligga ensam i en kall säng i ett annat land. Allt detta var bara så nytt för mig. Aldrig förut hade jag känt mig så hjälplös och aldrig förut hade jag känt hur det vred sig inom mig vid tanken på att det kunde dröja veckor, månader eller kanske år tills jag fick se honom igen. Jag hade aldrig varit en sådan tjej som ändrat relationsstatusarna på facebook titt som tätt och aldrig en sådan tjej som lät en pojke fastna på tok för länge i tankarna men det var något med honom. Något som fick mig att vilja spendera varje sekund av varje dag tillsammans med honom, något som fick mig att vilja sjunga och dansa och uppleva nya saker. Trots allt det sa mitt sunda förnuft åt mig att inte hoppas för mycket och jag visste innerst inne att det var rätt sak att göra. Att inte hoppas för mycket, att inte drömma och att inte förvänta mig något. Han bodde i ett annat land och spenderade största delen av året på väg. På väg till en konsert, på väg att träffa fans och skriva autografer. På väg att göra intervjuer eller tidningsreportage. Vart han än kom skulle han möta människor som skulle kasta sina armar om hans hals såsom jag också gjort och som skulle göra allt för att få hans uppmärksamhet. Han skulle få så mycket möjligheter, få uppleva så mycket saker och framför allt, träffa så många människor som inte var jag. Jag hann tänka att jag nästan hade ett helt sommarlov på mig att glömma det, låta han få behålla kontakten om det var vad han ville göra och försöka att inte stå i vägen för hans framgång. Jag svarade på smset med att jag var hemma men att jag var väldigt trött och att jag saknade storstadsluften som London erbjudit oss. Jag lade telefonen under kudden igen och somnade om.

Nästa dag vaknade jag väldigt tidigt, antagligen till följd av min ännu tidigare kväll. Jag hade sovit hårt vilket resulterade i en kraftig huvudvärk och att jag kände mig alldeles yr. Jag slog upp datorn som låg placerad på skrivbordet och bestämde mig för att se vad som hänt under veckan vi varit borta. Med +99 nya händelser och en rad vänförfrågningar och meddelanden bestämde jag mig för att kryssa ner sidan och ta tag i alla gratulationer någon annan dag, någon annan gång, jag hade nämligen hunnit fylla år sedan jag var aktiv på facebook senast.

På aftonbladet såg jag rykten om att Niall skulle ha träffat en svensk tjej som han tydligen blivit väldigt förtjust i och jag log fånigt åt artikeln. Tydligen har nyheterna spridit sig tänkte jag när jag tittade igenom de bilder som var bifogade. På en skymtade man min rygg där jag stod och kramade Niall men mer än det såg man inte. Lättad som jag blivit reste jag mig upp för att fortsätta ner till köket för att göra i ordning frukost. Klockan var sju och mamma var redan på jobbet, pappa var ute i den tidiga morgonsolen och min lillebror lanade hos en kompis i närheten. Jag njöt av ensamheten, att få sitta själv och äta mina mackor och dricka mitt thé kändes just idag oerhört skönt. En melodi hördes komma ur min tröjficka och jag förstod att det var min telefon som ringde.

"Hallå?" svarade jag förvånat.

"Hey babe" gastade Anna i andra änden. "Hur känns det? Hur mår du?" fortsatte hon.

"Jävligt trött och saknar allt med London men annars så. Själv då?"

"Det är väl bra" svarade hon tveksamt och jag förstod att hon saknade Harry, även fast jag visste att hon aldrig någonsin skulle medge det.

Efter en kvarts samtal kom vi överens om att på kvällen mötas upp för en fika på "friends". Vi behövde få prata ut om allt det där vi varit med om, få älta det lite, få drömma tillbaka och få längta, tillsammans. Vi lade på och jag tog en snabb dusch och klädde på mig för att sedan hoppa på cykeln in mot byn. Kameran hade jag i ett stadigt grepp runt axeln och vinden svalkade där jag susade nerför backarna. Jag stannade nere vid hamnen som låg folköde, det var inte många båtar kvar vid bryggorna så jag vandrade längst ut och satte mig för att blicka bort mot horisonten. Med korsade ben och hörlurar i öronen såg jag vågorna klucka in mot stranden och måsar som cirkulerade nära den blåa himmelen. När jag satt som mest intvinnad i mina tankar kunde jag känna hur någon klev på bryggan vid land. Jag vände mig om för att mötas av Axel och Petter, två klasskompisar från högstadiet, som var på väg mot mig. Jag hälsade samtidigt som jag drog ut hörlurarna ur öronen. Efter diverse kramar och "hur mår du?!"-frågor satte de sig ner bredvid mig. Vi pratade om allting som hänt oss, pratade minnen från forna tider och främst av allt var de nyfikna på vad som hänt under det lilla sommarlov vi hunnit ha. Jag berättade mer eller mindre entusiastiskt om London-resan men valde att lämna ute allt vad pojkband hette.

"Har du träffat någon särskild?" försökte Axel och jag hann tänka att de visste. Jag skakade en aning för tveksamt på huvudet men hoppades att de inte skulle märka något. Jag försökte att inte möta deras blickar och de nickade bara förstående mot mig. Jag fick dåligt samvete över att jag verkade så nere så jag försökte glatt fråga vad de haft för sig. De berättade gladeligen att de inte gjort något alls och att de planerade att fortsätta ha det så.

"Jag känner likadant" instämde jag. "Vill helst av allt bara vara, ni vet". Det gjorde de.

Efter någon timme med euforiska pratstunder på bryggan insåg vi alla tre att vi var tvungen att skynda iväg åt olika håll. Vi kramade om varandra en sista gång innan jag cyklade tillbaka hemåt igen.  

Ett ganska grått och till synes händelselöst kapitel som jag ändå kände att jag var tvungen att publicera för att historien på något vis ska ta sig framåt, ni kommer märka längre fram precis vad jag menar. Nu kommer jag att göra iordning ett antal kapitel som kommer att komma upp här lite då och då under de närmaste veckorna. Jag har nämligen fullt upp i andra ärenden men vill inte låta bloggen stå helt tom som den gjort denna vecka. 

Annars ville jag bara på nytt tacka för era kommentarer och för er täta statistik! Det värmer att veta att ni är så pass många här fastän jag är så ny, tack tack tack!