Previous: 

"Jag känner likadant" instämde jag. "Vill helst av allt bara vara, ni vet". Det gjorde de.

Efter någon timme med euforiska pratstunder på bryggan insåg vi alla tre att vi var tvungen att skynda iväg åt olika håll. Vi kramade om varandra en sista gång innan jag cyklade tillbaka hemåt igen.  

"Tror du att det var äkta för dem?" frågade jag ängsligt efter en stunds tystnad. En fråga jag så himla länge velat ställa men aldrig funnit modet till att göra.

"Jag vet inte" svarade hon och ryckte på axlarna och lät precis lika ängslig som jag. "Harry har smsat mig konstant sedan vi for så jag antar att han saknar mig." Hon log. 

"I don't blame him" konstaterade jag och kunde inte själv låta bli att le. 

"Men helt ärligt så vill jag inte hänga upp mig på något som aldrig kommer hända".

"Don't you worry babe! We'll make this ok" tröstade Anna och placerade en av sina mörka hårslingingor bakom sitt örat.

Tiden hade dragit iväg och fiket var just till att stänga när vi beslutade att dra oss tillbaka hemåt med om möjligt mer saknad efter pojkarna men mindre oro över vad som skulle ske härnäst.

Det första jag gjorde när jag kom hem senare på kvällen var att kasta mig ner under sängkläderna. Jag ville bara få alla tankar att försvinna och slippa tänka så fruktansvärt mycket hela tiden. Mina känslor kunde liknas vid en berg-och-dalbana som stundtals bestod av obotlig eufori och lycka omlott med ängslan och saknad. Allt tog väldigt mycket energi från mig och jag, som aldrig någonsin funderat desto mer över morgondagen, kunde nu finna mig själv tänkandes på honom. Jag saknade hans blickar, jag saknade att få titta in i hans klarblåa ögon och försvinna in. Jag saknade hans fasta hand i min och jag saknade mina armar om hans nacke. Jag saknade till och med hans ständiga vilja att kittla mig och jag saknade hur han fick mig att känna mig. Jag saknade att höra han sjunga tills håret reste sig på armarna och jag saknade rysningarna jag fick när han försiktigt drog sina fingertoppar över min arm. Jag saknade hans ständiga leende mot mig och jag saknade hans stora aptit. Jag saknade att få vara mig själv med honom och jag saknade att ha honom bara ett samtal eller sms bort. Och mitt i all denna saknad hamnade jag alltid i ögonblicket på bryggan, det ögonblick som stått på replay ända sedan jag blivit tvungen att dra mig ur hans famn. Jag mindes alla färger, alla människor, alla dofter. Men framförallt, jag mindes varenda ton.