Previous: Jag vände mig mot Anna som bara flinade stort och mer eller mindre förvånat tyckte på axlarna. Jag nickade jakande mot Niall för att visa att jag accepterat hans erbjudande. Plötsligt fick Anna och Harry bråttom iväg, vart vet jag inte, och de började göra sig i ordning efter bästa förmåga innan de tjugo minuter senare ropade good bye i farten på väg ut från sviten. Direkt de lämnat rummet skickade jag iväg ett sms till Anna:

"KEEP ME UPDATED BABY!! xxx ♥". Jag flinade lite för mig själv innan jag lade tillbaka telefonen bredvid mig i sängen. 

Efter det bestämde jag mig för att duscha av mig baksmällan och precis som jag var på väg in genom badrumsdörren ropade Niall efter mig.  

"You.." började han.

"Yes..?" frågade jag en aning för otåligt och vände mig om för att se honom.

"I totally like you" sa han leende.

Jag började le som ett fån. "Of course you do" svarade jag innan jag puttade igen dörren och klev in i duschen. Varmvattnet sköljde över mig och jag lät tankarna sväva fritt samtidigt som håret löddrade sig av schampot. Jag var noga med att inte låta blöta ansiktet då jag redan sminkat mig och efter en titt i spegeln såg jag att jag lyckats förvånansvärt bra. Jag vandrade försiktigt ut i rummet med handduken hårt lindad om mig för att öppna garderoben och gräva fram något att ha på mig. Jag plockade fram en klänning som satt tajt över bysten men som ovanför naveln gick ut till en plisserad kjol, dess rygg hade en u-ringning som slutade just ovanför bh-bandet. Niall, som för länge sedan var klar, betraktade mig när jag for genom rummet för att fixa med än det ena, än det andra. Inom kort var jag dock redo att låta Niall dra med mig på äventyr. Jag drog på mig jeansjackan som hängde på en krok i hallen och knöt på mig mina nya, vita converse innan jag tog nyckeln tillsammans med telefon och metallplånboken och följde med Niall ut i söndagsregnet. Han drog med mig till starbucks för att lära mig att dricka kaffe, jag hade nämligen hunnit nämna för honom att jag önskade jag tyckte om den beska smaken men att jag tyvärr inte gjorde det. Vi tänkte stanna men med hela caféets ögon på oss kände vi att vi lika väl kunde fortsätta. Regnet hade lättat men de tunga molnen hängde stabilt kvar på himmelen. Jag passade på att knäppa några bilder på de röda telefonbåsen som alla förknippade med London och var snabb med att skicka iväg den bästa bilden till mina föräldrar hemma i Sverige. Vi fortsatte bort mot big ben, det underbart vackra klocktorn som mer eller mindre kunde kallades för Londons hjärta, innan vi tog en tur med London eye. Utsikten från de runda båsen uppe i skyn var fantastiskt och Niall pekade åt alla de håll och berättade vad som skymtade där, fastän han bott i Irland nästan hela sitt liv hade de sista två hektiska åren i London gjort att han hade bra koll på staden. När vi klivit ut ur den bubbla vi suttit i promenerade vi till en gigantisk byggnad där vi skulle göra ett kort stopp. Niall bad mig vänta nere vid dörren och några minuter senare kom han tillbaka, bärandes en gitarr på ryggen. När jag frågade vad han skulle med den till svarade han bara att jag snart skulle märka det. Vi vandrade vidare och precis som tidigare pratade vi. Pratade om livet, pratade om vardagen, pratade om sådant man brukar prata om. Han stannade plötsligt och jag såg att vi kommit fram till en vacker park där allt stod i blom. Över rabatterna skymtades växter av regnbågens alla färger och en bit ner fanns en sjö där vatten låt lugnt och stillsamt. Niall började gå före, mot vattnet och ut på en brygga som sträckte sig långt ut i vattnet. Jag följde skeptiskt efter och såg mot horisonten hur himlen började spricka upp. Han satte sig längst ut på bryggan och jag slog mig ner bredvid honom. Luften måste ha torkat bryggan från regnet för den kändes inte alls fuktig. I en van rörelse förflyttade han gitarren från ryggen till hans famn och tog nu ett grepp om den som att han var på väg att börja spela. Jag, som inte alls förstod vad han var på väg att göra, tittade undrande på honom och väntade på att han skulle säga något.

"I want you to listen to something that Ed and me have been working on" sa han och fäste blicken på mig.

"O-okey" svarade jag skeptiskt och fattade fortfarande inte vad det var som höll på att hända. 

Hans fingrar började vant dansa över gitarrens hals och han började sjunga med till den vackra melodin. Texten var otroligt fin och även fast jag visste att den inte kunde handla om mig kände jag igen mig i varje litet scenario som låten beskrev. Alla dessa komplex jag bar på, alla dessa saker som jag ibland ville förändra där jag stod ensam framför spegeln, var som bortblåsta. Det kändes för första gången någonsin som att det var okej. Att det var okej att känna sig osäker över sina fel och brister och att folk skulle älska mig för den jag var ändå. 

När Niall lyfte blicken och lät sina underbara blå ögon möta mina hasselnötsbruna kände jag hur mina kinder blev rosiga. Jag brukade inte generas över saker men det faktum att Niall bara satt fem centimeter ifrån mig och hade sin blick fastklistrad i min och sjöng den texten som han gjorde, det fick mig att generas. 

I'm in love with you and all your little things.

Det hann bara vara tyst i några sekunder innan Niall lutade sig fram och hans läppar bara var millimeter ifrån att röra mina. Jag stoppade honom precis innan våra läppar mötts då jag i ögonvrån kunde se en handfull människor med kameror och telefoner riktade mot oss. Niall, som förstod att jag sett dem och att jag var obekväm, reste sig upp och drog med mig i farten. 

När vi kommit in till land och började vandra ut ur parken ropade någon frågandes efter oss om vem jag var. Niall svarade genom att fatta ett stadigt grepp om min hand och tryckte två gånger innan han leendes vände sig mot mig och vi försvann springande därifrån.