Juni hade övergått till juli och sedan augusti. Jag var glad över att få komma tillbaka till skolan igen, tänka på annat. Augusti blev september och oktober och titt som tätt föll det ner ett vykort i brevlådan, skickad från olika delar av världen. Det var Niall som, efter att ha anlänt till ett nytt ställe på sin turné, skickade iväg ett vykort till mig och berättade om allt som hänt. Vykorten tedde sig som kärleksbrev och jag började längta tills nästa skulle dimpa ner. Rom, Berlin, NYC, Sydney, Paris, Toronto, Madrid och Rio De Janeiro var bara några av alla de städer som kunde skymtas på vykorten adresserade hem till mig i Sverige. Hans handstil var magiskt fin och det första vykortet jag fått trodde jag först var från någon som ville skämta med mig. Det var först efter några brev som jag insåg att så faktiskt inte var fallet utan att det var Niall som själv skrivit de till mig,

Varenda ett var unikt, speciellt. Det enda som var detsamma var att han varje gång avslutade med:

"See you soon!

Love

Niall".

Jag kunde komma på mig själv sitta och läsa vykorten om och om igen, fastän jag redan memorerat varje ord som stod på det. Jag hade samlat dem i en liten låda som jag förvarade under min säng och var gång jag drog fram den kändes det lika fånigt. Men jag kunde inte hjälpa det! 

När november kom hade jag fått elva vykort utöver alla de sms från honom som fanns i min inkorg. Det hade inte passerat en dag utan att ett sms fanns var morgon jag vaknade och det hade inte passerat en dag utan att jag fått ett sms innan jag gick och lade mig. Däremellan inkom ofta en himla massa fler sms och jag svarade, lika ivrigt varje gång.

Jag vaknade upp den andra november och precis som alltid fanns ett sms för mig att läsa. Denna gång bifogade han en länk och bad mig att klicka på den. Tveksamt lydde jag hans uppmaning och kom fram till deras officiella hemsida. Jag funderade över om han skämtade med mig men jag var för nyfiken för att inte titta. Jag bläddrade ner en bit på sidan och förvåningen väckte mig. Där fanns nämligen en video med namnet "Little things" och vid det här laget tryckte jag bara på play för att få höra det jag trodde att det var. Mycket riktigt, det var den låt han sjungit för mig nästan fem månader tidigare. Tre minuter senare var den slut och som på signal ringde telefonen.

"Hallå?" svarade jag förvånat utan att ens ha tittat på displayen. 

"Have you seen it yet?" frågade han i andra änden.

Mungiporna drog iväg.

"Yes I have" svarade jag och fortsatte flina.

"Did you like it?" frågade han undrande.

Jag kände hur tårar av lycka var på väg ut och min hals blev alldeles tjock.

"Of course I did" svarade jag nästan snyftande.

"I thought that you maybe had forgotten all about it" antydde Niall.

"How could I?"

En stund av tystnad rådde innan jag avslutade med att säga att jag var tvungen att göra mig klar för skolan. Motvilligt påstod han sig förstå innan jag klämde ur mig ett "thank you, I do really like you". "Like I didn't know" svarade han stöddigt innan han medgav att han gillade mig med. Vi lade på och jag hoppade upp ur sängen för att verkligen förstå att detta hänt. Jag caps-lockade iväg ett sms till Anna och berättade om samtalet, om videon och om låten och plötsligt kändes det som att jag hade hopp.

Dagen passerade snabbt och ett antal timmar senare satt jag återigen i min säng med datorn i knäet och lät låten gång på gång strömma ut genom mina högtalare. Var gång kändes den bättre, finare, djupare och mer meningsfull än någonsin tidigare.

När jag vaknade nästa morgon och såg alla notiser på twitter förstod jag att något var fel. Bilder var bifogade där man skymtade Niall tillsammans med en tjej, vandrande på Londons gator. Jag kände hur det började bränna innanför ögonlocken och slängde upp datorn framför mig för att få se om det verkligen var sant. Till min stora sorg visade det sig vara det. Jag försökte intala mig själv att det aldrig fanns något löfte, det är klart att vi inte kan fortsätta såhär. Plötsligt ringde telefonen och Nialls röst hördes i andra änden.

"How are you?" frågade han glatt utan att ens hälsa först. Jag hann tänka att han ville försäkra sig om att jag inte visste något men tonen i hans röst fick mig att förstå att så inte var fallet. 

I försök att svälja eller i vart fall dölja gråten, klämde jag ur mig att allt var bra. Min röst skakade och lät inte vidare övertygande.

"Is something wrong?" försökte han. Jag nickade först men insåg att han inte kunde se mig. 

Jag funderade en stund innan jag svarade "you could have told me, I can take it. It's worse hearing it from someone else".

Jag hörde förvåningen i andra änden när han klämde ur sig ett "what" och just som Niall skulle svara på det jag sa viskade jag, mest på grund av gråten i halsen, att jag var tvungen att gå och lade sedan snabbt på luren. Ensam lämnades jag kvar med gråten och tystnaden som samtalet lämnat.