Det var den tjugotredje december. Den tolfte månaden hade passerat likt minuter och snön föll sakta ner utanför mitt fönster. Mitt hus ekade av tystnaden och jag njöt av ensamheten till skenet av adventsljusstaken på fönsterbrädan. Mina föräldrar hade åkt in till staden för att, tillsammans med släkten, julhandla det sista inför morgondagen. Vart min lillebror tagit vägen hade jag ingen aning om, kanske var han hos grannpojken eller kanske hade han tvingats med mina föräldrar.

Jag hade vaknat just innan nio då mina föräldrar stormat in i mitt rum och berättat att de var på väg och jag hade inte kunnat somna om efter det att jag hört hur ytterdörren smälldes igen och nyckeln vreds om i låset. Jag låg istället kvar i min varma säng och log åt all den snö som passerade utanför fönsterrutan. Jag hasade mig upp ur sängen för att sminka mig något, sätta upp mitt hår i en slät donut och drog därefter på mig de äggvita spetsshortsen tillsammans med ett löst linne och tjocksockarna som låg placerade på golvet. I ögonvrån såg jag hur oändlighetstecknet på min handled, ritat med en permanent tuschpenna, fortfarande satt kvar efter det att Niall, sex månader tidigare, ritat dit det. Jag hade fått fylla i det då och då för att det inte skulle försvinna helt och jag trivdes väldigt bra med att ha det där. Inte ens min mamma, som ständigt gnällde när hon såg spår av pennor på min hud, hade sagt något även fast jag var säker på att hon sett det. Hon kanske förstod att detta inte var hennes sak att snoka i hade jag bara naivt tänkt och hade istället bestämt mig för att inte skylta med det överdrivet mycket, bara för sakens skull. Framförallt nu när jag var osäker på hur relationen mellan mig och Niall egentligen var. 

Vi hade "blivit sams", fastän vi inte ens bråkat, och fastän vi låtsas som att det var som vanligt så var stämningen så mycket stelare än vad den annars brukat vara. Vi visste varför, det gjorde vi båda, men vi bestämde oss för att helt enkelt inte låtsas om det, för bådas vår skull. 

Plötsligt avbröts tystnaden då dörrklockan skar genom luften. Jag drog på mig en lång kofta samtidigt som jag skuttade ner för trappan för att släppa in vad jag trodde var min lillebror utan nyckel. Jag låste upp dörren och puttade upp den där jag blev stående, förvånad, med blicken fäst på människan på andra sidan.

"Hi" sa han efter en tystnad som lika väl kunde ha varat i en oändlighet.

"Hi" stammade jag tillbaka. Jag undrade med ens om jag lät lika osäker som jag kände mig och om han kunde höra hur jag pressat fram orden för att de ens skulle ha kunnat lämna munnen. 

Niall gick tveksamt fram mot mig och kramade mig hårt och jag kramade honom minst lika hårt tillbaka. Jag pressade huvudet mot hans axel och pressade min kropp om möjligt ännu närmare honom än förut.

"I've missed you" sa han och jag log mot hans tjocka vinterjacka. 

"Missed you too" viskade jag tillbaka, fortfarande förvånad men inte ens en bråkdel lika osäker som förut. 

Efter vi stått pressade mot varandra en bra stund kände jag hur vinterluften kylde mot mina bara ben och jag bad honom att komma in. Det var först då som jag såg Harry stå på kvistun med armarna lätt längs kroppen och händerna instoppade i fickorna på den tjocka vinterjackan.

"Hello" skrattade jag och skämdes för att jag inte tidigare sett honom utan låtit honom stå ensam och frysa i vinterkylan. Jag kramade om honom för släta över mitt misstag och välkomnade sedan in honom också. Jag stod som förstelnad och bara tittade på de två människor som precist klivit innanför min ytterdörr och hade svårt att förstå att de faktiskt stod just där.

"It's really cold outside" skrattade Harry och hängde av sig jackan på en krok i hallen. 

Mm mumlade jag och nickade samtidigt som jag sakta började gå mot köket i hopp om att de skulle följa efter. Mycket riktigt kom de sakta lunkande efter mig och satte sig runt vårt enorma köksbord. Niall satte sig på stolen bredvid mig och jag tittade bara på honom som hastigast för att undvika vidare pinsamheter.

Efter att ha uppdaterat varandra om vad som hänt under de senaste halvåret hade jag fått höra om galna fans, otroliga konserter och klantiga misstag på scenen vid sidan om de övriga killarna. Liam och Danielle hade återförenats, i hemlighet, och jag suckade förtjust åt bilden som Niall höll upp samtidigt som jag stoppade in två bröd i brödrosten. Jag pekade åt killarna för att fråga om de ville ha och de nickade förtjust åt förslaget, något som inte förvånade desto mer.

Ett antal mackor senare vid sidan av kopiösa mängder thé frågade Harry om det fanns någon chans att få träffa Anna. Jag nickade med leendet uppe vid öronen och sneglade mot Niall för att se honom vara i samma skick som jag. Vi hjälptes åt att plocka bort alla grejer från köksbänken och bordet innan vi i samlad trupp vandrade upp för trappen. De hade bett mig att visa dem runt och jag kunde inte låta bli att låta dem få sin vilja igenom.

Tjugo minuter senare satt vi i mitt rum, jag med benen i kors på golvet och killarna i min stora säng som jag för ovanlighetens skull hunnit bädda. Stjärnhimlen i mitt tak tillsammans med två adventsljusstakar, en ljusslinga och belysningen runt min spegel var det enda ljus som fyllde rummet och de stora flingor av snö som föll utomhus gav allt ett väldigt lugn. Killarna hade blivit förvånade över vädret medan jag fortsatte att förvånas över deras ankomst. De såg på medan jag klädde på mig inne i min lilla walk-in-closet och vi gick sedan ner till hallen, tog på oss jackor och skor och gick sedan ut i decemberkylan. Vi hade bestämt oss för att åka in till stan där vi skulle möta upp en ovetandes Anna. Hon och Harry skulle sedan få spendera tid tillsammans samtidigt som jag och Niall fick chans att göra detsamma. Jag låste dörren om mig innan jag följde efter killarna in i den svarta bil som stod och väntade på oss. En dryg kvart senare klev vi ur bilen och vandrade storgatan fram. Plötsligt kände jag hur någon knackade mig på axeln. Jag vände mig om och kände hur förvåningen steg. De andra vände sig om i samma ögonblick som jag gjorde det. Vad gjorde han här?